Kategoriarkiv: THE DARK PAST

Godmorgon! Det är fredag, så jag hoppas på en bättre dag. Inte för jag får sovmorgon på helgerna. Årets skämt. Men det är alltid acceptabelt att release the stress med några goda kalla öl Friday night. Jag hade en tvärdålig dag igår. Grät som fan för jag kände mig så utmattad, arg och misslyckad. Som människa. Som kvinna. Som mamma. Allt. Men ibland behöver man gråta ut för att samla ny styrka. Pms känns också så jävla mycket hemskare när man redan lider utav psykisk ohälsa. Det är knas. Men andra sidan går jag igenom en jobbig period.

Jag har varit med om väldigt mycket. Många tror att jag är väldigt öppen här, men sedan finns det en underground world, på hur psykisk påfrestande mitt liv verkligen varit. Jag bara skriver ner mina känslor och tankar mycket, men det är egentligen bara i koder jag skriver här. Så jag är faktiskt inte så öppen som många tror. Ni hade spytt typ om ni läste hela min sanning. Så det är egentligen inte konstigt jag går sönder ibland. Det är ett mirakel typ att jag inte bor på ett mentalsjukhus. Den stabilaste människan hade blivit galen och förlorad föralltid efter tio dagar i mina skor.

Jag har, tack Gud, alltid haft ett tak över huvudet, en säng att sova i, mat i magen och nära & kära att bli älskad utav. I jämförelse med andra som lever i krig, har mitt liv varit BRA, trots att det pågått ett krig i mitt huvud sedan dagen jag föddes. Men jag har gått igenom väldigt intensiva smärtfyllda prövningar, så smärtan har blivit en stor del utav mig. Det är inte konstigt att jag blir galen ibland. Till och med Buddha och typ fucking Gandi hade blivit det, om mitt liv var deras. Men jag är så hård mot mig själv. Jag överanalyserar mig själv. Men det är ett bra tecken på att jag vet exakt hur jag fungerar.

Jag blundar inte för mina fel. Jag vet att jag är hysterisk, och dramatisk. Jag vet att jag säger dumma saker jag inte menar när jag är arg. Jag vet att jag inte alltid orkar ha världens längsta tålamod. Jag vet att känna mig kritiserad i en diskussion får mig alltid att gå iväg eller skrika ut mina känslor högre. Jag vet att jag har trustissues mot människor jag älskar, för mitt kött och blod var den första att krossa mitt hjärta. Jag vet att jag söker mycket uppmärksamhet, kärlek, förståelse och bekräftelse till mig, när jag skriver om hur jag mår. Jag vet att det inte är normalt att skriva om hur tungt ens värld verkligen känns, här i Sverige, där man ska försköna livet på sociala medier. Jag vet att jag kan bli överdrivet arg och framstå som en galning. Jag vet att jag gråter mycket och att jag kan vara väldigt känslig. Jag vet att min psykiska ohälsa påverkar mig sämre under mörkare perioder och att jag skiftar mellan att vara hög på livet för att sedan ha en dödslängtan. Jag vet att jag är bipolär också, trots att jag inte blivit utredd för det än. Men jag vet också att jag hanterar mitt stressiga liv och inre demoner bättre än vad dem flesta hade orkat göra.

Jag måste bara sluta ge mig själv skulden. För jag är inte så fucked up som jag målar upp mig som. Det enda jag egentligen behöver arbeta på är att lära mig kontrollera min ilska och sorg, vilket är det jag försöker göra dagligen med att skriva av mig, lyssna på musik jag gillar, gå på promenader och så småningom kommer jag kunna kontrollera all skit ännu mer med hjälp av medicin som jag känner jag inte längre är för stolt, för att behöva. Jag har varit stark så länge så det dags att äntligen prioritera min mentala hälsa så jag kan känna mig lugnare och älska livet lite mer ofta utan att vilja dö typ fem gånger om dagen. Jag ser fram emot att bli bättre och bli av med många tunga känslor.

Tiden går så snabbt så snart är vintern är över. Snart är bättre tider här och snart är jag förhoppningsvis en bättre starkare gladare Alex

PAIN & LOVE

Godmorgon! Ångesten snurrar och brinner i magen för tillfället. För absolut ingen anledning whatsoever. Så avundsjuk på er ångestfria människor. Så skönt det måste vara. Att slippa bli hemsökt utav oro hela tiden. Sedan kommer det så ljusa sköna lugna dagar där jag känner mig vanlig. Fan vad soft att vara normal. Tänker jag alltid. Känna balans. Känslorna mer ljumma än heta eller kalla. Ingenting under huden för extremt för att hantera. Så underbart när huden inte spricker utav ångest och explosiva känslor som pressas så äckligt genom skelettet och tränger sig ut. Med all sin kraft. Tar inte lång tid förrän man vill falla ihop av utmattning för stress, ångest och ilska gör oss sjuka, galna och så fucking trötta på livet. På gråa dagar försöker man typ simma genom kodiarré. Överleva all skit. Inte drunkna i det. Men det är svårt. Alla problem man skapar i huvudet med hjälp av sin mörka fantasi där tankarna är så vassa att känns som själen blöder. Det behöver inte vara så illa som man tänker att det är. Men ibland känns det fan värre än så. Hur vi tänker påverkar mest för det sägs att om man kan kontrollera sina tankar, kan man klara vad som helst. Undra om det gäller the black sheep too; Vi med psykisk ohälsa ? För det finns ingen tvekan om att vi är legendariska krigare som övervinner alla fucked up mörka strider i vår destruktiva hjärna varenda dag. Men ibland räcker inte styrkan för att orka tänka känna agera motiverande när det känns som man vill dö. Jag river mig själv när jag får panikångest. För det ger tillbaka den sköna svidande känslan jag kände när jag skar mina handleder som en twisted hobby för tio år sedan. Jag växte ifrån blodiga rakhyvlar. Rycker och försöker skydda mina handleder genom att gömma den och gnugga försiktigt och mjukt mot varandra. Som dem kramas och ber om ursäkt för smärtan och det äckliga blodet. Vill spy när jag tänker på hur destruktiv jag varit. Men jag är tillräckligt stark för erkänna mina trasiga vingar repeterats vackrare än vad jag någonsin kunde ana. För även om mina sprickor är tydliga, skiner min styrka genom allt svagt jag känner för. Allt har sin mening. Jag svär. Jag hade inte velat skriva om jag inte kände. Om mitt hjärta aldrig kändes som ett blodigt köttsår, min hjärna aldrig som en mörk labyrint och min mage aldrig som en äcklig karusell, hade aldrig this passion, som jag har för skrivandet funnits. Men jag har planer. Ska verkligen kämpa för äntligen döda ångesten. För jag vill förändras. Jag vill inte behöva gå vilse såhär. Lida. För ingen extrem anledning. Men är det inte upp och ner i livet betyder det antagligen att man är död. Precis som vågorna går upp och ner på en sjukhusskärm går livet upp i dalar. Så ibland får man bara tänka det jobbiga inuti och omkring är alltid bara tillfälligt. Precis som den blåst över efter jag skrivit av mig och lämnat känslorna här. Jag har sååå ont i min rygg. I mina axlar. Fick typ halv nackspärr. Försöker tänka positivt – Yes jag bröt inte nacken iallafall. Kan lätt bli hög på livet. Hög på kärlek. Hög på visdom så jag kan sprinkle this deep relateable shit här. Jag älskar att älska livet så vi kanske kan börja dagen med tänka Tack Gud att mina älskade är friska, min kropp fungerar och allt omkring är uppskattat. Sen tänk att du är limitless. Du klarar allt. Så idag ska jag till barnmorskan kl 3 och sen ska jag till lek och bus säkert. Med en annan skön mamma, hennes fyraåring och min nackspärr. Lek och bus kommer antagligen finish me. Typ ramlar ner medan man bestiger och klättrandet utav en hög rutschkana. Så ska man tvinga sig själv vara positiv ändå och ba Helvete vad fort jag kom ner. Baxade det från the typical jag bild. Passion the positive mindset onNu ska jag njuta utav sällskapen utav att ställa in mina söta odjurs disk. Om jamie låter mig någon gång inom snar framtid. Vi sitter fast och ingen framtid stuck up tjej ska klippa navelsträngen. Jamie är Mama’s boy forever. Mitt ansiktsuttryck och snea pose får mig tänka att det ser ut som en mugshot. Hahaha sen kommer Jamie där; ler som solstråle han är and the spotlight is on him! ❤️ han gör mig lika lycklig tillbaka. Försökte bara leka cool på bilden ahhahah pusspuss

QUEENPSYKOS

Fet resturang va? American diner heter den. Dodo undersökte den fina röda bilen så fort vi kom in. Aaliyah tvärdeckade. Jamie satt och log. Sedan hällde Adriano SALT och peppar i hans milkshake. Kröp/hoppade på sofforna. Jamie började gråta. Aaliyah vaknade upp med ny energi. Fick stress suga på milkshaken så fort det bara gick. Ha det! Hamburgaren var iallafall jättegod, milkshaken som inte innehöll salt och peppar också och restaurangen var riktigt nice att se sig omkring i. Not the basic resturant. 5/5 stjärnor får american diner av Moi. Göteborg levererar. Väntar bara såååå på Tacobell ska öppnas här. Pray for us. Fått typ fyra timmar sömn inatt. Dodo började tjata om godis så fort han gick upp från sängen. Man bara älskar that struggle. Hjärnan blir bokstavligen så psykad att den förvandlas typ till kobajs. That little pain in the ass version of Yourself börjar hacka på repeat. Tar inte ett nej. Frågar hundratrettiotvå gånger till om godis. Guiness record book snabb. Jävla envisa DVÄRG!! Min jävla envisa dvärg psykar mig. Det är en unge på typ en meter elva cm någonting. Men duuuu. Du är en liten prutt i rymden. Du håller på förlora. För det är döva öron du pratar med. På riktigt. Och man hör sin fula ragata röst. Gång på gång. Nej. Nej. Neeej. Ingen täckning. Så dem frågar igen. Igen. Och igen. Skjut mig i ansiktet med en ak47a. Barn är roliga. En gång har vi alla varit barn. Hahaha förutom typ Brad Pitt i den skittråkiga långa filmen Benjamin button. Där han föds som en gamling i bebisformat. Fast tvivlar på att han sitter på Google translate och översätter min blogg. Haha typ i ljudformat. Fan vad random. Ni ser. Jag är övertrött. Tänker ligga lite lågt i hur det är mellan mig och Shiwi. Men i slutet av dagen är vi en familj. Alltid. Och familj går först. Aaliyah närmar sig tvåårsåldern. Fuck! Vad snabbt tiden går. Dun dun dun. *Dålig amatör skräckfilmsmusik* The terrible twos. Ni trogna oldschool läsare vet Adriano breakdansade på huvudet i den åldern. Krabba utbrott på golvet. Sprang in i väggar. Skrek. Kunde inte kommunicera än. Vilken harmonisk tid. Iallafall. Aaliyah dunkar sin taurushuvud i golvet. Hon stångar sig själv som en tjur. Oxeeeee aka Oxarella lever upp till sitt stjärntecken och skeva smeknamn. Minns när hon låg i magen och skulle födas som ett lejon i Augusti. Leona ville jag hon skulle heta. Men så kom hon i maj. I sjätte huset HAHAH i Jupiters tecken. DRIVER. Imiterade jobbiga årshoroskop. Aaliyah blev iallafall Aaliyah. Född i maj som sin pappa. Då kunde hon heta Oxarellaaaaaa! Skittorr. Men hennes nyaste smeknamn är iallafall Tauruuuuus haha. Aaliyah är såååå flippad. Herre min skapare. Min lilla starka kaxiga söta krigare till dotter. Hon säger mamma så mycket nu och så mjukt. Så det är helt underbart men Vad ska man säga? Utvecklingsfaser är prövande, men dem blåser över. Förhoppningsvis eller så eskalerar dem och man tänker tillbaka Små barn små problem stora barn stora problem. Fast kan ändå inte riktigt hålla med där med tanke på vår sorgliga förflutna som vi kastades in dagen Aaliyah föddes. Wah snart två år sedan. Ändå knas att känna smärta och ångest på ens barns födelsedag. Fan vad dåligt jag mådde första året. Kanske känns längre bort det här året. Bättre. Säkert. Jag har ont i heeela min kropp. Känner mig som en åttiosjuåring med muskelvärk. Fast benen är hårda och starka. Säger jag stabila kommer jag typ ramla i hundbajs idag och gråta hysteriskt Kim Kardashian style. När hon har oppenmon och typ SKRIKGRÅTER. Dör. Det är ändå tuuuur jag inte har en egen realityshow. Wah. Löpsedlarna på Aftonbladet hade typ ”Alexandra Najmadin, 24, trebarnsmamma, känd som bloggare, QueenPsykos, går återigen in i väggen! Se hennes hysteriska, roliga mentala sammanbrott här!Så är det typ en bild på när jag håller Mina tjocka två bebisar samtidigt. Ni vet så Skitblek, fet och fotogenisk som man blir när någon annan tAr kort på dig. Från din bästa vinkel. Tänk er jag. Fulgråtandes med puckel typ. Junior blinkandes på bordet bakom. Gucci med tungan ute helt fladdrig och suddig för hon rör sig fram så hypat elektriskt. Dodo hoppandes fram och tillbaka som en galen apa med rabies! MAMMA!!!!!!!! X 1008 Ni som vet, vet!Tur jag bara bloggar om livet. Byeeeeeeeeeee

LÄSARFRÅGA – FÅR INTE KRIMINELLA HA FLICKVÄN?

Hej Alexandra!! Jag undrar verkligen varför killar som kommer ifrån fina familjer ska alltid bli langare , knarkare och kriminella? När dem väl blir det så känns det att dem förändrats helt. För det finns en kille jag pratar med han hör alltid av sig sen försvinner han sen hör han av sig igen. Men han hör av sig oftast så fort han får chansen.

Jag träffade honom han tog med sin kompis och jag presenterade mina vänner också. Han var typ ganska gullig han ringde under kvällen och ville kolla läget och bad mig höra av mig när jag var hemma. Han skulle träffa en annan vän och sa till mig att komma med honom. Nu plötsligt försvann han igen. Han skrev kanske en gång och undrade vad jag gjorde då svarade jag.

Får såna killar ha förhållande? Eller tar tjejen jätte stor risk att bli sårad ? För jag skrev även till honom att jag tar vara på den här tiden för du kommer försvinna ifrån mig snart. Då ringde han upp direkt och började prata om saker. Han hör inte av sig på vardagar utan kanske skriver enstaka gånger. Skulle du kunna förklara vad det är som pågår? Känner han sig ensam ? Vill han ha ett förhållande ? Eller kan han inte ha ett

Hej sötis. Människor har en fri vilja. Spelar ingen roll vilken familjerang vi kommer ifrån. En ond människa kan ha haft världens snällaste föräldrar. Hur mycket vi föräldrar än försöker vägleda våra barn rätt, kommer barnet ändå att ta den vägen h*n vill ta och växa upp intill att bli personen h*n vill bli. Och oftast vill man försöka bli någon man inte är. Ungdomar i förorten vill ofta hitta en väg ut. Fattiga tonåringar drömmer om att bli rika. De vill uppleva samma värld som dem rika ungdomarna. För dem har aldrig någonsin haft mycket pengar eller samma breda valmöjligheter. På andra sidan, tycker inte dem som kommer ifrån dessa fina familjer, att gräset är grönare.

Har man växt upp i en lugnare och finare område, upplever säkert många utav dessa ungdomar det som tråkigt. För det är förutsägbart och tryggt. Dem upplever det inte som spännande, så dem söker sig till det farliga, för att få en kick att dem lever utöver än att bara existera. Många utav deras föräldrar är säkert på dem med att välja typ höguppsatta karriärer. Rika föräldrar har oftast kontakter och ungdomar från finare familjer behöver oftast inte kämpa lika hårt som ungdomar från orten. Ofta behöver dem inte kämpa överhuvudtaget för att nå högt, men dem vill inte ha det, säkert för det känns för lätt.

Människor behöver ändå utmana sig själva och behöva kriga blod svett och tårar (även om det också känns segt) för att få något eller bli någon. Är det lätt, blir det tråkigt. Det är ändå ganska knas att många rika ungdomar vill ner på samma plan som fattiga ungdomar som gör ALLT för att komma upp. Men ungdomar som går i motvind och som har det svårt, har faktiskt det där lilla extra. När man är från förorten har man en ganska cool mentalitet. Man har en stark personlighet. En speciell attityd. Dessa människor har så lite, men är dem mest generösa människor du kan träffa på, oftast. Dem är modiga, roliga och spännande. Klart många från prydare områden vill dra ut pinnen från rumpan och få uppleva livet från kanten. Se vad dem SJÄLVA kan åstadkomma utan mamma och pappas förutsägbara, jobbiga hjälp.

Fel sällskap kan få en att hamna lite vart som helst, men en fri vilja kan förändra allt. När man är trött på att vara den man är, försöker man att förändras. Vi alla gör våra misstag och tar fel vägar. Min drottning till mamma, ensamstående, gjorde ALLT för oss. Följde mig till skolan, körde mig till praktiken, och verkligen tittade tills hon såg mig gå in, för att vända tillbaks till jobbet, men jag hittade alltid en annan väg ut. Hon bommade fan igen mitt fönster med spik och hammare för att försöka typ hindra mig från att smyga ut om nätterna, men jag hoppade ut från badrumsfönstret. Du fattar poängen. En fri vilja är starkare än allt annat. Det är därför Gud och djävulen fick beef med varandra. För djävulen varnade Gud vad som skulle hända om han gav människan en fri vilja, men Gud gillade inte att djävulen lekte smartass. Men titta vilken ondska som finns på jorden idag. Fri vilja är ändå knas.

Det handlar inte om att dessa killar inte FÅR ha förhållanden. Anser dem att de FÅR leva i Pablo Escobars fotspår, är inte en flickvän precis a big no no. MEN när man lever ”hårdinglivet” blir många för coola för att hålla sig till EN. Dem måste ofta vara mer lojala mot dem stora killarna som de är bitches för. Jag får typ känslan att killen du träffar tar droger också, för det är en förklaring, till hans skumma velande utav frånvaro och närvaro. Han gillar tanken att du bryr dig, men det här är hans sätt att visa, att du inte kan rädda honom.

Flickvänner in the underground world är alltid tillfälliga. Kriminella killar drar till sig tjejer som flugor drar sig till skit, men dem är oftast aldrig med samma tjej förlänge. För det är adrenalinkick i början. Det är spänning. Det är passion. Men i längden, när tjejen börjar förvänta sig en tryggare värld, tillsammans, får hon oftast hitta sig ut själv. Du tar den största risken någonsin med att bli sårad. En kille som är mer lojal gangsterlivet, kommer alltid vara mindre försiktig med ditt hjärta, gällande alla farliga risker, han dagligen tar. Så var mån om ditt hjärta och rädda dig själv först. Dessa killar är perfekta för heta kortvariga romanser, men i längden är de flesta heartbreakers.

Vänta inte ut dagen han försvinner. Mitt ex har varit spårlöst försvunnen i fyra år. Du vill inte bli fäst, få ditt hjärta krossat och förlora honom,för du ville ha spänning och inte tänkte dig för❤️ finns mer fiskar i sjön. Be wise think twice

BRA SOM JAG ÄR

Det var först, förra året, som jag började våga visa mig utan smink. Hade länge brottats med inre demoner. Att jag var ful utan mascara på ögonfransarna, eyeliner runt ögonen och kajal inuti dem. Som en tvångsvana att dölja hur jag såg ut under och göra mig själv vackrare. Alltid sminkat mig, hur dåligt jag än mått, för det fått mig att tycka om mig själv mer. Men sen nådde jag botten. På riktigt. Förra året. När Aaliyah låg inne och svävade mellan liv och död. Uppkopplad till slangar. För att kunna andas. Kämpa. Överleva. Det gick inte att sitta intill kuvösen och kämpa tillbaka tårarna. Jag kunde inte sminka över mina känslor. Hålla tillbaka smärtan i mina ögon. Sorgen bara vräkte ner varenda gång kuvösen pep att hon slutat andas. Jag var den vandrande nakna sanningen. En förstörd kvinna som precis välkomnat en utav det svåraste prövningarna i livet. Bli Mamma till ett allvarligt sjukt barn.

Det var mer ok att gå omkring med trötta rödsprängda ögon. Livet hade redan knockat omkull mig och jag kände inte längre behov utav att täcka min osäkerhet. För jag kände mig osäker varenda dag. Men det slutade vara ytligt. Det var osäker på en helt ny nivå och det handlade inte om mig. Undra om min dotter överlever dagen. Jag bar smärtan omkring min hals som en tight halsband. Fick inte luft emellanåt för livet ströp så mycket lycka ur mig, men gav mig så mycket tålamod att fortsätta kämpa. Styrka. Man vet ärligt talat aldrig hur stark man är förrän man verkligen måste vara det.

Jag kunde, många gånger, vara så ledsen, och känna mig så galen, att jag kunde se mig själv från någon annans perspektiv. En gråtande mamma vars smärta bara skrek i ansiktet. Men det föddes en vis mogen kvinna i mig när Aaliyah kom. Jag sa hejdå till så mycket destruktivet. Hejdå till ett tungt cigarettberoende. Hejdå till så många mörka trasiga tankar. Jag slutade förminska mig själv. Insåg min styrka. Min svaghet. Började upptäcka min skönhet. På ett annat sätt. För jag gillade den starka ödmjuka visa kvinnan jag höll på bli. Inuti. Som jag var menad intill att vara. Och jag kände det lös igenom.

 

För varenda dag som jag insåg hur mycket smärta mitt hjärta kunde känna, utan att dö, började min hjärna sudda bort synen utav den spruckna spegelbilden jag trodde jag var. En ny kvinna i mig vaknade till liv. Jag slutade underskatta mig själv och påminde mig själv om vem jag egentligen är. Stark. Oknäckbar. Rolig. Omtänksam. Generös. Lojal. Vacker. Inte perfekt. Men mänsklig. Mer än tillräcklig.

 

Jag förlät mig själv för hur jag tidigare varit min värsta fiende. Jag blev sams med mig själv. Torkade mina tårar och när jag svepte dem från kinderna och ögonen torkade, började jag äntligen se klart. Det krävdes att nå rock bottom för att bli vän med mig själv. Jag tvivlar inte längre. Jag börjar alltmer se mig själv. Som jag är. Och jag kan äntligen känna mig fin utan smink. Jag kan ta bilder utan. Jag kan lämna ytterdörren såhär. För jag vet äntligen vart jag har mig själv. Vi alla har våra jobbiga dagar där våra komplex verkar överväga det vackra. Men det fina med att åldras är hur tiden slickar ens sår. Lämnar ärr över ett trasigt självkänsla och den destruktiva man varit går över till andra sidan. Dör. Blir ett spöke. Och plötsligt återföds man och inser hur bra man egentligen är. Det är en skön känsla att äntligen fatta det.