Om en sång. Del tre. kategori: Om en sång
Det finns så mycket att slåss mot i världen. Idioti, orättvisa och mer idioti. Människor som riktar vapen mot varandra för att kunna skrapa åt sig aningen mer av en ekonomisk kaka. Människor som bombar barn och andra oskyldiga för att en god och allvetande Gud antytt att det är en bra grej att göra. "Dö för mig så väntar X antal oskulder på dig i himmelriket.". Toppen. X antal oskulder som alla är osäkra, oerfarna och ständigt undrande. "Hur gör man?" Det låter ju som ett toppensällskap att spendera evigheten i.
I en värld som drunknar i så mycket skit borde det inte finnas tid eller plats eller behov av mer dåligt. Men det gör det. Det finns fler hjärnspöken än människor på vår planet. Spöken som hindrar. Spöken som dödar.
Jag har tidigare skrivit ett inlägg om min systers anorexi. Det är ett tydligt exempel på hur ett hjärnspöke kan ta över och kännas mäktigare och mer verkligt än verkligheten. Vad nu verkligheten är. Jag vet inte. Jag har också spöken som ställer sig i min väg. Och varje gång jag tvekar äter dom en bit av mig.
Oavsett om man lider av en ätstörning eller något annat missbruk är det lätt att förlora sig själv i det. En anorektisk person blir snart "den där anorektikern". En alkoholist blir "det där fyllot". Och när man till 98 procent identifierar sig själv med sitt missbruk, och när andra förknippar dig med det till 100 procent, ligger utvägen dold i mörker och dimma.
Jag skrev den här låten till alla som befinner sig där. I den totala uppgivenheten. Jag skrev den till min syster som på så många sätt hade slutat se livet som ett alternativ till döden. Jag skrev den till mig själv, som sedan länge bedövat mig själv på alla sätt jag kunde för att överhuvudtaget klara av vardagen och alla krav jag tyckte mig ha på mig. Och jag skrev den till dig. Till dig som behöver någon som känt som du. Som lidit som du. Och som tagit sig därifrån och kan berätta för dig att ja... Det går.
"Don't you let them get you tired. Don't you ever join their side. Don't you let them live to see you die."




Och att det slutligen drabbar dom själva...finns inte i deras värld. Stackars ägare av pizzerian..jag lider med honom/henne! Måste kännas hopplöst när detta upprepas ideligen, så jag förstår att man tappar lusten att ordna upp efter sabotörerna.
Men man behöver bara börja sin resa inåt centrum så visar sig sönderslagna busskurer, nedklottrade skyltar och blommor uppdragna ur sina rabatter, som så fint skulle pryda staden. Jättetrist!!!



Eva
2012-05-16, 15:39
Maria
2012-05-16, 14:29
Blogg: www.everythingisnotabou
malin\'
2012-05-16, 14:28