Glassigt firande

Syskonbarnen och jag äter mjukglass och firar att Måns vann igår! 

Det är roligt att vara nere i Småland och hinna träffa syskonbarnen under lång tid utan att stressa, så som det blir när jag bara hälsar på över en helg.

Det här är toppen.

Simon Leisjö 

  

Enkelt pyssel 

Morbror Simon och Ossian gör pyssel av för små jeans.

Resultatet blev ett perfekt arbetsförkläde att ha i trädgården och i trädkojan!

Innan dess fikade syster Diana och jag på balkongen.

Simon Leisjö

   
       

Simon Leisjö

Min lilla kisse Stina fortsätter att kissa ofta, små fläckar med lite blod i.

Hoppas medicinen hjälper, vilket jag tror den gör för hon verkar lite piggare, men som sagt så är det fortfarande problem med kisseriet.

På måndag har hon tid för ultraljud och efter det får vi se hur vi går vidare…
Har träffat min gamla gymnasiekompis Amanda och fikat, varit med mamma Siw och handlat, druckit kaffe hos en granne, varit på arbetsförmedlingen mm.

Tar allt i mitt eget tempo med magen och känner mig som en gammal gubbe när jag ska sätta mig i bilen, haha. Saknar att vara smidig och flexibel.

Har fått en läkartid på tisdag och då får vita en koll och se hur magen mår.

Hann leka lite cat walk-modell med mamma Siw idag också. ”Simon in motion”, haha. 

Simon Leisjö     

Fler i familjen till sjukhus

     Det har blivit en hel del sjukhusmiljöer för mig den senaste tiden.

Idag var det dags igen, men med en annan familjemedlem som patient -Stina, 13 år.

Hon har under några dagar gått från trädgårdsland till trädgårdsland och kissat småskvättar, men oftast kommer inget kiss alls. Vi misstänkte urinvägsinfektion och åkte till veterinären. 

ÅTTA gånger försökte hon kissa i lådan i det lilla undersökningsrummet. Det togs blodprov och njurarna verkar bra och allt annat också, men hennes ”socker” (jag är ingen läkare) låg alldeles för högt. 

Kan bero på att hon var väldigt stressad när provet togs, eller så tyder det på diabetes…. Imorgon får vi svar. Hon fick även medicin utskriven mot just urinvägsinfektion för troligtvis är det just det.

Jag masserade hennes huvud (det enda som håller henne lugn) medan hon undersöktes av veterinären.

Hoppas allt blir bra med henne.
Simon Leisjö 

 

Det går framåt

  

Hej.

Jag vet att ni är många som följt mig de senaste dagarna med allt från sjukhusbesök och operation i Mexiko till tankar om livet och resan hem till Sverige. Det är roligt att ni är med mig.

Idag på tidig morgon tog jag min sista smärtstillande tablett och fantastiskt nog har det kännts okej hela dagen och så även nu framåt kvällen. 

Nu till veckan, när min antibiotikakur är slut, ska jag träffa en läkare i Kalmar. Hen måste väl läsa mina journaler från Mexiko och kanske sjukskriva mig? Läkaren i Mexiko sa att jag skulle ta det lugnt i två veckor efter utskrivning… 

 Jag vet inte hur det funkar. Men jag måste ringa arbetsförmedlingen och försäkringskassan, försäkringsbolaget mm.

Mycket att tänka på nu. 

Det känns fortfarande i magen om jag går för fort, äter för mycket, eller försöker sova på sidan/på mage. Men i det stora hela går det framåt, vilket jag är otroligt tacksam för.

Jag är även tacksam över föräldrar, systrar, svågrar och syskonbarn som öppnar upp sina hem för mig. Vi har en fin kontakt i vår familj, vilket det är långt ifrån alla som verkar ha.

Jag vet att jag ser otroligt allvarsam ut på bilden, men det är också lite så jag känner mig just nu. Men allt går framåt.

Simon Leisjö

Hos familjen

Igår flög jag ner till Kalmar, så nu ska jag vara hos min familj och vila och ta det lugnt.

Jag har ingen stress.

Besökte ett sjukhus igår, så nu vet de vad som hänt mig och de tog några prover osv och jag ska ha kontakt med dem under veckan som kommer.

På den ena bilden ser du Ölandsbron när jag flyger in över Kalmar.

Simon Leisjö           

Äntligen hemma!

Mitt senaste dygn har varit händelsefullt, lite smärtsamt, men i det absolut stora hela har det varit bra.

Puerto Vallarta – Mexico City – Amsterdam – Stockholm och imorgon bär det vidare mot Kalmar och familjen.

Magen känns mycket bättre, men jag går fortfarande på smärtstillande och imorgon ska jag till ett svenskt sjukhus.

Just nu ligger jag i sängen på ett hotell ute vid Arlanda flygplats. Det ska bli skönt att sova, fastän det i mitt huvud är eftermiddag pga tidsskillnaden.

Jag brukar sällan köpa presenter osv när jag är ute och reser men på flygplatsen i Mexico city (som var precis som en modegalleria) hittade jag en fin väska som jag ville ge Monica. 

Vi ses så ofta och hon finns alltid där för mig och är som min medicin, även när jag är frisk. Jag behöver henne och jag tyckte mig känna att en röd Michael Kors- väska skulle passa henne, eftersom hon är så jäkla snygg i rött. Komiskt nog så var hon rödklädd ikväll!

Eftersom jag fick avbryta min resa pga hälsotillståndet så hade jag jättemycket Pesos kvar. Visst kunde jag ha växlat tillbaka till svenska kronor, men nu har Monica en väska som både hon och jag tycker om, haha. 

På tal om Monica så hade vi redan bestämt att vi skulle ses och äta middag ikväll när jag är i Stockholm några timmar, så när jag kom till Arlanda, stod hon och väntade på mig!

Jag blev helt darrig i benen och jag tror inte jag förstått hur mycket jag saknat henne!

Efter en trevlig middag har hon nu åkt tillbaka till Stockholm och jag har just tvättat och lagt om mina sår. Hoppas det inte blir några fula ärr… OM det skulle bli några ärr så får jag se dem som ett minne från den här resan.

Jag är glad att jag lever.

Simon Leisjö  

       

Som pappa sa

Imorgon, onsdag blir det ”adios” till sjukhuset och det blir även adios till Mexiko (tror att det stavas med K på svenska, annars har jag skrivit fel i flera veckor. Ursäkta för det isåfall. Måste kolla upp detta) för den här gången.  Mexiko är ett land jag absolut kan tänka mig att resa tillbaka till och jag har ju bara sett en liten, liten del av allt och framförallt har jag träffat trevliga och hjälpsamma människor här.

Jag avbryter resan och åker hem ca en månad tidigare, men med tanke på mitt hälsotillstånd känns det bra att komma till Sverige, där jag kommer vara en tid hos familjen nere i Småland innan jag åker hem ”på riktigt”. 

Ligger fortfarande med dropp och får även antibiotikadropp och smärtstillande (smärtstillande på egen begäran). Detta kommer jag få med mig hem i tablettform. 

När jag kommer hem ska jag till ett svenskt sjuk och bara ”kolla läget”. 

Min läkare här har varit underbar och när jag klagade lite på magont idag (hade inget alls igår), så skickade han mig på röntgen för att kolla så att allt verkligen är okej nu när jag ska resa.

Han sa även att om han någon gång kommer till Sverige eller jag hit igen så ska vi ses, så han addade mig på Facebook, också så att jag kan höra av mig om en tid hur jag mår.

Han sa ju till mig innan operationen att han skulle ta hand om mig som om jag vore hans son och det har jag känt att han gjort. 

Pappa Håkan (min riktiga pappa alltså) säger att fisk är bra för magen så nu kör jag på hans linje. Han har också koll på läget och snart ses vi igen! 
Simon Leisjö 
   

 

Tacksamhet

Den lille barnboksfiguren Alfons Åberg säger något i stil med: ”ibland måste man ha tråkigt för att veta när man har roligt”.

Han har rätt.

Jag känner likadant med min kropp ikväll när jag sitter på sjukhusets mexikanska terrass i rött och gult och väl planerat, utplacerade växter i krukor.  Terrassen med den ca 2,5 m höga muren utan fönster…

Tittar på stjärnorna och LYSSNAR på sorlet och bilarna nerifrån på gatan.

Luften är ljum och behaglig, lätt vind som smeker mina bara ben under den blommiga sjukhusrocken. 

Plötsligt drar jag ett riktigt djupt andetag, likt en gäspning och kommer sedan på snabbt efteråt att ”det där gjorde inte ont!” Andas flera djupa andetag, gäspar, hostar lite försiktigt. Inget gör ont och det är en fantastisk känsla, som att jag numer kan resa mig från toaletten utan att hålla mig i stången på väggen och dra mig upp med armkraft. 

Tänker som Alfons Åberg, fast på mitt sätt:

Ibland måste man bli sjuk för att verkligen uppskatta de dagar man mår bra. 

Jag har varit så rädd, speciellt på operationsdagen innan man visste orsak.  Varit ovetandes, oförstående pga olika språk, långt hemifrån utan någon som man verkligen känner på djupet.

Ikväll är jag tacksam för livet och för all forskning som görs och alla framsteg som tas inom läkarvården. Jag ser livet på ett annat sätt. 

Man kanske måste dö lite för att kunna leva?
Simon Leisjö