LÄSARFRÅGA – FÖRLORAT MIN PAPPA OCH MIN KILLE ÄR DEPRIMERAD

Hej underbara du!! Har läst din blogg väldigt länge nu o är helt såld, du är såå äkta o genuin!! Jag är glad att jag hittat hit till din blogg of art!! Du har hjälpt mig många gånger att släppa taget, gå vidare, förstå mm, tusen tack för det!! Jag vet inte vem jag ska vända mig till om inte dig! Därför undrar jag om du kan hjälpa mig att förstå bättte, det är nämligen så att min pojkvän mår psykiskt dåligt atm, vet inte mycket mer än så tyvärr…

Fick reda på det igår så vet inte hur länge han har mått dåligt (vi har distansförhållande), han säger att han inte längre har ork att göra vissa saker. O är trött på heltid. Han har aldrig pratat om att han mått psykiskt dåligt tidigare, eller att han varit deprimerade osv, vilket gör det hela svårare för han vet inte vad han känner (typ mest tomhet) o stöter sakta men säkert bort mig ifrån han. Jag vet att jag som flickvän inte kan trolla bort hans psykiska ohälsa men behöver råd om hur jag ska kunna finnas/vara där för han på bästa sätt utan att han stöter, insorlerarar sig helt ifrån mig o omvärlden! Har aldrig varit med om detta tidigare då han är min första riktiga pojkvän.

Dock har jag själv varit deprimerad för cirka 2 år sedan så jag borde ha mer förståelse. I vanliga fall brukar jag ha det, lättare att hantera att hjälpa människor, finnas där för dem (har alltid varit ”psykologen” bland mina kompisar) men atm är det kämpigare än någonsin. För förlorade min pappa för några dagar sen så har inte tillräckligt mycket med ork o humöret är inte på topp heller… Blev typ helt nomnd, avstängd, förhandlingsförlamad, som ett barn på som måste börja om livet på nytt..!

Vet inte om detta har något med mitt sätt att vara samt agera atm, men har diagnosen ADD. Har haft den hela mitt liv men varit medveten om den i cirka 2 år. Hamnade i depression i samband med ADD:en, blev dock frisk ifrån den när beskedet kom att jag hade ADD, min historia ang min ADD går way, way back.. Så har som sagt typ tappat förmågan att vara ”psykolog” i samband med min älskade pappas bortgång! Tusen, tusen tack ännu en gång för denna gåva till blogg!! Kram en orolig flickvän

Hej sötis! Tack så mycket. Beklagar din pappas bortgång av hela mitt hjärta. Det måste kännas helt fucked up och som en hemsk mardröm som det inte går att vakna upp ifrån. Du är mitt uppe i djupsorg, saknad och en ihållande tomhet, men ändå är du så stark, fin och kärleksfull att du bryr dig så mycket och vill hjälpa din kille som är deprimerad, trots att du går igenom en livskris, traumatisk upplevelse och så mycket smärta just nu. Du prioriterar ändå din killes välmående, trots att du sörjer intensivt och tappat bort dig själv. Att vara deprimerad är hemskt, men en bortgång är traumatiskt. Han känner sig levande död, som den han var, har dött, men lever vidare som en bedövad spöke, medans en bortgång är den riktiga döden där människan försvinner helt från jordens yta och själen lever förmodligen på en lyckligare plats. Din kille känner ingen mening med livet samtidigt som du också fastnat mer i tankar på döden och varför det är egentligen är meningsfullt att leva, när man ändå ska dö. Livet, för mycket stress och trauma förstör oss människor, men ändå kämpar vi för att leva, trots att jobbiga prövningar tar död på oss. Antingen känner man för mycket när man är deprimerad, eller så känner man ingenting alls. Jag har en ihållande depression där jag känner alla jobbiga känslor för intensivt, samtidigt som jag ofta tänker på döden och att ta mitt liv. Men jag har den spärren, för att jag har för mycket medlidande kvar i mig, för mina älskade, än att ta den lätta vägen ut, där mina nära och kära får ärva och bära vidare min smärta. Men när det kommer till den gränsen att man känner ingenting, inte orkar göra det man tycker är kul längre och känner sig levande död, är det svårt att tänka med sunt förnuft. Man tror aldrig att det ska bli bättre. Att man aldrig kommer känna meningsfulla känslor igen. Och det är lätt att vara impulsiv. Igår körde vi upp till Ramberget och jag ville hoppa. Jag stod där med tårar i ögonen och fantiserade om att bara ta slut på allt hemskt i mitt liv och bara falla mot döden. Undrade om det känns lika skrämmande som det gör när man faller i drömmar. Och om man ångrar sig medan man kraschar rätt ner mot asfalten. Mitt liv är så mycket hemskare än någon faktiskt kan ana. Djävulen psykar mig, leker med mig och sakta men säkert dödar mig. Tvingades gråta ut mina ögon, men tanken på lämna mina barn i denna världen utan mig, finns inte. Jag skulle bara våga ta livet av mig om de dog eller togs ifrån mig. Men jag förstår smärta som baksidan av min hand. Det är hemskt att sluta leva och vilja dö. Men livet är inte lätt och det går upp och ner. Men mörka perioder kan verkligen äta och svälja en levande. Det är svårt det här med depression, man kan inte säga ryck upp dig, precis som man inte kan säga Agera friskt när någon tex är döende i cancer. Det enda som kan hjälpa är att ha tålamod, intala sig själv att den äckliga depressionen är tillfällig och att man kommer bli bra igen. Man måste bara orka prioritera sig själv, boka en tid som känns hopplös hos vårdcentralen, prata av sig hos en psykolog och få hjälp genom antidepressiva tabletter för att återuppväcka dopaminen och serotinen i hjärnan som gör att man vill och orkar leva. Det är vanligt att isolera sig och putta bort människor när man är deprimerad, för man orkar inte vara negativ, visa sig svag och belasta andra. Det enda du kan göra är att acceptera hans depression och inte tjata till sig att han måste må bra. Han känner sig nog patetisk att klaga inför dig om att han är deprimerad, när du har det ”värre” och förlorat din pappa. Säg till honom ”Jag känner din smärta. Putta inte bort mig för du känner dig svag, som du klagar eller intalar dig själv att du är en börda. Det är normalt att gå in i väggen och bli deprimerad, för livet förstör oss medan döden leker med vår hjärna. Det är mer onormalt att inte bli galen, tappa det och bli bedövad, än det är att vara stabil, lycklig och komma ihåg meningen med livet hela tiden, varenda dag, timme, minut och natt genom mörka perioder som aldrig verkar ha ett utgångsdatum. Till slut blir det för mycket, så man stänger av och psykar sig själv att det aldrig kommer bli bättre, att man aldrig kommer känna sig levande, lycklig, och hel igen. Men det tar sin tid och hur fucked up livet än känns och denna värld än är, så kommer vi sakta men säkert börja må bra igen. Vi måste bara ha tålamod genom skiten. Du är så fantastisk, stark, speciell, underbar, smart, älskad och behövd. Jag har redan förlorat min pappa och jag kommer dö av sorg pga ett krossat hjärta och många andra, om vi förlorar dig och ärver din smärta genom saknad av att du unika människa inte längre finns här. Jag vet att du är förlorad, men du är så stark och jag lovar och svär på att du kommer hitta tillbaka till livet, kärleken, lyckan och meningen, bara du har tålamod, och vågar ta emot hjälp, närhet, stöd och kärlek. Du är inte ensam. Vi går igenom den här jobbiga prövningen tillsammans. Vi behöver varandra mer än någonsin, för vi förstår varandras smärta och äcklas över livet, samtidigt. Vi kommer må bra igen. Älskling, du är så stark och jag vet att att den här mörka perioden är tillfällig. Vi behöver bara komma bort från landet grå, vi ska resa till ett tropiskt paradis, upptäcka världens fina platser för bli påminda om hur skönt det kan vara att leva. Höra vågarna, känna värmen, se upp mot himlen när den är målad röd, orange och rosa, titta på när solen går ner och se på när stjärnorna glittrar som diamanter och månen lyser så mäktigt. Vi klarar allt. Du klarar allt och jag klarar all smärta i världen, bara jag vet, du är kvar vid min sida.”Helt ärligt. Skicka det och Spara ihop och bjud honom på en resa typ till sommaren <3 Det är svårt att vara stark och hjälpa andra, när man själv inte mår bra, men jag är också sån. Bara skriv till mig när du vill, så finns jag här <3 lycka till!

EXHAUSTED

En jobbig morgon med mycket gråt. Så trött i ögonen nu för så många tårar tvingades fram. Känner mig helt bedövad nu. Orkade sminka mig för kanske ska ut sen. Men jag har ingen kraft för någonting mer. Nu. Älskade jävla Nico kom förbi en snabbis med cheeseballs till barnen och självklart hann Aaliyah välta allt. Matade soffan och golvet med dem. Ångest. Städar städar och städar förgäves. För det ska vara rent tio minuter och sen kommer barnen som små söta orkaner och förstör allt i sin väg. Orkar inte. Tänker tillbaka på när jag fått meddelanden från perverts som bönade och bad om att få vara undergivna, städa, diska åt mig, putsa mina skor. Borde sagt ja. De kunde fan tagit upp cheeseballsen. Men nu får jag bend over, puckelstyle och fortsätta vara barnens b*tch <3 halsa kaffe. Ja fan. Känner mig immun mot det. Powerking. Nä. Jag behöver dricka pisset direkt från en tjurballe för bli pigg idag.