Kategoriarkiv: LOVE YOURSELF

LÄSARFRÅGA – ÄR DET DUMT ATT VÄLJA ATT BLI EN ENSAMSTÅENDE MAMMA?

Hej Alexandra! Jag har följt dig sen du var gravid med Aaliyah och älskar din blogg. Du har alltid så sköna inlägg om vardagen o verkligen visar verkligheten. Sen är dina inlägg där du hjälper läsare guld och jag hoppas du vill svara på mitt!✊

Jag blir knäpp på mig själv och behöver synpunkter från någon annan än mig själv, då tänkte jag på dig. Lite historia bakom: Jag är extremt barnsugen och har varit det i tre år. Jag och min numer fd sambo pratade om det i ett par månader men jag avslutade förhållandet innan det blev verkstad av det hela. Jag har varit gravid tidigare, blev gravid som 15åring med min första pojkvän och fick sedan missfall i ca v.10 vilket jag inte har berättat för någon utom en kompis som gått igenom samma sak och sen killen i fråga vet ju såklart. Det var väl ödet som bestämde att det inte var dags då eftersom att väldigt mycket har hänt i mitt liv sedan dess.

Jag har problem med att skapa relationer med människor, oavsett romantiskt eller vänskapligt. Det är någon form av mild kombination av aspeger och socialfobi. Jag kan leva normalt och har inga problem i yrkeslivet eller privat utöver att jag inte känner någon kontakt med människor, jag är helt likgiltig. Förutom till den lilla klick jag har till familj som betyder otroligt mycket för mig. Men detta gör att det är svårt för mig med seriösa förhållanden och mitt senaste förhållande tog en hel del på min tillit till mänskligheten överlag, väldigt ocharmig historia.

Men det gör att jag känner att ?varför vänta? ? Jag vill inget hellre än att ha barn. Jag går sista året på yrkeshögskola, hinner definitivt gå ut skolan innan jag ens blir gravid. Letar jobb runt om i sverige och har inga band någonstans så att flytta dit jag får jobb är inget problem, har gjort det tidigare.

Jag tänker att om jag i framtiden skulle hitta mr. Right så ska det ju inte spela någon roll om jag har barn. Och det här barnet skulle jag älska över allt annat.

Jag har i princip packat bbväska och redan börjat köpa kläder för att jag är så inställd på att ha barn men känner att jag vill fråga någon och det blir väldigt krångligt att fråga i familjen då ingen kan hålla en hemlighet (både en brist och styrka) o sen vet jag att de kommer ställa upp till 110% när jag har barn då vi är tighta och alla gör alltid sitt bästa för att stålla upp för varandra.

Väldigt lång utläggning för en väldigt kort fråga egentligen.Att skaffa barn som singel under 25, vad tänker du? Är jag helt ute och cyklar? Tror du att det är möjligt eller korkat? Kram och tack för svar

Hej sötis! Så gulligt att du redan packat din bbväska, trots att du inte är gravid ännu. Du kommer bli en riktigt fin, omtänksam och kärleksfull mamma! Din stora dröm om att få barn, kommer gå i uppfyllelse. Det är inte dumt eller korkat att bestämma sig för att bli en ensamstående mamma eller vara det. Det är styrka, mod och ambition. Ensamstående mammor är superhjältar med övernaturliga krafter.

Många pappor kan ändå ställa till det ofta med ge hela ansvaret tillmammorna. Trots att man är två om att skapa en familj och ta hand om sina barn ihop. Jag känner att det är mycket jobbigare att vara två om att vara föräldrar, men ändå känna sig som man vore ensamstående, för man inte får den hjälpen, avlastningen och egentiden man förtjänar. Många pappor kommer och går mycket, latar sig och kommer undan med det mycket för de är ”män”. Samhället tycker inte det är någonting fel på pappor som roar sig, när de än vill, med öl ute på krogen eller umgås med sina grabbar. Ingen höjer på ögonbrynet när tex pappor reser utan sina barn, ger sina barn godis, coca cola eller slappar under tillsyn av barn med istället prioritera mobilen. Men så fort en mamma kollar mobilen på lekplatsen, dricker en öl under tillsyn av barn, går ut och roar sig eller träffar en vän på fika utan barnen kommer oftast dömande frågan ”Vart är dina barn?!? Varför ser du inte till dina barn? Vem har dem?” Och när man svarar ”Pappan passar barnen” så är det alltid en lika konstig dömande blick som människan anser man nyss sagt att man lämnat de ensamma hemma själva. Och som man inte bryr sig överhuvudtaget och blir typ direkt stämplad som en dålig, egocentrisk mamma, som ens tänker tanken att vårda om dig själv ibland och ha egentid lite då och då.

Har pappor barn med olika mammor är det vanligt, men har mammor olika barn med olika pappor tänker människor typ direkt tanken ”Oj vad lösaktig.” Svenskar har alltid så mycket att tycka och tänka. Vad man än gör, hur bra mamma man än är, så hittar alltid människor fel. Så fuck helt ärligt vad som är normen. 90% av alla föräldrar som skapar barn, frivilliga tillsammans, går ofta skildavägar för det blir så mycket stress, trötthet och tjafs om vem som gör mest och vem som gör minst.

Kärnfamiljen är oftast mer sällsynt idag än vad det är att vara separerade/skilda föräldrar. Människor dömer fortfarande, men de kommer de alltid att göra. Men det är iallafall inte som på 50talet där det nästan var lag att gifta sig och skaffa barn sedan. Många gifter sig efter de skaffat barn. Andra lämnar varandra efter man blivit föräldrar och sedan finns det de starka som går in med inställningen om att skaffa barn och ta hand om bebisen, helt själv, för passionen att bli mamma och ta hand om små bebisar är det enda de vill, önskar och behöver.

Vi lever bara ett liv. Alltid bättre att vara svarta fåret, leva det livet man vill leva och skita i vad andra tycker och tänker. För du är huvudpersonen i ditt egna liv. Du bestämmer hur du vill och ska leva. Finns en film, tror den heter :The back up plan. Jennifer Lopez är extremt barnsugrn, blir gravid med hjälp av en spermadonator på sjukhuset som körs upp i henne. Och voilà, hon blir gravid. På väg hem från sjukhuset träffar hon mr right. Vågar inte riktigt berätta hon är gravid, men när hon väl gör det, är han redan brutaltkär och det avskräcker honom inte. Älskar henne genom graviditeten och blir pappan till hennes barn, trots att det inte är hans biologiska. Så jaaa.

Det finns bra män därute. Men ändå kan jag bli psykad och psyka mig själv intill att tänka i banor som ”Snälla, vem kommer vilja vara med mig, när jag redan har tre barn, med en annan man?” Jag skulle aldrig kunna acceptera att vara med en kille som inte älskar mina barn, samtidigt som jag aldrig heller skulle förvänta mig någon som inte är den biologiska pappan, ska agera pappa och verkligen hjälpa till med ta hand om mina barn. Jag har utländsk mentalitet och faller för utländska som ofta har den värderingen att de inte vill bli seriös med en skild mamma med barn som inte är hans egna. Men det är stereotyp egentligen. Klart det finns utländska män som tar hand om sin livskärleks barn som sina egna, men känns oftare mer, som svenska män tar sig an styvpapparollen med öppna armar. Men det sägs kärleken övervinner allt och med rätt person, kommer tidigare barn aldrig vara ett hinder, utan även ett plus.

Du skriver du ändå har svårt att bilda relationer med andra, och helt ärligt, det är så mycket mindre huvudvärk, utan någon man inte känner sig bekväm med, bara för man håller ihop för ”barnens skull” trots att man är olyckliga. Läst mycket i tidningen, småspalter, på kvinnor som är 100 år. Svarar på nyckeln till ett långt liv är svaren har oftast varit ”Mycket vin och inga män.” Vill du ha barn, nu, nu, nu, så ska du inte känna att du behöver vänta. För man vet aldrig hur mycket tid vi har kvar. Så gör det du vill. Uppfyll din önskan. Go in solo för bli en extremtbra, stark, modig, omhändertagande och kärleksfull mamma. Fokusera på vad du vill and go for it. Sedan får du stöd från din älskade familj, din godkännande från mig om att det absolut inte är dumt och när du minst anar dyker Mr right upp och kommer älska, vårda om och uppfostra ditt barn som sitt egna <3 Det kommer bli svårt. Det är inte lätt att vara gravid, det gör ont att föda och man vill dra av sig håret några gånger om dagen för man blir trött och stressad. MEN KÄRLEKEN gör allt värt det. Finns ingen renare, mer äkta, eller mer passionerad kärlek i hela världen än den man har för sina barn och när de ler,spricker och smälter hjärtat lika intensivt som det vore allra första gången. So you do you. Livet är för kort för att vänta på att leva så som man vill leva <3 Du kommer bli en fantastisk mamma!

LÄSARFRÅGA – HAR MIN MAN TRÖTTNAT? ÄLSKAR HAN INTE MIG?

OMMMMMMMMG MIN MAN ÄR EXAKT SÄ 110% du beskrev min man där … han beter sig precis så!!! Han kommer till mig bara när han är sugen jag får aldirg uppmärksamhet.. jag måste tjata kan vi gå på bio , promenera , göra något tillsammans och han vägrar eller så kan han gå me på det men det känns som han känner sig tvingad. Äter vi ute är han någon annanstans . Jag är gift men jag känner mig så otroligt ensam. Varje gång jag är glad och på skoj humör är han bitter och dryg och fuckar min dag , men så fort jag är arg eller ledsen så försöker han vara social , och få mig att skratta. Men nuförtiden har jag märkt att han blir arg när jag blir arg och ledsen! Fattar inte hur?

Det är riktigt deprimerande att vara med en som inte ger en uppmärksamhet eller vill vara där , en som trycker ner en istället för att lyfta en. Min man är alltid hjälpsam , lagar mat , tvättar , städar hjälper till med att ta hand om dottern … men hans hjärta känns så iskall. Han har aldirg någonsin fått mig att känna mig vacker eller värdefull. Han har aldrig sagt tack eller förlåt. Jag bara undrar? Hur kommer det sig att dom är så? Är det för att dom inte älskar oss ? Tröttnat?!

Hej sötis. Beklagar att du känner så och för hur han behandlar dig med få dig känna dig ouppskattad, osynlig och som en börda. Det är förnedrande att behöva böna och be efter någons uppmärksamhet, kärlek, tid och närhet. Behöva känna sig som ett dåligt skämt när man är glad. Ingen skön känsla. Men många killar gör det här felet. De börjar ta sin flickvän/fru för givet. Slutar försöka vinna över en som de gjorde i början med att skita i att kämpa för en, för de redan har en. De blir för bekväma med att man alltid är där och tror man redan umgås för att man bor tillsammans. Men det är inte samma sak att vara i varandras sällskap som de är att umgås. Och det är fan en fucked up känsla att känna sig ensam i en relation trots att man är två om den. Den roliga skådespelaren Robin Williams verkade ju alltid glad, gjorde allt för att få andra att skratta, men tog livet av sig. Hans citat är så sann och sorglig.

En relation är alltid en prövning. Men kärlek ska aldrig heller vara ansträngande. Det ska flyta på naturligt. Båda ska inte vilja vara någon annanstans än att vilja vara där man är, med varandra, även om det är tråkigt där. Kärlek är att göra det bästa utav situationen, ha kul, vara förälskade och lyckliga. Skratta, kramas, prata med varandra, kyssa varandra. Vi lever redan i en gråzon. Kärlek ska fylla varandras värld med vackra färger. Men med tiden blir det som började så passionerat ofta så vardagligt. Fast det finns sann kärlek där ute, utan utgångsdatum. Det är svårt att hitta och många gånger tror man att det är rätt, men ändå slutar det upp så fel.

Människor förändras. Sättet vi tänker, känner och agerar förändras med tiden. Men har man träffat sin själsfrände, sin sanna kärlek, kan inga omständigheter, förändring eller stress få känslorna, uppskattningen och de kärleksfulla handlingarna att blekna bort, förvandlas och försvinna. Att nöja sig med någon som gör en olycklig med att tänka Det kunde varit värre är ingen hållbar situation i längden. Jag tror på att man ska fortsätta kämpa för varandra genom vått och torrt, fortsätta älska varandra på ens värsta dagar, men om personen du är med, gör allt för att få dig olycklig när du är lycklig, är det fel.

Det är inte den rätta även om han så är den som gett dig en ring på fingret och det finaste gåvan i världen, ett barn. Vi tjejer tänker också fel. Ja men han hjälper till, han lagar mat, städar, hjälper till med barnen. Men fan vi är människor. Alla människor och föräldrar ska vara kapabla till det. Vi tjejer har inte så höga förväntningar. Vi stannar med män som ger oss mer tårar än skratt, och kämpar, alltför länge, för någon som vägrar visar att de bryr sig ett skit om oss. Vi kvinnor må vara jobbiga, uppmärksamhetskrävande, men vi förtjänar fan att bli älskade utan att behöva tvivla en enda sekund på det.

Många killar tror vi begär mycket. Men vi vill bara få känna oss åtråvärda, älskade och uppskattade. Att bli behandlad som man vore ett spöke där den man är med verkat glömma av ens existens och försöka hemsöka personen intill att se en är långsam självmord. Jag vet att jag är rolig, vacker och speciell, för jag har den kärleken till mig själv som jag krigat för att plantera i så många år, men ändå, kunde sättet min man ignorera mig, få mig känna mig mindre värd.

Han kunde säga jag var vacker ibland, tack och förlåt, men ändå verkade han välja att ge sina ord till vem som helst, förutom mig. Han kunde prata i telefon i timmar med människor han hatade, diskuterade och bråkade med. Men jag, kvinnan som fött hans barn,som han påstod älskade, fanns inte. Jag var bara ”sexig” för honom. Mina känslor var pinsamt och dramatiskt roliga. Mina tankar var skeva och konstiga. Att gå på en promenad var mig ville han inte ens. För vi skulle alltid tänka på hundarna. Det var alltid den ursäkten. Långsam självmord med andra ord. Och det om någonting, rubbar ens självkänsla, självrespekt och självförtroende.

Att stanna med någon pga rädsla om att vara ensam, trots att hålla fast vid personen är det mest ensamma man kan göra. Vi är inställda på äktenskapet ska hålla. Att man ska stanna som en familj, för barnens skull, trots att det gör en olycklig, vilket barnen känner av. Det är dumt för man plågar sig själva och för det, får barnen lida. För ”kärleken” är mer ansträngande och jobbig än genuin och fin. Du är inte en fucking börda. Han älskar dig säkert fortfarande, men har tröttnat på att ge dig sin kärlek, tid, uppmärksamhet, uppskattande och närhet. Så börja älska dig själv tillräckligt för erkänna för dig själv att du förtjänar bättre. Er dotter förtjänar lyckliga föräldrar. Turn the tables. Åk bort i en vecka. Säg du behöver tänka. Låt honom känna på Hur det är att sakna dig, få honom tvivla på sin kärlek för honom och visar han inte kärleken och uppskattningen du är värd att få, så kasta. Man ska vara två om att kämpa för varandra. Inte en <3 Finns gentlemän där ute som skulle smälta och dö för din uppmärksamhet, tid och kärlek. Tvivla inte en enda sekund på det. Och han kommer hitta dig när du är redo och aldrig sluta leta efter leenden på ditt vackra ansikte. Finns någon där ute som väntar på du ska inse att du förtjänar bättre. Och när du stänger ut mannen som inte är värd din kärlek, öppnar du dörren för den som väntat på dig, som förtjänar dig och som hellre skulle dö än att såra dig eller få dig känna dig dum <3

VAR GODHJÄRTAD

Jobbat, jobbat, jobbat. Jag mår bra. Gått upp 04.50 två dygn i rad. Hjälpt människor och jag märker då hjälper jag även mig själv. Är ingen egocentrisk, falsk, självisk människa. Går förlorad om jag inte gör nytta. På stigen att hitta mig själv och jag gillar mer och mer vem jag håller på att bli. Mitt hjärta är gjort utav guld. Så kärleksfull och ödmjuk av mig som människa, så jag vet att min goda karma och belöning kommer. Men vem vet? Hade jag aldrig råkat ut för så mycket lidande eller alltid känt mig som svarta fåret, kanske jag aldrig hade haft så mycket medlidande eller velat lappa ihop själar som verkligen behöver min kärlek. Stolt över mig själv faktiskt. Jag vet jag är en bra människa. Ger så mycket och krigar på hur mörkt livet än känns. Det kunde varit värre. Fått så mycket perspektiv. Kommit ur så många hemska tankar för jag vet jag gör gott ifrån mig. Elden brinner fortfarande i mig och jag är arg, eller frustrerad delvis, men mycket av det är min drivkraft. Jag är en lejoninna. Har min aggressiva sida, men den är under kontroll. Biter bara när det verkligen är nödvändigt som försvarstaktik, men inte ens då egentligen. Bara tvingar bort människor som har negativ energi eller vill mig illa med att tänka jag är bättre än så, att sjunka lika lågt. Bryr mig inte om negativa människor som snackar skit. Som njuter av andras lidanden, för det är de det är fel på. Jag ska inte bli lika fucked up för vi lever i en ond värld. Ska fortsätta vara öppensinnad, hjälpsam och äkta trots att vi lever i en falsk värld där få vill andra väl. Jag är inte sån. Det är ingen tävling för mig. Jag kan förlora men ändå hejar jag på när andra vinner. I slutet av dagen är jag inte en bitter, falsk, hatisk människa. Jag tittar inte ner på andra. Snackar inte skit. Skrattar inte åt andra. Njuter inte av andras lidanden och jag har bara ett ansikte. Jag skäms inte över vem jag är för jag vet jag bär mer gott än ont. Säger det jag tänker. Har inga fula, dolda baktankar. Hyllar andra istället för trycka ner de. När andra mår bra, mår jag bra. När andra mår dåligt, mår jag dåligt och gör allt jag kan, för de ska le och må bra med sig själva, trots att världen är skit. Är själv trasig, men jag gör allt i min makt för andra inte ska känna som jag. Vill ingen ska känna sig ensam, trasig och utnyttjad. Ingen skön känsla. Är älskad av många, men ändå en ensamvarg. Det är en skev känsla. Vet att det finns många som gillar mig, bryr sig om mig, som älskar mig, men ändå fightas jag med den gnagande ensamheten inom mig som bara fylls på när jag ger mer kärlek och hjälp. Tar fan aldrig emot och problemet med starka människor är ingen frågar dig om du behöver hjälp. Jag hade behövt mer hjälp, sällskap, kärlek, närhet, men jag får ändå tillbaka den, i mitt hjärta, när jag vet jag ger allt jag vill ha, till andra i behov. Så tacksam för min familj, mina barn. De pushar mig bli en bättre kvinna samtidigt som jag också bryter ihop för jag är bara människa, även om jag kör på, som jag hade superkraft. Jag hatar mig själv också för hur jag ger tusen procent av min kärlek också till mörka själar som inte förtjänar mig. Alltid haft falska vänner som lekt fina, men velat mig ont. Men som tur är, har jag en själsyster, som inte är mitt kött och blod, men räknas som det och en annan som verkligen ger utan förvänta sig någonting tillbaka förutom mitt sällskap. Har en syster i new york. Som var min fiende under tonåren, men blev sorgligt nog närmare mig, när hon flyttade tvärs över Atlanten. Har min älskade mamma som avlastar mig och älskar mig genom mörker och ljus. Har min lillasyster som jag glidit ifrån men som ändå är kvar i mig och hennes röst ekar fint i telefonen. Har mina barn som älskar mig genom de värsta dagarna och de bästa. Får höra you are beautiful. I love your face av min älskade son dagligen. Och varenda gång är det som den första.Min älskade krigarprinsessa till dotter som bara vill ha mig nära och som ger mig hopp och så mycket styrka, för jag vet jag har fött henne och hon lyckats balansera på den sköra tråden mellan liv och död. Har min älskade minsta som är sååå lycklig. Ler som det vore hans hobby, vägrar släppa taget av mig och kärleken lyser i hans ögon lika starkt varenda gång han tittar på mig som jag vore en gudinna. Har S som förstört mig mycket, men som alltid kommer skydda mig, älska mig och finnas där för mig. Min ingifta familj som ändå älskar mig och finns där, trots att vi snart går skilda vägar.Er underbara läsare som följer med genom helvete och paradis, som vet jag har mina inredemoner, men som ändå oftast idoliserar mig som jag vore en ängel fast någonstans i helvetet med trasiga vingar som den här hemska världen ändå inte kan slita av. Har ett tak över huvudet, ska flytta till en fyra. S har hjälpt mig med lägenhet. Fått ordning på ekonomin. Blivit my own boss samtidigt som jag får en så underbar respons och är även som en extramamma till underbara, stora bebisar. Har mina älskade jobbiga nallebjörnar till hundar som ger mig kärlek när jag känner jag förtjänar den som minst. Råkat ut för ormar, jobbiga prövningar och lidande, fallit tillbaka i en dålig vana och börjat röka igen. Men fuck, jag är bara människa och den stressen jag lever med, hade fått den stabilaste, starkaste, människan att skjuta sig själv i munnen. Men det är ändå en fucked up känsla, att vara älskad, men ändå känna sig ensam. Men nu, det är skönt att uppleva tystnaden medan mina älskade små sover. Känt massa valpsparkar inuti Nims stora, håriga, gosiga mage och det är fan mäktigt. Hur vi kvinnor skapar liv inuti oss och föder fram det till en värld som egentligen inte förtjänar någonting så oskuldsfullt och vackert. Men även om världen är ett helvete som blixtrar hoppas jag att jag aldrig slutar leta efter regnbågen. Jag är stolt över vilken stark och ödmjuk kvinna jag blivit, vilken kärleksfull mamma jag blivit och hur jag behandlar främlingar lika ödmjukt som de vore vänner. Vägleder vilsna själar trots att jag är trasig själv och jag vet min tid kommer när tårarna torkar ut och leendet aldrig bleknar bort. Men livet är upp och ner för oss alla, men jag hoppas ni är stolta över hur långt ni kommit. Vi kan aldrig vara perfekta, men vi kan alltid försöka göra mer gott än ont.

ATT ÄLSKA SIG SJÄLV

”This morning I woke up and reminded myself that my soul is fucking beautiful. My mind is fucking powerful. My heart is made out of fucking gold. And I got so many damn GOOD things going for me. That I literally do no need ANYONE who isn’t going to love me the way I deserve to be loved.”

Booyah. Helt ärligt. Jag tillät mig själv att gå i offertankar igår, men sen påminde jag mig själv och den här citatet mig, idag, om vilken kvinna jag är. Ni berömmer mig så ofta. För hur fantastisk jag är, som ger utav min tid, när det egentligen aldrig finns över. Människor jag läser av berömmer mig, dagligen. Jag har en speciell gåva. Jag är så långt ifrån normal, elak och självisk som man kan komma. Jag ger så mycket kärlek , boostar andras självförtroenden och förväntar mig aldrig någonting tillbaka, förutom att få känna mig uppskattad. Jag är inte materialistisk utav mig. Jag köper aldrig fina kläder till mig själv. Igår unnade jag mig själv rosa blockljus och a yankeecandle och det luktar magiskt i hela lägenheten. Vanilj.

Jag förtjänar fan hela världen. Jag förtjänar den kärleken jag ger alla andra. Och jag vet att min tid kommer. Jag har redan blivit så mycket självständigare med mina avläsningar. Blivit a bosswoman. Inte den typen som alla hatar heller. Utan verkligen gillar. Jag får så fina komplimanger för vilket fint avtryck jag lämnar efter jag beskrivit alla mina underbara kunder. Jag har blivit så stolt över mig själv för hur jag vågat bli ännu självständigare med våga ta mig an ett ”riktigt meningsfullt jobb” där jag fortsätter ge utav mig själv och hjälpa funktionshindrade, söta människor. Jag tog tag i min mentala hälsa, började med ångestdämpande, botade min fobi om att åka buss, och hjälpte mig själv må bättre för att kunna bli mitt allra bästa jag.

Jag bryr mig verkligen om andra människor. Jag har sååå svårt för att vara elak. Till och med mot människor som egentligen förtjänar det. Jag har hellre gjort allt jag kunnat, för att försöka rädda trasiga människor, som inte mår bra, som därav behandlar andra dåligt. Men hur mycket man än vill, kan man inte rädda alla. Svär ganska ofta, men bortsett från det, så är jag fan en bra människa. Kan inte mosa en myra. Döda en spindel. Trots att jag är livrädda för dem.

Finns så mycket jag tvingats gå igenom som varit för privat för att kunna ta här. Så mycket framtvingad smärta skrivet i koder och förvandlade i ord. Efter all trauma i mitt liv, all panikångest och alla gånger människor i min närhet och runtomkring gjort allt för att få mig må dåligt, så är det fan ett mirakel att mitt hjärta fortfarande bultar idag och att jag orkar fortsätta kämpa och ge av mig själv trots att jag är i skärvor. Ingen och ingenting ska få mig känna mig mindre eller sämre än vad jag är. Jag må gråta mycket, vråla ur min smärta, men jag vet med hela min själ att jag är magisk på ett fint sätt och mörk, negativ, energi ska inte få stoppa mig, dränera mig eller förstöra mig.

Man växer som människa efter motgångar. Det gör ont som fan under prövningar och livskriser. Man förlorar en stor del utav sig själv på vägen men lär känna en mycket starkare och ödmjukare sida utav sig själv. Jag längtar efter att bli lycklig. Längtar över att se min resa från larv till fjäril. Det är tur att jag är tillräckligt vis för att förstå att allt det här sker för någonting bättre väntar runt hörnet. Jag kommer få min belöning för mitt lidande, min tålamod, min väntan. All kärlek, lycka och styrka som jag gett kommer jag få tillbaka.

LÄSARFRÅGA – VI GÅR I SAMMA HÖGSKOLA OCH HAR GJORT SLUT

Hej finaste Alexandra! ❤️ Känner att jag måste skriva till dig om det här då jag mår riktigt dåligt och då du alltid ger så bra råd och pepp. Svara när du känner att du har tid och orkar❤️

Det är så att jag har träffat en kille nyligen i 4 månader. Vi pluggar på samma högskola så det började med att vi gick hem med varandra efter ha varit ute ett par gånger. Efter det så har vi setts annars också för att se film/mysa/hänga. Vi har setts ganska regelbundet under ett tag, ibland flera gånger i veckan. Han har verkligen varit en superfin kille som är extremt godhjärtad och som jag samtidigt haft väldigt kul ihop med. Vilket har gjort att jag började gilla honom rätt snabbt. Han väljer mig framför alla andra när vi är ute och ska hem, trots att det är många tjejer som vill ha honom samt skriver till honom.

Vi har inte innan pratat om känslor med varandra och sagt var vi vill att det ska leda om det nu ska leda någonstans. Men när han helt plötsligt inte vill sova med mig längre så ifrågasatte jag det väldigt hårt. Han påstår att han inte vill träffa mig med för han vill inte få mer känslor och såra sig själv genom att träffa mig mer eftersom han vet att han inte vill ha ett förhållande på ett tag. (Tror du det bara är skitsnack?)Jag blev så ledsen över det här och berätta exakt hur jag kände och att jag vill fortsätta träffa honom. Jag känner inte heller att jag vill ha ett förhållande i nuläget men det är så svårt för jag gillar honom så mycket och vet inte vart jag ska ta vägen.

Det som är extra jobbigt är att eftersom vi går i samma högskola och därför umgås med samma personer och går ut på samman ställen osv. Så kommer jag behöva se eller höra om när han går hem med andra/träffar andra och jag vet redan nu att det kommer såra mig så mycket vilket gör mig rädd och ännu mer ledsen. Det gör mig så otaggad på allt och speciellt på att gå ut och festa och ha roligt då jag vet att kvällen kommer sluta med ångest.

Vi har inte riktigt pratat ut om allt än men jag känner att jag vet hur det kommer sluta och det är det sista jag vill. Allt jag vill är att fortsätta träffa honom som vanligt då det gör så ont just nu. Orkar inte heller med att folk ska fråga om oss då det är många som känner till att vi setts mycket. Många som frågar för att snoka eller bara för att de är nyfikna och inte för att de verkligen bryr sig. Känner mig så lost just nu och behöver hjälp för hur jag ska hantera det här. Han vet att jag blev sårad så kännner mig helt kontrollös över situationen. Hur gör jag? ❤️❤️

Hej sötis! Fattar att du tog det personligt. Svårt när man blir kär och förvandlar den personen till en vana. Så lätt för människor att tröttna på varandra och samtidigt skylla på att de inte vill ha ett förhållande. Jag upplever att han kände det ni hade och gjorde började likna ett förhållande och han ville avsluta det innan han gav dig för många falska förhoppningar och gjorde dig sårad. Men skyllde på sig själv och lyckades ändå. Många killar behandlar tjejer som sin flickvänner, men blir ändå förvirrade när tjejer antar att man redan är tillsammans. Om man inte är tillräckligt kär eller intresserad, brukar man dra ”Jag är inte redo för ett förhållande” kortet. Han vill fortsätta träffa andra vid sidan om för att se om gräset är grönare innan han stadgar sig. Träffas man för ofta, blir det ganska vardagligt och många killar är rädda inför ett förhållande för med stämpeln brukar allt förändras. Men hade han varit 100% into you, hade han gått 100% helhjärtat in för dig. Hur rädd eller inte redo han hade känt sig. Många killar får kalla fötter och drar sig undan innan romansen hinner utvecklas. Tjejen kan vara perfekt på alla plan, men det spelar ibland ingen roll, om inte gnistan finns där. Jag får lite en känsla samtidigt att han ha träffat någon annan och vill se vart det leder. Brukar tipsa om att spela obrydd, men lättare sagt än gjort, när känslor finns inblandade och man känner sig avvisad. Nu har du sagt ditt. Det går inte att spola tillbaka tiden, så att älta varenda sak du sagt och gjort är onödigt. Du gjorde uppenbarligen inga fel, förutom att han bara var mer tidsfördriv än RÄTT FÖR DIG. Det svider att behöva träffa någon man har känslor för, emot sin vilja. Jag gick i samma skola och klass med min första kärlek efter det tagit slut och vi umgicks med samma människor, men jag intalade mig själv och verkligen hjärntvättade mig själv dagligen med att inte se åt hans håll och upprepa i huvudet att han var som död för mig. Det är bara att göra sig själv lite sne och tänka på vilken idiot personen fått en att känna sig. Man ska psyka sig själv att han kommer ångra sig och aldrig hitta bättre. Och du ska tvinga upp dig på din höga häst och måla upp dig som störst, bäst och vackrast i huvudet. Han kommer aldrig hitta en tjej så chill, skön och speciell som dig. Även om han träffar någon, går hem med någon, så ska du tänka att han kommer leta efter dig i varenda tjej han träffar. Se inte ens åt hans håll. Gör han som luft för dig och påminn dig själv att han är den största åsnan i världshistoria som avvisar dig med säga han inte är redo för dig. Ta det som you are out of his leauge. Tänk att jag BOR med min man trots att vi gjort slut. Jag måste se honom och umgås med honom nästan dygnet runt trots att allt är förändrat mellan oss. Haha så det kunde varit värre. Tanken på att han kanske träffar och pratar med andra gör lite ont, men vad ska man göra? Nothing lasts forever. Bara intala dig själv att du är fucking vacker, du är speciell, du är Unik. Han kommer säkert sakna dig och ångra sig, men den rätta kommer aldrig låta dig glida mellan fingrarna med ursäkten att han inte är redo för att vara med dig, satsa på dig och älska dig <3 Det är bara tillfälligt, det här med se honom. Men få honom tro han är luft för dig. Ska han vara rolig och dissa dig, ska du intala dig själv att han inte ens finns. Fuck him.