Lidandet är slut

Till slut, efter att ha letat i flera timmar hittade jag Stina liggandes i det höga gräset, så det bar iväg till veterinären för det inbokade ultraljudet.

Stina var alldeles lugn och fin när de trimmade magen på henne, la henne på rygg och gjorde ultraljudet.

Urinblåsan var sprängfylld och urinen var grumlig. Detta såg jag själv på skärmen, samt att det vid urinblåsans mynning till urinröret satt något som inte skulle sitta där…

Två veterinärer kollade på bilderna, tog urinprov. Allt kändes lite positivt först, men sedan kom beskedet att det satt en tumör och stoppade till.

Nu kunde hon inte kissa alls, fastän hon försökte flera gånger i en låda.

Veterinären sa att alternativet till att söva och öppna upp Stina fanns, men det kunde inte garanteras att det skulle lyckas, så han sa att för 13-åriga Stinas bästa skulle det vara att hon fick somna in, vilket vi hade förberett oss på sedan tidigare.

Det kändes inte så tungt när man tänkte på att hon skulle få somna in, men när man PRATADE högt om det och sa orden, då brast det totalt för både mamma och mig. Jag tror jag är extra känslig nu också efter att ha opererat magen, sjukhus i Mexiko,  samt att magen fortfarande känns konstig. 

Jag fick jätteont i magen när jag grät, riktigt ont och har fått ta smärtstillande. 

Stina var helt lugn och när man själv sett den fyllda urinblåsan och det som var en tumör så kändes det som att det bästa var att hon fick somna in, speciellt eftersom jag själv bara för två veckor sedan själv fick känna på hur det är att vara kissnödig utan att kunna kissa och imorgon ska jag själv till läkaren och kolla min mage. 

Jag led med Stina. Älskling. 
Hon fick lugnande och satt på bordet framför mig. Sedan kom veterinären, som var väldigt professionell och tydlig. Han gav henne en spruta och hon somnade in på några minuter.
Så fort hon slappnade av så rann kisset ut och hamnade delvis i mitt knä eftersom jag hade henne där. Det gjorde mig INGENTING.

Jag är så glad att vi hittade Stina och gjorde ultraljudet. Nu lider hon inte längre, men här hemma hos mamma och pappa känns det tomt och vi har gråtit tillsammans. 

Tänk vad man fäster sig vid ett djur.

Det är en familjemedlem som lämnat oss.

Tack Stina för 13 roliga och fina år.

Älskar dig.
Simon Leisjö 

     

Orolig

Nu är det snart en vecka sedan som jag och mamma Siw var hos veterinären med Stina, som vi trodde hade urinvägsinfektion. Hon fick medicin och hennes kissande blev bättre och inte lika ofta.
Idag måndag har vi tid hos veterinären kl 15 för ett återbesök och de ska även göra ultraljud för att se om det kan vara något annat i magen som är fel.

Dela att hon är sjuk gör mig orolig, men just nu vid lunchtid så har vi inte sett Stina sedan igårkväll…

Hon har en egen lucka och går ut ovh in så som hon själv vill men hon brukar aldrig vara borta såhär länge som nu.

Mamma Siw är orolig för att Stina har gått undan för att dö, så som katter gör när de känner att det är dags.

Hon är ändå 13 år, så man vet ju aldrig. Trots att hon blev bättre av medicinen för urinvägsinfektionen, så kan det ju ha varit något annat fel…
Simon Leisjö     

Glassigt firande

Syskonbarnen och jag äter mjukglass och firar att Måns vann igår! 

Det är roligt att vara nere i Småland och hinna träffa syskonbarnen under lång tid utan att stressa, så som det blir när jag bara hälsar på över en helg.

Det här är toppen.

Simon Leisjö 

  

Enkelt pyssel 

Morbror Simon och Ossian gör pyssel av för små jeans.

Resultatet blev ett perfekt arbetsförkläde att ha i trädgården och i trädkojan!

Innan dess fikade syster Diana och jag på balkongen.

Simon Leisjö

   
       

Simon Leisjö

Min lilla kisse Stina fortsätter att kissa ofta, små fläckar med lite blod i.

Hoppas medicinen hjälper, vilket jag tror den gör för hon verkar lite piggare, men som sagt så är det fortfarande problem med kisseriet.

På måndag har hon tid för ultraljud och efter det får vi se hur vi går vidare…
Har träffat min gamla gymnasiekompis Amanda och fikat, varit med mamma Siw och handlat, druckit kaffe hos en granne, varit på arbetsförmedlingen mm.

Tar allt i mitt eget tempo med magen och känner mig som en gammal gubbe när jag ska sätta mig i bilen, haha. Saknar att vara smidig och flexibel.

Har fått en läkartid på tisdag och då får vita en koll och se hur magen mår.

Hann leka lite cat walk-modell med mamma Siw idag också. ”Simon in motion”, haha. 

Simon Leisjö     

Fler i familjen till sjukhus

     Det har blivit en hel del sjukhusmiljöer för mig den senaste tiden.

Idag var det dags igen, men med en annan familjemedlem som patient -Stina, 13 år.

Hon har under några dagar gått från trädgårdsland till trädgårdsland och kissat småskvättar, men oftast kommer inget kiss alls. Vi misstänkte urinvägsinfektion och åkte till veterinären. 

ÅTTA gånger försökte hon kissa i lådan i det lilla undersökningsrummet. Det togs blodprov och njurarna verkar bra och allt annat också, men hennes ”socker” (jag är ingen läkare) låg alldeles för högt. 

Kan bero på att hon var väldigt stressad när provet togs, eller så tyder det på diabetes…. Imorgon får vi svar. Hon fick även medicin utskriven mot just urinvägsinfektion för troligtvis är det just det.

Jag masserade hennes huvud (det enda som håller henne lugn) medan hon undersöktes av veterinären.

Hoppas allt blir bra med henne.
Simon Leisjö 

 

Det går framåt

  

Hej.

Jag vet att ni är många som följt mig de senaste dagarna med allt från sjukhusbesök och operation i Mexiko till tankar om livet och resan hem till Sverige. Det är roligt att ni är med mig.

Idag på tidig morgon tog jag min sista smärtstillande tablett och fantastiskt nog har det kännts okej hela dagen och så även nu framåt kvällen. 

Nu till veckan, när min antibiotikakur är slut, ska jag träffa en läkare i Kalmar. Hen måste väl läsa mina journaler från Mexiko och kanske sjukskriva mig? Läkaren i Mexiko sa att jag skulle ta det lugnt i två veckor efter utskrivning… 

 Jag vet inte hur det funkar. Men jag måste ringa arbetsförmedlingen och försäkringskassan, försäkringsbolaget mm.

Mycket att tänka på nu. 

Det känns fortfarande i magen om jag går för fort, äter för mycket, eller försöker sova på sidan/på mage. Men i det stora hela går det framåt, vilket jag är otroligt tacksam för.

Jag är även tacksam över föräldrar, systrar, svågrar och syskonbarn som öppnar upp sina hem för mig. Vi har en fin kontakt i vår familj, vilket det är långt ifrån alla som verkar ha.

Jag vet att jag ser otroligt allvarsam ut på bilden, men det är också lite så jag känner mig just nu. Men allt går framåt.

Simon Leisjö

Hos familjen

Igår flög jag ner till Kalmar, så nu ska jag vara hos min familj och vila och ta det lugnt.

Jag har ingen stress.

Besökte ett sjukhus igår, så nu vet de vad som hänt mig och de tog några prover osv och jag ska ha kontakt med dem under veckan som kommer.

På den ena bilden ser du Ölandsbron när jag flyger in över Kalmar.

Simon Leisjö           

Äntligen hemma!

Mitt senaste dygn har varit händelsefullt, lite smärtsamt, men i det absolut stora hela har det varit bra.

Puerto Vallarta – Mexico City – Amsterdam – Stockholm och imorgon bär det vidare mot Kalmar och familjen.

Magen känns mycket bättre, men jag går fortfarande på smärtstillande och imorgon ska jag till ett svenskt sjukhus.

Just nu ligger jag i sängen på ett hotell ute vid Arlanda flygplats. Det ska bli skönt att sova, fastän det i mitt huvud är eftermiddag pga tidsskillnaden.

Jag brukar sällan köpa presenter osv när jag är ute och reser men på flygplatsen i Mexico city (som var precis som en modegalleria) hittade jag en fin väska som jag ville ge Monica. 

Vi ses så ofta och hon finns alltid där för mig och är som min medicin, även när jag är frisk. Jag behöver henne och jag tyckte mig känna att en röd Michael Kors- väska skulle passa henne, eftersom hon är så jäkla snygg i rött. Komiskt nog så var hon rödklädd ikväll!

Eftersom jag fick avbryta min resa pga hälsotillståndet så hade jag jättemycket Pesos kvar. Visst kunde jag ha växlat tillbaka till svenska kronor, men nu har Monica en väska som både hon och jag tycker om, haha. 

På tal om Monica så hade vi redan bestämt att vi skulle ses och äta middag ikväll när jag är i Stockholm några timmar, så när jag kom till Arlanda, stod hon och väntade på mig!

Jag blev helt darrig i benen och jag tror inte jag förstått hur mycket jag saknat henne!

Efter en trevlig middag har hon nu åkt tillbaka till Stockholm och jag har just tvättat och lagt om mina sår. Hoppas det inte blir några fula ärr… OM det skulle bli några ärr så får jag se dem som ett minne från den här resan.

Jag är glad att jag lever.

Simon Leisjö