Inte ens ett dygns vila

Jag är slut!

Igår kväll var hon nöjd och kröp direkt i säng när hon kom hit. Somnade så gott som direkt.

Själv somnade jag framför TVn, vaknade först 6.30 fortfarande sittande i fåtöljen så jag var rätt slut i natt. Stapplade rätt stel i säng och sov djupt och gott tills min gubbe väckte oss 8.30. Och fast jag sa att klockan inte var mer och att han väckte oss så bad fanskapet inte ens om ursäkt ”men du brukar väl vara uppe den här tiden”.  Med dom orden vann han inte direkt några pluspoäng.

Sedan började vi göra klart dotras vikingabok, hon dikterade och jag skrev på datorn och så hjälptes vi åt att hitta vikingabilder. Och vi kom så långt att vi hade på sin höjd 3 meningar kvar och en bild men där kroknade dotra och sedan var det kört.

Hon började bråka om läxan och det höll hon på med ett bra tag. Men sedan började det flyta på, vi hann duscha och skulle bara göra oss i ordning för farfars 80-årsfest (ja jag fick en liten inbjudan i veckan)  men där sprack det igen.

Hon bara gapade och smällde i dörrar och tjöt att hon inte skulle gå. Någon ringde på dörren men jag öppnade inte, det sista jag ville höra var klagomål från någon granne.

Det blev en kamp att få henne klar och inte var det ljudlöst och inte var det roligt. Först vid 15 kom vi dit. Och då fick vi veta att de enda som skulle komma var två av deras vänner och så dotra och jag och deras två söner. Inte ett ord om att resten av släkten inte kommer förrän vid något annat tillfälle. Inte minsta förvarning att det bara skulle vara ett enda barn. Och dotra började ju krokna raskt.

De hade köpte en ganska bedrövlig smörgåstårta och det är ju inte direkt något som barn brukar tycka om och inte heller min dotter gör det. Men de hade ingenting annat i ”mat”-väg som de kunde ge henne. Så hon fick en leverpastejsmörgås till middag idag…

Och de fick ett litet ADHD-utbrott som tack lite senare…

Ytterligare ett. Uppe i 4 st på 2 dygn.

I natt sover i alla fall dotra hos pappa vilket i praktiken innebär att jag får barnfri helg mellan 19.30 lördag till 14.30 söndag. Wow vilken lyx…

Men det tog tid att få exxet att fatta att nu var dags att resa sig upp och ta hem dotra. Och till slut behövdes uppbackning för att få henne dit dvs jag fick köra henne först då kunde hon gå med på det.

Skulle kunna sova ett dygn men det får jag inte. Får aldrig tillräckligt med vila.

Min dotters stora dag

Trots farfar och farmors förmåga att så tvivel i en stackars 10-årings sinne, genom tårar och tvivel kom vi fram till idag. Dagen då min dotter skulle besöka sin ev nya skola.

Igår var hon uppspelt och förväntansfull och naturligtvis spänd. Men framför allt hoppfull. Att det skulle bli bättre,att där säkert skulle finnas någon som gillade henne, att hon kanske inte skulle vara utanför. Hon somnade med ett leende.

Men i morse… Nästan direkt sprack allt. Hon flög i taket och sedan var allt kört det gick inte att få henne lugn och än mindre gick det att få henne i kläderna. Klockan tickade och 20 min innan vi skulle gå till skolan fick jag ge upp och ringa efter exxet. TIllsammans fick vi närmast med våld på henne kläderna. Vi var svettiga efter kampen och hon gapade hela tiden.

Men.. Jag var tvungen att ringa till skolan för att säga att tyvärr kan vi inte komma i tid för pga av oron har min dotter fått ett ADHD-utbrott. Men kanske vi kunde komma upp senare och i alla fall titta på skolan?

Med det fick jag också till slut stopp på dotterns gastande. Att bara titta inne i skolan gick, det var okej. Men det var med tomma magar och borttvättade tårar som vi kom dit.

Och vad hon var blyg och nästan kröp in bakom mig. Att få henne att gå in i klassrummet var en omöjlighet men personalen var så himla gulliga och förstående och riktigt goda psykologer. De distraherade henne med att gå och kopiera, få göra ett matteprov med de andra fast sittande vid ett bord i korridoren. Och hon fick titta på ett tomt klassrum. Till slut kunde läraren ta in henne i klassrummet med bara några av tjejerna kvar och då lossnade det.

De hade ritat ett hjärta på tavlan med hennes namn.Hon fick kort med texten välkommen. Ungarna var jättegoa och förstående när läraren sagt att hon var lite blyg. Men de drog med henne ut på rasten. En tjej sa ”du sitter brevid mig”.

Min dotter var ett stort leende igen när vi gick därifrån.

Så 2 maj börjar hon i sin nya skola.

 

Men vilken helvetets väg som vi var tvungna att gå för att komma hit. Jag är helt slut och har en dundrande huvudvärk. Det sista jag behöver är en trött och grinig unge imorgon. Hon skulle ha varit hos pappa den här helgen men hon vägrade sova hos honom. Där försvann min sovmorgon. Om jag får vara så egoistisk att säga det.

Fan i helvete!!!!!!

Det har varit en vecka som skapad av hin håle själv, dotra har pendlat mellan världens goaste och raraste till något man med glädje skulle skänka bort fullt utrustad.

I tisdags satte hon sig på tvären totalt, skulle INTE till skolan. Hade en tandläkartid och till slut så tvingades jag att ringa efter exxet: nu måste du ta över. Stressad som jag var fick jag höra att han var på E4 men inte var osv och när jag kom från tandläkaren och skulle ta tåget till jobbet skickade jag ett sms: Hur gick det. Och det var en jävla tur. Exxet svarade: Kom till Arlanda nu.

!!!!!!!!!!!!!!!!!!  Upp fort som fan samtidigt som exxet ringde farmor och farfar, fick på ungen kläderna i 190 och ner samtidigt som jag ringer efter taxi. Så taxi förbi farmor och farfar och till jobbet.

Som tur var kunde jag skylla på tandläkaren för min sena ankomst men  men. Farmor och farfar fick henne inte heller till skolan. Och det slutade med att jag fick promenera dit för att hämta henne på kvällen för exxet var inte där och de fick henne inte ut till bilen.

Och i morse brakade själva fan löst här. Hon blev ett monster utan dess like. Vrålade, slog och sparkade.

Och ikväll när vi fixade blommorna till farfars födelsedag var det frid och fröjd tills vi skildes åt. Hon var helt och fullt införstådd med att hon skulle till pappa MEN jag hann inte mer än halvvägs hem när första samtalet kom hon skulle INTE vara hos pappa hon skulle hem. Jag sa nej hon måste i säng. Men icke. NU nästa 2 timmar efter läggdags kommer han körande med henne hit för han får henne inte i säng.

Tack. Jag hade verkligen verkligen behövt en lugn kväll och förmiddag men skit i det, sov du din jävla mespropp som inte har någon som helst kontroll över dotra. Njut du av ännu en ledig helg.

Men jag ska bara orka. Dag efter dag, vecka efter vecka…

 

Jag lär inte bli bjuden

 

Exxets far fyller 80 nu i veckan. Vi har slagit oss ihop om en födelsedagspresent, en stor låda med växter.

 

Jag har fått veta att de ska fira honom på lördag men hittills har jag inte blivit inbjuden. Och något säger mig att jag lär inte bli bjuden heller.

 

Det är så trist. Exxet och jag har fortsatt på hyfsat vänskaplig nivå men hans föräldrar kan inte hålla det så.

Förra födelsedagen fick jag höra i efterhand att jag var välkommen på festen.. Och hur ska jag veta det om jag ingen inbjudan får. Inte ens när vi lämnade av presenten samma dag han fyllde fick jag någon inbjudan..

 

Så nu lär jag väl inte heller få det.

 

Kanske skulle sätta en elak kaktus med bland krukorna. Eller så brännässlor i varje kruka…

 

 

 

 

Håll tummarna!!

4 dagar, bara fyra dagar men det känns som en evighet. 4 morgnar som kan bli rena mardrömmarna.

 

4 morgnar som jag bara MÅSTE komma i tid till jobbet på. 4 morgnar som jag kommer att ha ont i magen för.

 

4 morgnar där jag bara måste få henne i tid till skoltaxin.

 

4 morgnar kvar tills fredagen då vi ska till nya skolan för att hälsa på.

 

Och kanske bara 4 dagar kvar tills hon byter skola. Hon är färdig att sluta nu. Hon vill absolut inte tillbaka till skolan.

 

Jag är bitter på skolan som satt oss i denna situation. Bitter för att de trots alla rop på hjälp från mitt håll inte gjort ett skit för att hjälpa min dotter utan allt har studsat tillbaka till oss. Att min dotter är utanför i sin skola och inte har några lekkamrater var vårt fel. För att vi inte har tillräckligt umgänge med barn. För att vi inte såg till att hon fick kontakt med dem i klassen.

Och hur faen skulle vi det? Skicka tiggarbrev till föräldrarna? ”snälla se till att ert barn leker med mitt barn” 

 

Alla gånger vi slagit larm om att hon känner sig utanför. Alla gånger vi slagit larm om att hon inte vill gå till skolan. Och det sista fick vi tillbakaslängt med en anmälan till soc.. för vi har ju konflikter hemma.. Ja just det ja..

 

Och nu har vi då 4 dagar som hon bara måste hålla ihop på morgonen för att jag ska kunna få ledigt på fredag. En enda dag som jag är sen och det är säkerligen kört.

Jag bara hoppas att min frånvaro på fredagen inte ställer till det för mycket så att chefen säger att stopp du får inte vara ledig du har för hög frånvaro.

 

HÅLL TUMMARNA!! Jag har ont i magen redan nu

 

 

Extra efterlängtad unge

Idag hade jag och dottern samtalet om hur barn blir till. Nåja hon visste ju det innan men idag hade vi samtalet om hur HON blev till.

Idag var en tuff dag för oss båda för hon var så himla ledsen så att hon inte visste hur hon skulle få det ur sig så jag åkte på en radda rejäla smällar. Sedan bröt hon ihop och grät som hjärtat skulle brista. ”jag står inte ut”  ”jag orkar inte mera” ”jag vill inte gå till skolan mer”   ”jag vill inte leva”

Hur tror ni det känns i modershjärtat att höra en tioåring gråtande säga ”JAG VILL INTE LEVA” ?

Till slut sa jag kom vi måste prata och så berättade jag.

Hur vi velat ha barn men det blev inte något månad efter månad, år efter år. Till slut gick vi till doktorn som inte heller hittade några fel. Och till slut stod vi inte ut utan bad om hjälp och så tog de en spermie (enklast att säga så) och ett ägg och så hjälpte de till att de hittade till varandra. Och sedan satte de tillbaka henne i min mage och så fick hon växa vidare där.

Så du förstår ungen min att du var extra efterlängtad, extra älskad för att vi fick vänta och jobba så hårt för att få dig. Du är speciell!!

 

 

Berg och dalbana

Dotterns känslor har varit en berg och dalbana den här veckan. Ibland har det gått väldigt bra. Men mest har hon varit arg, väldigt arg. Kan lugnt säga att det har varit en turbulent vecka. I onsdags och fredags gick hon inte alls till skolan. I onsdags vabbade jag två timmar innan farmor tog över. Och i fredags fick jag ge upp och stanna hemma helt. Var på väg till jobbet när jag insåg att jag skulle bli minst 15 minuter sen och det är värre att komma för sent än att vabba när det gäller chefen. Så jag vände bilen och vabbade.  Ja ni läste rätt jag hade åkt hemifrån och lämnat dottern hemma ensam. Hade inget val eftersom jag inte ens fått henne ur nattlinnet efter 1,5 timme. Exxet var långt borta och farmor svarade inte i telefon. Det var att välja mellan pest och kolera men jag hade hoppats att farmor skulle ha hämtat upp dotra väldigt snart. Men men.

Ja jag befann mig i en gråzon med vabbandet men vaddå psykisk ohälsa är väl också en sjukdom och det var i det närmaste det som min dotter drabbats av.

Men jag hade en klump i magen innan jag ringde chefen, fy vad skraj jag var. Hade han fått för sig att begära läkarintyg hade jag stått där.. Men han svarade inte utan telefonsvararen fick mitt meddelande och så sköterskorna.

Men dotra var så rasande arg i över en timme sedan såg jag att det slog över mer till att hon blev mer ledsen än arg och då går det att få henne att krypa ihop med en och berätta och gråta ut. Efter det blev det betydligt bättre.

Men förra helgen hos pappa och dagarna/nätterna med farmor och farfar hade blivit för mycket. Hon var så otroligt trött. Skärrad för det här med soc (som jag ju inte kunnat undgå att berätta eftersom hon var tvungen att vara med farfar den kvällen). Och torsdagskvällen hade blivit för sen för henne, hon kom ju inte i säng förrän 20.30 och då hade hon haft både simning och gympa under dagen. Klasskompisarna bryr sig inte alt bryr sig på fel sätt. Hon vill absolut inte gå kvar i skolan längre. Och många tårar blev det för att pappa inte städar utan skiter i vårt slitjobb och låter allt förfalla till det läget det var innan. Och hon grät för att pappa gett henne ADHD. Hon har helt klart fattat att det är ärftligt.

Hon grät länge i min famn. Allting hade blivit för mycket för min tjej. Hon är ändå bara 10.

Men även idag har det varit lite stenig väg om man säger så. Det känns som hon sätter mig på prov hela tiden för att se hur långt hon kan gå. Ingen kul situation.

Möte med soc

Så var första mötet med soc avklarat. I torsdags kväll träffade vi, exxet och jag, en soc tant. Att jag var skitnervös var en underdrift, det var så det slog över för mig och jag fick nästan en känsla av overklighet. Kanske var det en fördel. Jag vet inte.

Men nu fick vi i alla fall veta vad som stod i anmälan och hon var förvånad över att vi inte fått veta det innan. Summan av kardemumman var att vi gett upp medicineringen, att dotra och jag i princip inte gör någon annat än att bråkar. Misshandeln i anmälan var att dotra sagt att hon fått en örfil men sedan tagit tillbaka det och att jag skulle ha slagit henne på armen men rektorn visade själv att det var knappt en ett slag mot armen.

Den här gången handlade det om bostad, jobb, ekonomi, socialt nätverk, familj. Något jag kände att jag klarade hyfsat. Jag kunde ju säga att farsan var död, han som inte drog sig för att klå upp kvinnor och barn. Min bror har jag dålig kontakt med pga alkoholism, en sanning med modifikation. Men inte fan kunde jag ju säga att min egen brorsdotter inte vill prata med mig och att hennes mamma tagit ställning för dottern och att jag pga detta inte har någon kontakt med brorsan. Eller hur? Det räcker med att hon dömt ut mig för något som inte alls var mitt fel, soc behöver inte också döma ut mig pga detta också.

Ekonomin var det ju inte problem med. Inte heller bostad. Och vänner sa jag ju att jag inget stort umgänge men jag har några riktigt nära vänner istället.

Jobb var det ju heller inget problem med.

Då klarade sig exxet lite sämre. Men jag försökte hjälpa upp det så gott det gick. Kunde ju konstatera att man inte tjänar särskilt bra på taxi men att han funderar på att söka sig till något annat.

Och farmor och farfar var toppen, inga problem där..  Ähum. Nå att de inte gillar mig sedan jag bad om skillsmässa har soc inget med att göra.

Men det gick i alla fall hyfsat på mötet, men jag vaktade min tunga ordentligt och sparkade exxet på benen allt emellanåt när hans tunga började glida iväg.

Men nu ska hon ha möten med exxet och mig var för sig.. Oj oj. Exxet kommer ju att göra bort sig direkt. Han har sällen hjärnan och tungan ihopkopplade och kan kläcka ur sig saker som kan låta helt annorlunda än det är tänkt. Många många gånger har jag fått ”rädda” honom när han kläck ur sig något korkat. Få se hur han reder upp det här.

Och sedan ska de då ha ett möte med dotra. Hoppas hoppas hoppas att hon är på bra humör annars kan hon ju kläcka ur sig vad fan som helst. Och om hon vet att hon ska dit så kommer hon att vara nervös innan och sova dåligt och sedan sätta sig helt på tvären. Kanske jag inte ens kan få henne att följa med. Kanske ska jag inte säga ett ord innan..

Soc tanten trodde att dotra fick utbrott i skolan också men det har ju lärarna sagt att så är inte fallet.

De frågade om vi hade några funderingar på vad de kunde hjälpa till med..ja kan ni ta bort ADHDn? Eller få exxet att växa upp? Eller ge mig ett nytt oerhört bra betalt jobb som jag kan ta på deltid?  Så jag kan vara med dotra mer.

Inte vet väl jag vad man kan fråga efter för hjälp från soc. Och är fortfarande inte säker på att jag vill ha den hjälpen..

Jävla skola som ställer till det här. Behöver inte den här stressen också. Det räcker med hennes ADHD och min chef. Och min eviga känsla av att inte riktigt räcka till på någon front.

Min dotter

Min dotter är 10 år och borde dela hemlisar med tjejkompisar, fnittra som bara 10-åriga småtjejer kan. Hon borde ha kompisar som ringer på dörren: ska vi leka.

Hon borde vara en lika glad unge som hon var ända upp till 5år. Alla bilder var hon glad så det syntes i ögonen. Från klassfoto till klassfoto har den glädjen minskat.

Min dotter är som alla andra, kläderna skiljer sig inte från andra, utseendet skiljer sig inte från alla andra. Min dotter gillar samma saker som många andra i den åldern.

Men hon har inga kompisar

Det hon har är ADHD.

Det innebär inte att hon är ”konstig i huvudet”. Det innebär inte att hon skriker, bråkar och slåss under skoltid. Av någon underlig anledning kan hon hålla ADHD:n någorlunda i schack under skoltid och släpper ut det hemma. Att jag får ta det hemma beror förmodligen på att här är hon trygg nog att göra det.

Hennes ADHD gör att hon har svårt att koncentrera sig på sådant som är tråkigt som tex skolarbetet. Men även det har sina undantag som nu när hon lär sig om vikingatiden och tycker att det är jättespännande :-) Det blir nog en tur till Birka framöver. E-type var är du? Jag skulle kunna behöva dina kunskaper nu för den här mamman måste lära sig själv för att kunna svara på frågorna :-)

Hennes ADHD gör att hon ibland kan tolka sånt som händer på sitt eget sätt som kan vara nog så galet. Som tex om hon slår mot mig och jag sätter upp min arm för att ta slaget mot den och hon tycker att det gör ont, då slår jag henne..

Och hennes ADHD (förmodar jag) gör att vissa saker har tagit längre tid att lära in som tex cykling (men nu kan hon och cyklar precis lika bra som alla andra) eller simning. Men där spelar nog rädslan in också, hon hamnade under vattnet när hon var med en släkting till mig och även om det egentligen inte var någon dödsfara så hann hon (och släktingen) bli riktigt rädd. Men simningen kanske lossnar i sommar, jag tar det lugnt för det kommer allt eftersom.  Som läsningen, hon inbillade sig att hon inte kunde läsa men vi kom på henne med att läsa skyltar osv och sedan lossnade även det.

Visst oroar jag mig ständigt för hennes studier. Visst kämpar jag för att hon ska få ordentlig hjälp. Men jag vet ju att de ”stora” stegen kommer det är bara så att man inte får ge upp.

Hon äter inte snorkråkor, hon slår inte andra barn.

Hon har ADHD det är allt

Men hon har inga kompisar och mitt hjärta kan brista när hon gråter och inte vill gå till skolan. För att hon är ensam, för att hon blir retad. Tacksam att ha som hackkyckling när hon inte har några riktiga kompisar.

 

Döm inte ADHD-barn som bråkiga strulungar. Ge dem en chans. Min lilla skruttunge är hur go och kramig som helst när hon får chansen. 

 Låt inga fler ungar känna som min: att hon inte duger, att hon är en usel människa, att inget hon gör blir rätt. Låt inte era ungar se ner på dem och som vuxen gör ert bästa för att de får vara med på fester och annat. De lär inte riva era hus eller slå ihjäl någon!!