Hur man mår på insidan, syns inte alltid på utsidan.
Ni som kikat in här på bloggen har väl kanske listat ut att det inte riktigt varit helt på topp rätt så länge. Och! det har det verkligen inte varit heller, inte ens i närheten. Av flera olika anledningar så har jag mått riktigt dåligt och stundom fått kämpa med att överleva gonattsvarta dagar och nätter. Under långa peroder så har de dagar så jag inte varit helt förstörd och gråtit varit en vinst, men dom har inte varit många.
Många vänder ryggen till när man mår dåligt. Men! Med hjälp av helt magiskt fina vänner, väldigt fin psykolog och läkare och lite andra viktiga människor så har jag fått hjälp att bearbeta och det hela börjat vända och krafterna sakta börjat krypa sig tillbaka. Jag önskar inte en enda människa på jorden att genomlida eller uppleva det jag har gjort. Fått höra så många gånger att jag verkar vara en så ”stark” person och att jag skänt många andra styrka och glädje med det jag skapat med min musik och mina texter. Och det är precis det jag har önskat och vill göra även fast jag på så många sätt är så otroligt skör, eller blev pga olyckliga saker som hälsat på i mitt liv.
När det kanske har upplevts som att jag har glänst mest av allt så har jag för det mesta varit ett vrak på insidan och krigat med mig själv för att inte falla isär. För andras skull.
Det går inte att sopa problem under mattan eller förtänga dom. Dom ligger och gror som ogräs och växer upp till en snårig skog som man tillslut tappar bort sig i. Man måste ta itu med det, prata om det. Att man inte mår bra är något som än i dag känns som det upplevs som något fult eller dåligt, ett misslyckande. Så tycker inte jag att det ska behöva vara. För när man är mitt inne i det hela så känner man sig så otiligt ensam.  Då måste vi finnas där för varandra (Heart) Försöka förstå i den mån det går. I den mån man sjäv orkar givetvis.
Jag har börjat skriva igen och mycket det jag skriver om handlar just om det. Det där man inte får säga högt. Jag vet inte när, om eller hur det kommer att yttra sig för världen, men jag hoppas innerligt att det kanske skänker någon lite glädje och styrka.
I morgon lämnar jag landet. Jag åker till Nashville och Los Angeles. Ska försöka skriva. Men mest lyssna. Kontemplera. Bli hel igen. Eller så kommer jag bara ligga och gråta uder en kudde. Jag har ingen aning om hur det kommer att bli. Jag har inga krav eller förväntningar på mig själv. Dock förhoppningar. Vill egentligen mest bara hitta inspiration till det jag brinner för mest av allt i hela världen, sätta ord och toner på alla de känslor vi alla delar men inte alltid lyckas förmedla själva. Sprida glädje.
Så hoppas ni som hittar hit mår bra och har någon som ni kan finna trygghet och styrka hos och att ni välkomnar hösten lika mycket som jag!
Puss Vargen