Kategoriarkiv: PANIKÅNGEST/ADHD/PSYKISK OHÄLSA

ÄLSKADE BARN & PEACE AT MIND

Vet att alla föräldrar tycker sina barn är dem absolut vackraste i hela världen. Men jag tror fan jag har det <3 Erkänn man drunknar i deras stora bruna glittrande ögon? Ni som har har bruna ögon men som tycker blåa och gröna ögon är finare och använder färglinser för dölja era vackra mörka ögon är dumma i huvudet. Jag DÖR för bruna ögon. Bara fallit för killar med mörka ögon. Så känn er aldrig basic. Mörka ögon är så vackra, intensiva och hypnotiserande som ni ser i bilderna ovanför. Jamie har typ kolsvarta ögon ändå glittrar dem till som stjärnor. Finaste jag vet. Så stolt över mina vackra, söta, bedårande barn! Bästa jag gjort i hela mitt liv. Undrar fan vart jag hade varit i livet om jag inte var mamma. Blir orolig över den tanken för jag var inte rädd över mig själv. Levde som en rockstjärna eller typ värre Lindsay Lohan style. Så jag är evigt tacksam att Shiwan kom in i mitt liv när jag hade nått botten och räddade mig innan min skyddsängel gav upp och släppte taget om mig helt.

I slutet av April fyller Aaliyah två år! Jamie fyller ett år om fem månader och Adriano fem hela år i sommar. Tiden flyger iväg och även om småbarnsstressen får en vilja skjuta sig själv i ansiktet typ fem gånger om dagen så är dessa år egentligen den lyckligaste perioden utav mitt liv! Man kommer sakna ihjäl deras barndom när dem blivit dryga tonåringar och självständiga vuxna. Vi har haft en skön dag, fick sova skönt ihop en timme med Aaliyah och Jamie och sömnen hade aldrig känts skönare. Jag blir ganska lättpåverkad av medicin osv så även om det bara gått fyra dagar känner jag en sådan skillnad. Jag kan andas så fridfullt utan hjärtklappningar som förstör. Inte oroat mig över döden som jag vanligtvis gör fler ggr om dagen. Känner mig långt ifrån lika stressad och hjärtat pumpar inte ihjäl sig när jag blivit frustrerad. Sååå skönt.

Så om det känns såhär bra nu, tänk hur skönt det förhoppningvis kommer kännas om en eller två veckor <3 Fan vilken lättnad att kunna andas som en lugn normal människa utan känslan av typ att ett spöke stryper en. Slippa oroa mig för fara. Längtar över att foten ska bli bra så jag kan gå ut med hundarna utan obehagliga ångestfyllda tankar som Tänker dem att jag går konstigt? Är jag genomskinlig? Ser alla min patetiska pinsamma ångest? Kan alla lukta till sig hur svag jag egentligen känner mig? Märker dem hur mitt ansikte rycker utav obehag? Fatta vad skönt att slippa skräck för vardagliga saker som att gå handla osv. Inte behöva känna världens skräck över att gå över gatan eller slippa skrämma upp mig med möta förbipasserande randoms blickar. Eller jaga upp upp mig med att mina barn dött i sömnen typ tio gånger på två timmar. Hoppas  den här sköna känslan håller i sig och vräker äckelångesten helt. Så stolt över mig själv att jag fucking äntligen tog tag i mitt välmående.

LÄSARFRÅGA – KAN DU BERÄTTA MER OM ATT VARA MANODEPPRESSIV?

Hej, du har skrivit om att du misstänker eller har bipoläritet. Kan du inte skriva lite djupare om just den diagnosen utifrån din erfarenhet? Är det ärfligt (någon i familjen eller släkten) eller hur börja du veta att det är just de du har eller att du inte mår så bra och att det inte bara va en vanlig depression utan att det kan vara mer än så? Självklart bestämmer du om du vill svara på dessa frågor. Kram!

 

Hej sötis. Psykisk ohälsa är ärftligt. Det är ändå ganska knas att man inte bara ärver farliga sjukdomar som cancer utan även varandras inre demoner. Såvitt jag vet, lider inte någon i min familj utav bipoläritet. Grejen är att psykisk ohälsa klassas fortfarande väldigt tabulagt och till och med overkligt för många äldre. Den äldre generationen, våra mammor, pappor, farföräldrar osv skakar ofta på huvudet åt psykisk ohälsa och tror inte riktigt så många är drabbade utav det. Många tror att psykisk ohälsa drabbar bara psykopater som seriemördare, våldtäktsmän osv. Jag har sagt till min mamma som är en väldigt känslosam människa att jag misstänker hon lider utav adhd/borderline/bipoläritet. Hon har bara skakat på huvudet och svarat ”Neej. Vi har bara hett temperament. Inget annat.” När jag utreddes 2007 för diagnoser fick jag diagnosen panikångest. Min mamma fick diagnosen panikångest för ungefär två år sedan och äter samma medicin som jag gjorde då, Setralin. Panikångesten kanske alltid levt i henne med, med tanke på hur panikslaget hon flippat ur ofta, men efter att ha jobbat ihjäl sig i flera år, varit ensamstående mamma till en dotter med anorexia, en rebellisk dotter som skapade kaos hemma och utanför och en till dotter som jag mer eller mindre förvandlade till ett monster i tonåren samtidigt som hennes pappa, bästavän och äldre släktingar dog, körde hon bara på, samtidigt som hon bar så mycket smärta i sig. Förtränger man mycket utan att riktigt bearbeta allt kan tex posttraumatisk stress och diagnoser framkomma flera år senare. Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst. Vissa föds med det. Panikångesten började för mig redan vid tvåårsåldern, men för mamma kom den tex när hon närmade sig femtio.Eller då erkändes den iallafall.

När jag utreddes för adhd och alla tester ledde fram till att jag hade adhd, satte min mamma ändå läkaren på plats och vägrade tro det. För jag kunde visst koncentrera mig i skolan. Trots att mina tankar alltid skenade iväg. Jag hade inte myror i brallan. Skakade på benet då och då men Jag kunde vara lugn. Jag skrek inte och gjorde mina uppgifter. Så hon tog sig an läkarrollen där och lät mig inte medicineras för det. Trots att jag var överdrivet hyper hemma och bland vänner samtidigt som min ilska var inte normal. Panikångesten eskalerade när jag mobbades i skolan och sen dess har den hängt med. Det är vanligt att ha fler diagnoser än bara en.  Eller så lider man utav olika psykiska drag för psykisk ohälsa är som en familj medan man kan kalla diagnoser för syskon eller kusiner, för man fungerar ganska likt, även om det skiljer sig mycket också. Men just bipoläritet började jag googla mycket runt tjugotvåårsåldern för många läsare som led utav det kommenterade att jag säkert också hade det.  Tagit tester för det online och resultatet ha varit att jag har det. Men samtidigt har jag känt men det kan ändå inte stämma för jag försöker inte ta mitt liv. Men självmordbenägen kan också vara tankar på ta sitt liv, vilket jag ofta tänker, men mitt sunda förnuft stoppar mig. I tonåren skar jag mig, blandade alkohol med tabletter och jagade ofta döden. Jag hade en dödslängtan även om panikångesten gjorde mig rädd för döden.

Jag är bra på att rannsaka mig själv. Borderline drag har jag med. Men bipoläritet stämmer bäst in på mig. Märkte som mest förra året när jag försökte inrikta mig på mitt mående. Under två veckor mådde jag bäst. Jag bloggade i mani. Skrev så många långa blogginlägg under kort tid. Live;ade i tjejgrupper och pratade så fort att jag typ tappade andan. Kände mig självsäker, utåtriktad, vacker och social. Gick flera km i skogen med hundarna. Skrev många sidor på min bok under kort tid. Älskade varenda sekund av mitt liv. Mitt äktenskap. Förskönade shiwan till skyarna för att sedan skriva att jag inte älskade honom mer. Men relationen var destruktiv och han har psykat mig mycket med. Men att växla så starkt mellan känslor. Skifta mellan kärleksfull och oförskämd. När två veckor hade passerat mådde jag sämst, jag orkade inte plötsligt resa mig från sängen. Ok, var gravid, så mycket var hormoner, men jag ville bara sova bort mitt liv och gråta floder. Jag kände mig plötsligt så ful och osäker under dem kommande två veckorna, drog mig från att visa mig för världen, ville verkligen dö osv. Mycket berodde även på bråk, men jag kände samtidigt som jag tänkte tillbaka -Wah det kan inte vara slumpen att jag alltid har två helt underbara, glada, roliga veckor där jag hinner med precis allt och känner mig störst, bäst och vackrast (maniska perioder) för att sedan insjunkna i perioder där att resa mig från sängen kan kännas som omöjligt medan jag hatar mitt liv och bara tröstar mig själv med döden i tankarna som det vore min snuttefilt. Jag har varit väldigt aggressiv och våldsam under perioder i tonåren, men lärde mig hantera det som vuxen. Men jag har fortfarande perioder där jag känner mig mer aggressiv än fridfull inuti medan tankarna kan vara ganska våldsamma men sen är jag väldigt snäll så jag kan inte ens skada en fluga utan att få skuldkänslor.

Jag sover mindre under perioder och det påverkar mig inte alls. Kan somna två och vakna sex utan problem för att sedan somna åtta på kvällen och känna mig helt död sex på morgonen. Jag kan vara väldigt framåt och varm mot personer för sedan vara ganska kall och säkert uppfattas lite oförskämd. Orkar inte med människor, när jag känner mig svag och mår dåligt. Vill vara osynlig för sedan visa mig för hela världen som typ a attentionwhore. Skiftar mellan ensamvarg och någon som alla vill vara nära. Kan blicka tillbaka i tonåren. Kunde vara på g, helt framåt och störtkär i någon för sedan typ leka främling, dissa och vara helt kall och komplicerad. Handlade väldigt impulsivt under tonåren, men det gick mer typ tex till impulsivs blogginlägg i vuxenålder som jag sedan kunde ångra och skämmas över, tex när jag skrev om mina känslor för ex osv. Jag är väldigt skum och jag vet det, får ångest över hur jag kan älska att prata med en person ena dagen för sedan typ göra allt för inte möta personens blick. Men samtidigt är vi människor inte alltid på topp, så jag försöker ändå tänka Vi alla har dåliga och bra perioder, samtidigt som jag ändå känner jag är manodepressiv till 80% iallafall, men en mild grad, eftersom jag inte behöver lägga in mig på Psyk under ”självmordsbenägna perioder” för det sitter bara i huvudet och jag är för osjälvisk och tänker för sunt för att verkligen utsätta mina älskade för att skada mig själv helt.

Kan vara väldigt paranoid i perioder, men som jag ändå kopplar till panikångesten, pga det konstanta katastroftänkandet, men kan känna mig mer rädd i perioder för nära och käras baktankar tex. Känna mig väldigt rädd och skakig för gå handla för sedan typ kunna gå ut med hundarna när det blixtrat som aldrig förr och inte känt rädsla överhuvudtaget utan mer känslan att jag är stark, övernaturlig och odödlig. Jag kan känna mig galen, men samtidigt är jag inte riktigt det, för jag vet exakt hur jag fungerar. Jag har mina diagnoser men samtidigt känner jag mig mer som en medveten psykolog  än en sjuk patient. Men samtidigt känner jag det inte kan vara slumpen att vara hög på livet i ungefär två veckor för sedan vilja försvinna från jordens yta under två veckor. Skrivandet är min passion, men kan verkligen tappa all intresse för det ibland, under mina lägre perioder. Därför känns det så skönt att jag börjat medicinera för jag vet jag behöver balans. Jag vet nu att jag förtjänar att må bra. Men tanken utav att ha flera diagnoser känns ändå skrämmande för det får en att känna sig och verkligen klassas som galen. Samtidigt kan Google vara farlig,. Minns när jag inte förstod att det var min visdomstand som trängde ut och googlade knöl i tandköttet och då hade jag ju en tumör i tandköttet enligt Google. Haha facepalm. Så jag är lite hypokondriker tror jag. Hittar matchande symtom och får för mig jag har det, så man vet aldrig. Google ska man ta med en nypa salt, men diagnoser kan drabba alla, förr eller senare. Så tänk min läsare på att aldrig vara nedlåtande mot människor som kämpar med psykisk ohälsa, för en dag kan det vara du <3

ÅNGESTDÄMPANDE & NYSTART

Godmorgon. Ett nytt kapitel har tagit sin början. Igår svalde jag min första ångestdämpande tablett på sju år. Gick på setralin i tonåren, men nu testar jag escitolapram. Min ångest är som värst innan och efter mens. Pmsen blir tusen gånger värre efter varenda barn man får, så det ska bli skönt att den här ångestdämpande medicinen även ska lindra pmsjäveln. Jag tog min andra tablett imorse och om två veckor ska jag öka med två tabletter om dagen. Det kan ta ungefär en månad för att märka förbättring, och mina panikångestattacker har eskalerat under denna jobbiga period, så jag fick även starka ångestdämpande som ska verka 15 min efter jag tagit en. Jag svalde faktiskt ner en för ungefär tio min sen för ångesten höll på käka mig levande. Känner mig ganska illamående, men lugnare iallafall.

Den börjar på d någonting och är en benzopreperat. Jag kommer må ganska dåligt under den första tiden för min kropp behöver vänja sig. Märkte redan igår att jag kände mig jättetrött, men sedan när jag låg i sängen, upplevde jag den obehagliga känslan av att benen kändes svullna och obehagliga. Tog ett tag att sova, gick upp och kollade på två avsnitt av Sons of anarchy, trots att jag redan sett och efter den sista avsnittet lyckades jag somna skönt. Sov så skönt att jag dreglade typ och Aaliyah BA Suprise motherfucker! Och väckte både mig och Jamie. Ville skjuta mig själv i ansiktet. Kände mig så varm, trött och svettig, men frös och hackade typ tänder när jag la mig i sängen igen. Feber säkert eller biverkning.

Jag har varit ganska antitabletter för jag minns hur jag tröttnade på att känna mig som en kall grönsak. Jag har alltid kunna sätta ord på mina känslor och plötsligt hade jag inga ord för mina känslor var helt avtrubbade. Så jag ville känna igen. Men då hade jag blivit stabil. Så jag bara bestämde mig för sluta istället för trappa ner, för när jag bestämmer mig för någonting, och verkligen vill någonting, så klarar jag det. Men jag är tillräckligt vis för att förstå jag behöver lugna mina inre demoner igen, döda min ångest, för jag mår inte bra och man är inte svag för man behöver medicin när det saknas dopamin i hjärnan som är livsavgörande för vi ska vilja och orka leva lyckligt och stabilt.

När man inte mår bra, blir man ganska arg, bitter och elak, vilket jag känner jag blivit. Lite iallafall, Kan slänga ur mig skit och tänka elaka tankar som mitt hjärta långt ifrån menar. Sägs ju typ att haters och mobbare är som dem är, för dem inte mår bra och inte gillar sig själva. Och även om jag inte är typen som trycker ner andra på nätet osv eller ens främlingar som är elaka mot mig, så förstår jag mer, nu när jag är inne i en jobbig period, där jag har svårt för att se mina goda sidor. Svårt att ha tålamod när man typ inte ens orkar med sig själv. Men jag överdriver säker för jag överanalyserar, jag är väldigt snäll och sköter allt omkring fortfarande som en superhjältemamma. Men jag känner det är svårare att orka vara positiv när min hjärna  är kaos samtidigt som en stor prövande förändring väntar och så är min fot helt skadad vilket gör att jag inte kan städa, gå ordentligt, bära barnen som vanligt, träna och gå ut med hundarna som jag mår utav. Sen orosanmäöan på det hela som dödar My peace at mind, med jaga upp mig själv om att föreställa mig det allra värsta. Men jag krigar på. Försöker äntligen ta hand om mig själv. För en gärna skull prioritera mitt välmående och kriga för att förbättra livssituationen, så allt blir bättre.

Vi vill ha hjälp, och det är svårt för oss som alltid varit överdrivet starka med klara oss själva, att be om hjälp, för är man inte van vid att erkänna man blivit ganska Weak, blir man ändå så orolig, det ska tas på fel sätt med typ våra ord ska förvrängas och att en fuling ska dras, för att förstöra oss ännu mer. Allt som är främmande känns läskigt, men ibland krävs en förändring för det ska bli bättre. Bara det är en positiv förändring till det bättre, och inte till det sämre, för det skulle mitt psyke inte klara av, efter all mörker vi redan varit med om som fortfarande gnagar och hemsöker undermedvetet. Det enda som håller mig uppe är mina barn. Och även om jag älskar Shiwan och inte egentligen vill släppa honom för vi varit med om så mycket så känns det ändå nödvändigt att vi kommer bort från varandra ett tag, även om det också känns så skrämmande. Bara det måste bevisa hur mycket vi prioriterar och älskar våra barn. Sen kanske ha rådgivning, så vi lär oss kommunicera bättre, istället för att krocka när stressen äter upp som mest. Men jag svär, det hade varit så mycket konstigare om vi var helt glada, stabila och opåverkade efter all trauma och orättvisa vi varit med om. Samtidigt är det En mirakel att vi mår sååå bra ändå med tanke på hur jävligt vi haft det, vi orkar fortfarande skratta, le, älska, ge av oss själva och vara roliga, kärleksfulla, varma föräldrar trots att vi verkligen vandrat genom helvetet. Och det tyder fan på styrka, visdom och mod att våga erkänna man blivit svag och välkomna hjälp. Längtar så över att slippa ångesten. Det kommer göra så mycket ❤️

snart kommer bättre tider, efter regn kommer regnbågen <3

Fuck, vad jag stukat foten. Kan inte ens gå på vänstra fot. Det här är ett helvete när man har små barn som är beroende utav mig. Jag har så ont, skuttar fram och som det inte räcker med det, har jag åkt på magsjuka. Spytt konstant sedan fem på morgonen. Mår så dåligt. Haft en hemsk natt. Bråk, panikångest och polisen kom. Alltid när man bråkar och barn är inblandade måste polisen kontakta socialen. Jag mår så dåligt. Skäms som fan för hur dramatiskt och hysteriskt det blev igår. Jag har nått botten, så lika bra att ta emot hjälp, men samtidigt blir man så jävla rädd över att förlora sina barn efter hört så många skräckinjagande historier. Dagen har varit lugn, jag har fått sova. S har hjälpt till mycket med alla barnen, lindat min fot med bandage och vi har hållit sams. Men livet känns så mörkt efter igår. Jag skäms verkligen över hur grovt jag gick in i väggen och sönder igår. Men mitt liv är väldigt svårt just nu, så det är verkligen inte konstigt. Min mobil är trasig och jag skriver från ipaden. Känns som allt omkring mig går sönder medan jag faller ihop sakta men säkert samtidigt. Fuck mitt liv. Behöver er stöd och kärlek som aldrig förr nu, för nu är det jag som behöver hjälp upp 🙁  Vill inte egentligen skriva om detta, men jag spricker om jag håller det inom mig. Livet är långt ifrån perfekt. Vi alla tappar det, men snälla påminn mig om vem jag är. För jag fucking hatar mig själv och det blivit så illa att jag vill dö. Jag måste må bra igen, men jag vet inte hur.

CRAZY ENOUGH TO TRY TO SAVE THE WORLD

Fan vad trött jag var imorse när jag vaknade. Vid tjugo i fem. Fuck somnade tolv. Men jag överlevde iallafall. Överraskar mig själv varenda gång. Har hunnit skriva en känslosam Save the world kinda text, tagit hand om barnen och städat. Vet inte ens själv hur jag hinner ibland. Men jag kan vara lite som en natt och dag med hinna allt under några veckor för att sedan känna mig helt orkeslös under kortare perioder. Det är därför jag misstänker jag även är bipolär. För jag blir som manisk. Känner mig supernatural, helt uppe i varv och kan fånga tusen bollar i luften samtidigt. Gör och blir klar med allt skitsnabbt, samlar guldstjärnor på alla front, har jättebra självkänsla för att sedan insjunkna i en jobbig svacka som varar säkert en eller två veckor där jag blir som totalt förändrad. Handikappad. Orkeslös. Väldigt ledsen, ångestfylld och nere. Hatar att läsa av människor eller skriva på min bok när jag är inne i en ganska apatisk period. Älskar att skriva, men blir lika ointresserad och drar mig för det, som det vore matte. Tappar all tro på mig själv och bara att öppna meddelanden på Facebook känns för tungt för klicka och klara av. Jag känner av när jag är på väg ner och när jag är på väg upp. Jag känner mig störst bäst och vackrast när jag mår bra. Tar många bilder på mig själv som jag delar med mig av. Blir säker i mig själv. Social. Utåtriktad. Är väldigt impulsiv ibland och tänker mig inte riktigt för, förrän ångesten drar tag i mig och får mig skämmas för jag ibland gör saker utan att tänka mig för. Brukar ångra mig sedan och tänka Wah vad pinsam jag är. Varför gjorde jag så eller varför sa jag så? Inte självmordsbenägen, men ändå jag kan vara det i mina mörka tankar. Kan skada mig själv lite lätt, under en panikattack, men jag skiter i att gå hela vägen, för jag vill leva, även om det är svårt för mig. Jag har många inre demoner och jobbiga humörsvängningar. Jag kan vara ful i munnen när jag inte mår bra. Säkert sådär oförskämd med ignorera och vara lite kall ibland som många uppfattar bipolära människor kan vara. Jag kan vara skitkonstig med att vara överdrivet social, kärleksfull och utåtriktad för sedan typ titta åt andra hållet och dra mig från ögonkontakt eller att prata med en människa som jag egentligen tycker om. Jag är väldigt bra på analysera mig själv och har talang för förstå människor. Bra på psykologi. Bra påläst och jag vet exakt vem jag är. Så även om jag är komplicerad så förstår jag exakt Hur jag fungerar även om jag skiftar mellan att inte riktigt veta vem jag egentligen är. Men jag känner jag är mer stabil, snäll och kärleksfull än vad jag är galen, elak och hatisk. Stress kan få mig känna mig ganska sjuk i huvudet och den eldar på mitt dåliga humör, panik och ångest. Men annars gillar jag vem jag är. Jag vet att jag har hjärtat på rätt plats. Annars hade jag inte brytt mig om världens problem och verkligen ansträngt mig för skriva en text som jag hoppas kan förändra världen till det bättre. Kan inte riktigt rädda mig själv från min egna mörka värld men jag hoppas iallafall jag utgör ett syfte som gör andras liv mycket ljusare och bättre.

Kanske verkar helt dum i huvudet ibland men jag menar alltid väl egentligen. Blir bara fel och otillräckligt ibland för smärtan inuti mig sprättar upp mig samtidigt som jag försöker ta smärtan från andra och ge det till mig själv. För jag ändå är så van vid det. Jag kan hantera att må dåligt för jag vet att hade jag konstant varit glad och känt mig som en normal människa med balans, hade jag inte känt andras smärta lika intensivt som jag faktiskt gör. Jag hade inte varit tillräckligt galen då för tro att jag faktiskt kan förändra världen. På mitt sätt iallafall.

Bombs are falling like rain cause the devil wants the good to feel pain. It is not hard to tell, that our world is hell. Powerful demons like Erdogan, Putin and Trump making evil agreements. Spreading lies to make the world a puppet for the evil side. It’s like kurdish lives has the same worth as disquisting flies, cause the world closes their eyes, while the heroes who made ISIS close to zero, are forced to die. Kurdish innocent children screaming their final cry. Bleeding to death while the only reason why is because Erdogan hates kurds, the same way Hitler hated the jews. Thats why bullets have to fly and bombs have to fall from the sky. History is repeating. Kurdish hearts are forced to stop beating. After defeating so Much evil. The world’s Thank you for saving us is unbelievable. No these heroes can’t become independent cause Turkey is ascendent. Evil is appearing to be the only power while the good is falling off and dissappearing from the world’s highest rang of tower. Hell is open, but it is cold. The world has been sold to the devil cause the truth is no longer being told. It is turning to mold. Erdogan is lying that ISIS is in the wrong place because he doesn’t want the world to see his real face. On a murdermission but he needs to lie that ISIS is in Afrin to get permission to kill. But if the world keeps looking the other way, making help delay, there will be more terrorists in trucks driving through our safe countries, not giving a fuck, which innocent people they drive over that day. What happened to the All lives matter? Not caring about if kurdish people shatter? Evil is also not speaking up when something is wrong. This can’t go on for long. We need to stand up. Stand tall. We can’t let the only people, who sacrificed all, to save us, fall and pretend that standing up for them is not our call. Grow a heart before the devil tears our only saviors from evil apart. If you believe that war against innocent children and brave heroes is unfair, Start to care by pressing share.