Ett helt år

För ett år sedan.. den absolut värsta dagen i mitt liv.. låg och skrek ensam på ett golv i ett land långt hemifrån.. patrik var tusen mil bort.. och allt gjorde bara så ont. Som tur var hade jag funnit Rebecca som va så go. Har nog aldrig velat åka hem så mycket som jag ville då.. usch. Idag ska jag bara gosa med mina nära. Och självklart åka till den där förbannade graven. Saknaden är enorm. Vill bara att du kramar och slår på mig som du brukade göra.. 


de här skrev jag innan begravning. 


Jag saknar dig när det är tyst

 

Så hur går man vidare? Man umgås med sina vänner, man är aldrig själv, vi pratar vi skrattar och vi gråter, vi visar känslor och vågar att vara svaga, vi turas om att vara den starka och vi ger oss fan på att livet kommer bli bra igen, inte som förr men smärtan och tyngden i vårt bröst kommer lätta och vi kommer sakta bli starkare. Vi alla saknar våran fina vän och allt är fortfarande overkligt men vi tänker inte sluta leva och vi tänker inte göra något för hennes skull, vi gör de för oss själv för att vi ska må bra och de var de hon ville. Vi gör från och med nu ingenting för någon annan bara för oss själva och de vi mår bra av. Jag kommer ha svårt att prata och se på er som inte har behandlat min prinsessa med respekt, jag hatar er just nu! På fredag kommer en del av mig dö, snälla va inte jobbiga då för den dagen kommer bli den jobbigaste i mitt liv. Man kan bara tänka sig hur jobbigt det är när någon nära går bort men när man upplever de så äg det så annorlunda, hela kroppen är fylld av tomhet, förvirrar och osäkerhet. Senaste veckorna har varit en fet jävla käft smäll… Jag vet inte hur många gånger jag bara lagt mig ner och skrikit för jag vet inte hur jag ska få bort allt de som gör så ont. Jag vet inte hur många timmar jag sovit för drömmarna är så mycket enklare än verkligheten. När jag är ledsen vill jag för de mesta bara gräva ner mig, jag ligger och väntar på att någon ska ta tag i mig och få mig att vilja göra saker och tack gode Gud de har mins vänner varit så bra på nu. Jag går ut på promenader bara för att få in friskluft. Jag ligger och väntar på att någon/något ska göra mig glad igen.. Men tålamod är à och o efter ett tag hoppas jag att all min smärta kommer släppa och art jag kan börja andas normalt igen.. Idag tänker jag inte komma ur min fosterställning!

Höst

 

 

 

 

Höst och alla bilder blir på sniskan.. Ja ni får väll vrida på huvudet om det är så intressant.. Ville bara säga att jag älskar hösten!

Igår smygstartade hockeysäsongen och vi med den.. Om bara en vecka åker min pluttis :(( sad… Herre min skapare vad tiden har gått fort. Men snart åker jag också, yey! Kommande dagar ska pato få all min uppmärksamhet!

At this point in my life I just want to break down, give up and cry cuz this is so damn stressful but then I remind myself that it will be worth it in the end and I have a lot of people to prove them wrong. I’m better than that, I’m the best that I can be just never lose hope and good things will come to you.

Usa

Om en och en halv månad åker jag till USA. Imorgon ska jag börja tvätta och packa haha längtar så mycket! Imorgon jobbar jag även sista passet sen ledig i 10dagar waow! Snart åker min pato, tummen ner!

Mysig och lugn helg, Precis vad jag behöver! Så jäkla jobbigt, känner mig lite små sjuk men inte för sjuk och inte helt frisk.. I fredags var vi ute och åt sen åkte vi till söder och kollade på den fina utsikten. I lördags var de familjemiddag följt av en öl på stan och igår var vi och fiskade!

Mysgos med fina flickor hos Denise igår hade fullt upp med att prata så jag glömde att ta kort. Vi hade så mycket att säga så idag blir det en lunch för att hinna igenom sommaren!