JAG SÄLJER MIG

Haha, eller en del av mig.
Jag säljer mina kläder. Har precis hittat detta företag som heter Chancetwo. Det är ett företag som förmedlar second hand kläder. Jag är en man med mycket stilar, jag känner att det är en utmaning att ta på sig något nytt. Något som kanske inte finns i en vanlig garderob. Så second hand kläder är något jag ofta brukar shoppa. Och alla ni som sett mig i rutan och på sidan om vet att jag gillar retro/vintage stuk. Så nu har jag berstämt mig att sälja MYCKET av det jag har.
Chancetwo tillåter dig att beställa hem en tom påse som du fyller med dom kläder du vill ha sålda. Sedan då man gjort det kan man skicka tillbaka påsen till företaget helt gratis, eller boka upphämtning och då kommer det en person som kommer hem till ytterdörren och hämtar upp påsen utan någon extra kostnad. VILKET är jävligt skönt dvs. Du behöver inte känna någon noja. Fyll påsen och vänta på upphämtning.

Sedan, det bästa med allt är att dom sköter allt med annonsering, försäljning, kontakter med köpare och frakt.

Du fyller påsen, dom sköter resten.

Här kommer hemsidan.

http://www.chancetwo.se/

Fortsätt läsa

Vilodagen

Vilodagen

”Vi gick in med en inlevelse för att kunna göra det vi vill”

Jag och Jake gästade Vilodagen igårkväll, en Podd av John Valencia och Robert Nehmé som specialiserar sig inom sociala medier. Poddens syfte är att utbilda och inspirera detta heta och viktiga ämne. Dom möter gäster och svarar på frågor om hur man jobbar med sociala medier, hur man tjänar pnegar och om det verkligen är ett riktigt jobb?

9E4E1142-7470-438C-8FF5-5EE9A59AB4D6

När vi blev inbjudna till denna podd tänkte vi direkt att det här är ett perfekt moment att dela vad vi egentligen vill med vår resa i Paradise Hotel. Att använda den här korta tiden man får i rampljuset på bästa sätt. Och många stämplar än innan dom får se the true colors, vilken story alla har att berätta. När vi satt i taxin första gången tillsammans och vår första tanke om tiden efter Paradise dök upp så visste vi att vi behövde gå in med en inlevelse inne i huset för att ta oss så långt vi bara kunde för att få folket att tro att det här var det bästa vi visste, dricka supa och visa oss nakna inför Svenska folket. För ju längre vi kunde hålla oss där inne ju större chans skulle det vara att bli sedd och hörd. Vi insåg att man behövde visa sidor av oss som inte riktigt finns där för att tjäna på det i slutändan. Många frågor väcktes i taxin som vi inte hade svar på. Frågor om mobbning/näthat och flyktingar som inte kommer in i samhället och hur man påverka alla dessa frågor. Både jag och Jake är personer, att ställer ni oss en fråga och vi inte kan svaret, så kommer vi berätta för er att vi inte kan. Men jag garanterar dig en sak, vi vet hur vi ska hitta svaret och vi kommer hitta svaret. Vi visste tidigt vad vi ville och vi kunde se de som inte finns där. Bara dom som kan se de omöjliga kan göra de möjliga var det någon som sa. Man måste kunna se saker som inte finns där för att kunna åstadkomma omöjliga. Och nu när vi får chansen är det viktigt att det kommer ut på rätt sätt i tid och att vi vänder på steken och inte låter oss bli stämplade på det vanliga sättet. Vi är otroligt tacksamma att vi fått denna chans. Tack John och Robert för att fick dela vårat lilla message och berätta vad vi verkligen vill. Ni kommer kunna höra detta avsnittet femte februari, länken kommer komma upp här senare i bloggen.

Men här får en intervju från pressträffen.

https://youtu.be/reZOI2wqRr0

Fortsätt läsa

DINA GLASÖGON SKA JAG BRYTA AV

”FUNKAR DINA ÖRON SOM SATELLITER, DINA GLASÖGON SKA JAG BRYTA AV”
Ekade det i Kalles öron. Skrämd för sitt liv varje dag och helt ensam. Ingen som brydde sig om han eller tyckte om han, kände och tänkte han. 
Jag kommer ihåg det här väldigt väl. Jag gick i 3-4-5an som var en stor klass på ca 35 kids, alla hade gemensamma raster, luncher och lektioner bara att vi hade olika sorts läroböcker som visade vilken klass man tillhörde.  Jag var redan då väldigt storväxt kille, smala armar, smala ben men lång och ganska kraftig över axlarna jämfört med dom andra barnen. Jag var den som stod längst upp på herrman på täppan och skrek mitt namn över hela skolan. Jag var busig, pratade jämt kunde inte sitta still och var klassens clown och den där som alltid kom någon minut sent. Dom ställde mig mot väggen många gånger och jag var ärlig i början men ingen trodde mig så jag började ljuga för mina lärare, kom på saker som lät mer troligt för deras öron, något som inte lät lika förskräckt. I den skolan jag gick såg inte lärarna vad som viskades i korridorerna vem som fick sudd kastandes på sig och vem som gick hem med en trasig tröja gråtandes hem. Jag skolkade sällan, men det var dom gångerna trean var ute längre än oss. I trean lärde jag känna en grabb, en grabb som hette Kalle som var väldigt olik mig på alla sätt och vis, men jag kände på mig och såg i hans kristallblå ögon att han var ledsen för han var alltid blank om ögona när han prata med mig. Det fanns någon slags sorg, inget jag tänkte på som kid men han var väldigt snäll mot mig och såg mig som en storebror. Han var lite kortare än resten av grabbarna i trean, blont hår och hade utstående öron och ett par rundare glasögon. Han blev ofta retad, retad pga av att hans öron stod ut. Men de han inte visste var att jag hade haft likadant.

IMG_6273

Dock när folk retade mig så kände jag inte mig utsatt för jag växte upp med en hård mentalitet och i Jugoslavien var det vanligt att använda sig av grovt språk, skämta om andra och trycka ner folk för att skratta på andras bekostnad. Jag var aldrig den som tog åt mig, men så fort jag inte fick som jag ville gick jag och berättade för morsan. Kalle jag lärde träffa i trean var visst inte som jag, och jag visste inte innebörden av vad mobbning var som liten. Men jag var väldigt beskyddande mot dom som retade mina nära och kära. Så dom gångerna jag skolkade var dom gångerna jag ville se till att Kalle skulle komma in från sin rast utan att komma gråtandes in. Det var ett double-edge sword som jag nämnt tidigare, något som var positivt och negativt. Jag fick utskällning av lärarna men Kalle kom in och var glad och kunde äta sin lunch med dom vännerna han hade.

16467052_1170996409680222_1454300178_n

 

Detta var väldigt jobbigt för mig att se som liten och nu när jag har en möjlighet att göra lite skillnad. Jag och Jake har bestämt oss att omfamna denna fråga så gott vi kan. Vi var på ett möte för några dagar sen som jag nämnde och pratade med två män som hade startat upp en nylanserad app som heter Speak-up. Innan vi kom dit fick jag och Jake en brief info om vad den representerar, och det är exakt det vi vill representera. Speak-up handlar om att ungdomar som kommer kunna höja sin röst och bli hörd anonymt i skol-miljöer. Denna är viktig, speciellt för folk som blir utsatt och inte vågar ta det med närmaste anhörig. Jag och Jake vill hjälpa till nu. Jag anser att vi har fått en så kallad mikrofon och folk kan lyssna på vad vi vill förmedla. Imorgon kommer jag och Jake gästa Vilodagen, en podd där vi ska sammanfatta vad vi hade som mål med hela denna Paradise Hotel resa. Jag återkommer.

16402017_1167164593396737_687215879_n

Fortsätt läsa

”Where’s the cookies, where’s the champange?”

Kapitel fyra.

”Where’s the cookies, where’s the champange?”

Någon dag efter dom ringde mig klev jag in i rummet där det satt två kostymnissar och två damer i kortkort, uppklädda, tysta som ljus som jag skulle sälja mig in hos dom. Man kunde höra en knappnål falla förstår ni vad jag menar? Mitt huvud var högt som vanligt men hakan var inte högre än någon annans precis som min mor har lärt mig. Jag vet att min mun och mina ord länge varit mitt vapen. Så jag behövde bara komma dit med aptit för positiv konfrontation. Första intervjuerna gick som en dans på rosor men det var i den sista intervjun jag skulle få brottas mot gamla demoner. Jag kände mig som Super Mario som skulle befria sin prinsessa, men för att få befria henne och det jag strävade efter skulle jag behöva ta mig förbi det sista monstret. Där satt han, Top Models redaktör, med armarna i kors. Jag klev in med det bredaste leendet jag kan dra på precis som om det vore Colgate som jag skulle casta för. Jag skakade hand med honom och dom resterande i rummet. Jag vet inte varför men det första som slank ur mig
 var
-Det är första gången jag blir intervjuad, where is the cookies, where is the champange? Genast blev stämningen lättare i rummet. Planen var ganska klar sedan innan och det var att bygga upp rummet med spänning och ha aptit för denna drabbning. Allt för att visa dom att jag inte var samma person som för två och ett halvt år sedan. ”Jag ska prata med produktionen som om dom vore mina motståndare på ett slagfält och köra över dom verbalt, rummet är mitt” var orden som ekade i mitt huvud. När jag var klar gick jag ut, 10 cm längre, rakryggad och oerhört belåten. Belåtenheten kom ifrån att jag skulle medverka i ett program som jag i själva verket inte representerar, jag representerar något helt annat och det skulle jag bevisa för dom. Men jag tänkte steget längre, som jag alltid försöker göra. Det här skulle bli min språngbräda som jag  skulle använda för att göra det jag vill mest här i livet och dippen i vardagen skulle försvinna. Jag skulle få gratis semester, gratis mat på en av Mexikos lyxigaste hotell, inte illa tänkte jag. Och framför allt inga kalla madrasser eller bäddsoffor i ett Februari kallt Stockholm. När jag var klar ringde jag hem till Norrland och berättade att jag skulle till Mexiko. Det var det enda jag behövde säga, mamma vet vad hennes son går för …

16358917_1167261876720342_1641726054_n

Fortsätt läsa

Jag låter inte någon köra över mig.

08:20 vaknar jag i panik utan väckarklockans ton. 09:50 skulle vi samlas på MTG tv för att se dom två första avsnittet av paradise hotel. Kloclsn var ställd på 06:30, gymmet skulle vara prio ett för att vässa hjärnan innan dagens aktiviteter. Fan tänkte jag, jag slänger på mig mina snoopy mjukisbrallor min lumberjacket och min basker och springer ut 20 minuter, bara för att piggna upp och känna att jag vaknar till liv. Dagen skulle inkludera journalister, telefon intervjuer och frågor som skulle handla om allt och inget. Journalisterna skulle ställa än mot väggen och ställa frågor om möjligtvis mitt förflutna och min tid i tv rutan. Jag kände mig förberedd som jag alltid försöker göra. Ha ett så kallat pre-meditaded konversation med mig själv innan jag representerar allt till alla personer och deras ansikten.

Nyheter24 droppade en artikel om mig här jag vill att ni ska kika in. En intervju ja försöker få med det hela hur det känns att vara instängd med alla dessa färgstarka individer.

http://nyheter24.se/debatt/874390-paradise-hotel-sanel-att-visa-medkansla-och-ljuga-ar-nagot-som-funkar

 

IMG_6194

 

Signing out.

Fortsätt läsa

Vem fan är HAN?

”The magic moment”

03:27 ställde jag klockan inatt på 06:45.
Det var den enda klipptiden jag kunde få tag på innan det kommande denna vecka. Ett och samma ställe har det varit för mig nu. Har sedan jag kom till Stockholm haft väldigt svårt att hitta mig en frisör/barberare som gör sitt jobb och får mig att bli riktigt nöjd när jag staplar ut därifrån. Folk har kunnat klippa mitt hår, men då ofta saknat socialkompetens. När jag sitter hos en frisör är det inte bara att han ska få till mitt hår, 45 min av ren tystnad är något jag inte brukar kunna stå ut med. Att kunna snacka och prata av sig, lite som en book-club, folk kommer och diskuterar böcker men även frågor som väcks i vardagen, som om det vore ett counceling eller angry managment. Strax därefter sticker jag hem för att få min fyra timmar sömn jag måste ha för optimal funktion. Vaknar upp 13:30, slänger i mig gröten, två koppar kaffe och tar tuben till Medborgarplatsen innan mötet jag ska ha senare. Ett pass på gymmet för att rensa tankar och tömma huvudet på allt. För det är vad träningen går ut på för mig ”må bra” och känslan jag får efteråt är obeskrivlig. Jag tänker klarare, kan tänka utanför boxen och kan även se att gräset är grönare på andra sidan. Det jag ser i spegeln blir secondary. För mig har träningen varit platsen jag kunde dra till när jag var glad, ledsen, arg eller frustrerad. Lite som ett comfort-spot man hade som kid, den där kojan man hade byggt som ingen kände till och som fick än att må super bra och känna att här trivs jag bra vresig jag mår bra eller dåligt. (Mötet och samarbetet kommer jag berätta om senare här i bloggen, om vilken otrolig skillnad det kommer göra).

Som ni minns tidigare pratade jag om en person som jag refererat till HAN här i bloggen som jag skulle introducera. För er som läst bloggen ska jag avslöja att det är Jake Ahl, en av deltagarna som ni kommer få lära känna väl i programet. Jag och Jake träffades i taxin påväg ut mot Arlanda. Han ringde mig några minuter innan han var utanför min port i Huvudsta. Jag klev ner för trappen, nervös men fortfarande jävligt taggad. Lägger mitt alldeles för stora och överpackade bagage i bakluckan, hattlådan och kostympåsen. Sätter mig fram och där är vart det skållade magic moment happens. Jag trodde i början att Jake var en av dom ansvariga, på sättet han pratade och och kommunicerade med mig. Det fanns mycket vett och mycket jag kunde relatera till när vi väl pratade. Jag och han märkte direkt att på sättet vi kommunicerade var inte det typiska Paradise hotel snacket. Visst förstod jag likaväl som han förstod att vi var säljare båda två. Men det fanns något genuint i det vi sa och att våran tid inne i hotellet skulle användas på ett vettigt sätt. Absolut på ett sätt som inte ska få oss att sticka ut ifrån mängden allt för mycket. För sticker vi ut ifrån mängden skulle folk märka av att man kommer in med en fake fasad och ens tid inne huset skulle var någon dag ifrån att packa väskan och åka hem, hem till kalla Sverige. Vi bestämde oss att ta detta med storm och syfte. In med en inlevelse och att det inte bara handlade om sprit, lättklädda brudar som åker runt i rollerskate och drinker cocktails vid polen utan att vi hade något mycket större syfte.

16244259_1161943653918831_2096266015_n

Jag och Jake diskuterar om dagens möte.

16237694_1161917577254772_957730468_n

 

Fortsätt läsa

Jag sa till dom att jag gör vuxen film.

Kapitel tre.

”Underskattad och Oupskattad”

Frågan om Top model dök upp ofta på jobbet -”har du varit med?” eller -”Jag känner igen dig”. Jag nekade, just för den anledning att jag inte målades upp på det sättet som jag var. Den tionde gången var jag väldigt sarkastiskt emot ungdomarna och sa att att dom sätt mig i vuxen filmer. För att få dom att skämmas lite som jag gjorde. Jag uppfostrades med mentaliteten att ge för att ge och inte ge för att få. Men jag tänkte många gånger att ger jag TV det dom vill ha så kommer jag få det enda jag vill ha och det är att göra tv och film. Vilket inte resulterade till det jag önskat. Jag kände mig underskattad och ouppskattad, själv och längst ner på havets botten. Tv hade jag velat gjort sen jag var nio och min medverkan i Top model blev nästan min begravning för min tid i TV. Någon vändning måste komma. Brorsan hade fixat sig ett tillfälligt boende ute i Täby, vilket passade han och hans jobb så vi fick flytta på grund av att hans tillsvidare kontrakt hade gått ut. Inte långt där efter flyttade jag till en nära vän från Härnösand, till Huvudsta. En bäddsoffa hade jag för mig själv, vilket kändes som en dröm, möjligtvis på grund av att jag hade vänt helt på dygnet och sovit på den kalla madrassen på Karlaplan. Men det var också på den kalla madrassen på Karlaplan som dom sömnlösa nätterna fick mig att rannsaka mig själv. Ser mitt liv ut så som jag föreställt att det skulle göra när jag satt på bussen från Härnösand till Stockholm? Vad får jag ut utav mitt liv just nu? Svaret var inget som anspeglade mina mål. Så jag minns väl när jag bestämde mig för att söka till Paradise hotel, klockan var någon gång efter midnatt och jag var väl medveten att inte ta hastiga beslut när månen lös som starkast. Men det här var rätt kände jag, så en ansökan till Paradise hotel skickade jag in och vaknade upp dagen efter med en bra magkänsla. Dagarna på jobbet blev genast lättare, för att jag var nu mentalt besluten igen på vart jag skulle. Något som jag verkligen tror starkt på är att ens tankar blir ens verklighet till slut. Rätt som det var en dag vibrerade telefonen på köksbordet.

16244307_1160544817392048_1730097978_n

Fortsätt läsa

Jag ljög till dom

Kapitel två.

”Jag är ingen juice kille”

Sitter med huvudet fullt som vanligt, sådär som en uppblåst ballong som precis är ett andetag ifrån att spricka, så känner att jag måste få ner allting. Den här stunden påminner mig om när jag satt på Karlaplan för ganska exakt ett år sedan i en schysst möblerad etta på nitton kvadrat. Jag flyttade ifrån härnta, som vi kallar det till Stockholm. Som kändes som New York första veckan. Stort och väldigt stressat. Jag kände på mig att Stockholm var tufft, och var man inte med i svängarna här så sprang folk över en. Jag sov på en tunn madrass på golvet, kallt och väldigt långt ifrån bekvämligheten som man var van vid hemma i Härnösand. Det var tillfälligt, som allt här i livet. Det var väldigt vackert här i Stockholm men ack så dyrt, så ekonomin jag hade sparat undan räckte bara en månad, två om jag drog ut på det. Så jobbsökandet var mitt prio, jag sökte tre jobb och fick alla tre och tog det första bästa i början som ledde till uppsägning efter 14 dagars hårt slit. Joe and the juice var inget för mig, jag var ingen juice kille. Dagarna i Karlaplan var väldigt enformiga, promenad till stan, igenom gallerian för att visa mitt ansikte i Footlocker, sen t-banan till platsen där jag släppte alla tankar, gymmet och sen tuben hem, hem till madrassen. Bara några dagar efter min uppsägning på Joe and the juice ringer Footlocker som ville se mig på en intervju. Jag ljög för dom i början, men bara till det stadiet att min ekonomi skulle gå runt. Jag ljög om min anställning jag hade på Joe för att dom skulle ge mig 15h alla helger. Vilket i den branschen är 100% OB. Så betalt för 30 h var två dagars jobb för mig vilket var en veckas jobb på Joe and the juice. Så jag kände att jag hade löst ekvationen. Nätterna blev långa dom dagarna jag inte jobbade, brorsans snark och det kalla golvet var inget som var skönt. Men när jag blunda såg jag, det som jag alltid kunnat se. Den drömmen som får mig att tänka att allt elände kommer vara värt det, så det var ett så kallat double-edge sword, alltså något som både var positivt och negativt. Mina dagar på Footlocker gick kasst i början och Hyran och ekonomin gick knappt runt. Matematiken var aldrig min grej. Allt det fick mig att tvivla på hela Stockholms syndromet. ”Jag är ju bara en kille från en liten by i norra Sverige”. Dom gånger låste jag in mig på toaletten och tittade mig i spegeln och frågade mig ”vem är du, vad vill du?” nio av tio gånger hade jag svar. Jag kände att det var en dipp i mitt liv som jag ville komma ur.

 16143916_1156602657786264_1142202016_n

Fortsätt läsa

Men ditt jävla mongo

23 tiden droppar Han,
-”Imorgon kl 10 är du på kontoret”
-Men du vet att jag är jävligt krasslig, kände mig febrig imorse när jag vakna och du vill att jag ska komma presentabel på ditt jobb, ditt sälj jobb på en arbetsintervju. Hade jag suttit på en restaurang hade jag inte kunnat beställa en Cola från en meny.
-”Då ses vi kl 14 så får du ta din lilla sovmorgon gubben, sa Han.
-Men ditt jävla mongo, säger jag. Jag och Han har en väldigt speciell relation, där vi snackar öppet hur vi känner och tycker om allt från jobbrelaterade frågor till frågor som handlar om kvinnor, framtidsplaner, drömmar och visioner. Det vill säga en sån där polare som inte kramar dig med en lögn, utan hellre sårar dig med verkligheten, en ärlig jävel. Som jag kallar han. Jag bor i kollektiv nu med 3 andra personer som jag kommer introducera senare här i bloggen.
Vaknade upp med ilande huvudverk, hängig och snorig, lite illamående men med rätt attityd.
Vissa dagar när jag vaknar vet jag bara kommer gå bra, och vissa dagar får man göra bra. Jag gjorde mig i ordning, slängde in gröten i micron, kokade kaffe, optimerade tiden och såg till att rensa skit ifrån bordet. Mor sa alltid att det ska vara rent där man äter, för dom framgångsrika personerna äter inte där det finns skit. Drog mig till Lifestyle Magazines kontor, som ligger på Östermalm. Ett lyxmagasin som etableras högt uppe på listan när det gäller klass och kvalité. Du hittar allt från Mode, klockor, hus/villor till bröllop i deras olika upplagor.
Gjorde mig inte så nervös, för jag vet att jag talar väl, kan kommunicera och framförallt sälja in mig till ett företag om jag vill. Tanken efter Footlocker var också att ta något annat än sälj, men sen när jag tänkte efter så var det väldigt utvecklande och lärde mig det ena och det andra. Jag blev framförallt vassare på argumentera, bättre människokännare och kunna engage i olika konversationer.

Nu sitter jag hemma, blev en bra dag och ska avsluta det med ett träningspass. Lat kunde jag ha varit nu och lagt upp fötterna på bordet men det är vad människan är skapt till, vara lat. Och jag gillar tänka, tänk om jag gör såhär istället, eller såhär. Att ha ett litet mindgame med mig själv för att utvecklas hela tiden. Trycka på dom känsliga punkterna och ta bort komfortzonen såpass mycket som möjligt, så jag tror vi växer, fysiskt och psykiskt.

 

16176342_1155504321229431_15736803_n

Fortsätt läsa

Idag lägger jag skorna på hyllan

Idag gör jag det, tänkte jag när klockan ringde vid nio snåret. Klockan var ställd även fast jag inte jobbade idag, hade dock några ärenden ja skulle göra men också för själva rutinen. Att vakna innan dom flesta hunnit vakna upp, läsa några kapitel i Bukowskis masterpiece, ta en dusch, tvätta ansiktet och känna sig fräsch. Tanken som jag hade var prio ett idag, men har varit för bekväm för att sätta den i drift. Jag hade fastnat i något slags hamsterhjul och det femte fingret hade fastnat i röven, dvs tummen. Jag gillar det jag gör, och gör det även jävligt bra. Men jag måste känma att jag utvecklas och inte står och trampar på samma plats. Så jag slet på mig svarta kläder, som om det vore begravning. Tog t-banan in till T-centralen, in på Footlocker och rakt på sak. -Jag säger upp mig.

Inte för anledningen att det var outvecklande eller dåligt. Det var mitt första sälj jobb, vilket lärde mig det ena och det andra. Bli än bra människokännare och läsa av hur personer aggerar under pressade situationer, speciellt om man inte försökt ”sålt” en produkt utan mer förklarar dess fördelar, fått ”ja” mestadels under samtalen, känt en bra vibb och fått personerna att skratta och le. En person ska ha jävligt stora bollar om dom nekar mig då. Vilket händer ibland, men då går man vidare. exakt så som man gör i livet.

blogg hej

Fortsätt läsa