Lyckoruset dröjer sig kvar.

Håller just nu på att packa inför flytten till större lägenhet och emellanåt stannar jag upp för att liksom nypa mig själv i armen, är detta verkligt eller bara en dröm, så oerhört vacker och fylld av glädje.

Mitt nya namn: Anita Thörnblom. Jag bubblar av lycka så fort jag tänker på det.
Det känns som igår då vi sågs igen efter alla år av tystnad och nu står vi här som man och fru. Min älskade och jag.

Barnen längtar efter att få se den nya lägenheten och imorgon ska nycklarna hämtas så jag tänkte ge dom en liten rundtur så fort jag bara kan. De har varit i liknande lägenhet i samma hus så de har ett litet hum om hur den ser ut ändå.

Vi har även hunnit med ett ultraljud och som det verkar så blir det en liten kille till trots att Robin hade beställt en lillasyster haha, nåja, han blev glad ändå och började genast, tillsammans med sin bror Pontus, klura på olika namn.... de är påhittiga de små liven, men mitt och Daniels val godkändes tillslut.

Nä nu ska jag försöka få lite sömn innan dagen gryr med en ny arbetsdag och därefter packning. Ha det bäst sålänge

Japp nu är det snart dax. Om 30 min ska jag hämta tårtorna och blommorna och det är inte lite fjärilar i magen i denna stund, o värre lär det säkert bli.

För er som inte vet så är idag dagen då jag gifter mig med mannen jag älskar

Hoppas på att kunna lägga upp lite bilder framöver

Kram på er alla, nu ska jag stressa vidare <3

Snacka om att tiden går fort nu, jag är redan i vecka 17 i graviditeten och nu på Lördag är bröllopet. Jag fick byta ut klänningen jag hängt undan, gissar att jag var lite väl optimistisk. Magen växer snabbt nu och då krävs lite större.

Mellan 40-45 personer kommer och allt är i princip klart, bara hämtning av maten och tårtorna på Lördag samt blommorna.

Det ser ut som att vi får börja flytta in i den nya lägenheten redan 1a Juli, vilket är en enorm lättnad. Då får jag lite mer tid att städa ur den gamla innan den ska överlämnas till andra.

Imorgon kommer Daniel hem ifrån jobbet. Han jobbar i 14 dagar och är hemma 14. Man hinner längta rätt mycket när man är ifrån varandra så långa stunder och när han är hemma går all tid i familjens tecken.

Konstigt egentligen hur två människor kan återförenas efter så många år och klicka direkt som vi gjorde. Om några dagar så är vi Herr och Fru Thörnblom... så overkligt på något sätt, men så underbart på samma gång. Ett gigantiskt lyckorus.

Han har växt oerhört i mina ögon på så kort tid. En pojke som förvandlades till man kan man säga. Inget festande, utan en trygg förebild som jag älskar så mycket. Någon som sätter familjen i främsta rummet.

En vän till mig gifte sig helgen som var och jag hade hennes småttingar över natten. En ettåring och en på fem veckor. Så mysigt. Jag längtar bara mer och mer efter vår egen lille. Robin och Pontus längtar också. De frågar massor om graviditeten, vill veta hur stor bäbisen är vecka för vecka och de visar att de är mer än redo att få ett litet syskon.

Trots att min vardag är väldigt stressig just nu, så är det inget jag skulle vilja ändra på. För en gångs skull känns det som om mitt liv börjat på riktigt.

Nu kan jag avslöja vad som är på gång.
Alla inbjudningskort är postade och några har lämnats med personligt bud (barnen) haha.

Den 12e Juni gifter vi oss i S:t Sigfrids kyrka utanför Nybro. Det har varit så mycket att planera så jag har knappt haft tid att tänka på något annat.

Datumet, prästen och kantorn har bokats, tårtor beställda, lokalen bokad, inbjudningskort skrivna och skickade, ringen inlämnad, blommorna klara, så nu är det egentligen bara klänningen kvar .

Den ska vara enkel och stilren är det tänkt, ingen brudklänning direkt eftersom jag dels redan har två barn och dessutom ett litet knytte på gång, så vill jag att det ska vara något vackert som framhäver den lilla bäbismagen, men som samtidigt är smakfull. Den ska inhandlas nästa vecka.

Vi fick mitt i allt detta ytterligare ett glatt besked. Lägenheten vi sökt fick vi och inflyttning sker den 1a Augusti. Det ska bli så skönt med ett eget sovrum till mig och Daniel.

Ja som ni säkert förstår så är det en hektisk tid just nu, men den innehåller så oerhört mycket lycka och kärlek så var sekund är en njutning.

Dagarna har gått snabbare än väntat och ganska stora förändringar har skett samt att vissa större förändringar väntar runt knuten.

Daniel har flyttat in och vi har rensat bort sjukt mycket saker och kläder, plus att barnens rum äntligen blivit helt klara.

Jag är redan i vecka 12+3 och den 17e ska vi på första ultraljudet, spännande.

Just nu letar vi en större lägenhet för även om vi planerat vårt boende väldigt bra, så behövs det ett rum till utan tvekan.

Jag måste passa på att berömma min älskling också. På bara några månader så har han mognat oerhört mycket och rollen som sambo/plastpappa/blivande förälder har han tagit på sig klanderfritt och jag tycker mig ana en viss stolthet i sin nya roll. Det är ingen lätt omställning att skifta från ungkarl till en ansvarsfull pappa. För vissa tar det längre tid medans somliga aldrig riktigt hamnar där, men han upphör inte att glatt förvåna. Varje dag ser jag en ny positiv förändring som gör att jag bara älskar honom mer och mer för varje sekund som går.

Allt känns fortfarande lite overkligt. Mitt i allt stök här hemma då vi sorterade bort det gamla och tog in det nya, så fann jag foton från den tiden då vi var ett par i unga år. Lyckoruset föll ner på mig som från en öppen himmel... Här står vi nu idag med en liten på väg och hela livet framför oss. Vem hade kunnat ana det då.

Overkligt kanske är fel ord, kanske är det så att man helt enkelt är mer rädd om det man har, att man mognat sedan dess och tar sig tiden att känna efter i varje ögonblick. Att man njuter i det vi har och inte tar något förgivet. Kanske är det ödet som för två människor tillsammans en andra gång i livet så man får den där andra chansen, men ödet betyder inte att man kan sluta jobba för kärleken, tvärtom. Jag ser det som att vi fått en andra chans att visa för varandra både genom ord och handling hur viktig vår kärlek är, fast på ett avslappnat och tryggt sätt.

Visst har vi, precis som andra, våra stunder och meningsskiljaktigheter, men vi har båda viljan att klara upp det och fortsätta vår väg framåt. Oftast krävs det bara en stunds eftertänksamhet och där är vi båda rätt lika.

Det viktigaste av allt är nog att barnen fått känna sin del i alla beslut. Allt ifrån boende, samboskap till att få ett litet syskon och alla tankar runt det. Vi har inte haft några somhelst problem att nå fram till dom och vår ständigt öppna dialog har gjort att barnen också känner en trygghet i den nya vardagen. De börjar bli så pass stora nu så man förundras över deras sätt att tänka, allt är så vettigt och logiskt på något sätt.

Jag älskar vår nya lilla familj.....

Dagarna går fort som bara den, känns som om jag knappt hinner med hälften av allt som ska göras.
Barnens påsklov är över och imorgon fortsätter skolan som vanligt, med tidiga mornar och rutiner i vardagen.

Tittade på gamla bilder på mig själv från förra våren och jag måste säga att jag är riktigt stolt över vad jag lyckats prestera.

För ett år sedan vägde jag 78 kilo och idag väger jag 56.

Bloggade ju lite då om vad som var orsaken till min viktuppgång dvs. P-stav som jag först hade i tre år och sedan en ny i ett år. Allt skedde succesivt så när jag väl började tänka på det som ett problem så var det redan försent.
Att gå ner alla de 22 kilona har inte varit lätt eftersom det inte berodde på att jag vräkte i mig mat eller onyttiga saker. Jag fick helt enkelt strypa intaget ytterligare och vara riktigt sträng mot mig själv.. Plus motion.

I dagens läge äter jag precis som jag gjort innan pga graviditeten och för att en sträng diet inte är lämpligt när man väntar barn. Måste även tillägga att jag är nöjd med vikten jag har nu och mår riktigt bra

Veckan som kommer blir riktigt hektisk. På Lördag eftermiddag kommer Daniel med alla sina saker så då måste det mesta av mitt vara flyttat till källarförrådet så att utrymme finns. Jag kan ju ärligt säga att det finns en hel del att rensa ut. Barnen är riktiga hamstrar och klädkammaren är fylld av saker som måste sorteras ordentligt. Hade heller ingen aning om att jag hade så mycket kläder som jag tydligen har...hmmm..

Ibland blir jag förundrad över livet och dess små överraskningar.
Daniel och jag hade en relation -95 då jag nyligen hade flyttat från Norrköping till Nybro. Det fungerade inte riktigt som jag hade tänkt mig då, vi levde i helt skilda världar med olika mål i livet.

När man tittar på allt såhär i efterhand så ser jag ett mönster jag hade. Min första kärlek fick mig att fly till Norrköping för att läka mina sår och min andra (Daniel) resulterade i en snabb flytt till Stockholm. Så har jag levt mitt liv tills nu. Så fort såren känts för starka så har jag skapat ett nytt kontaktnät på en ny ort.

När jag då ser på mitt liv med andra ögon så inser jag plötsligt att jag flyr inget längre. Trots en separation så bor jag ändå kvar. Denna gången flyttar inte jag dit min nya man finns, han flyttar ner till mig, där även han har sina rötter. Det känns verkligen som om jag äntligen börjat landa.
Efter 15 år så blir vi en liten familj. Känns så ofattbart.
Kanske behövde vi båda gå varsin väg för att mogna innan våra vägar skulle korsas igen.

I morgon går jag in i vecka 9 på graviditeten. En liten mage har redan börjat synas vilket inte är ovanligt när man har barn sedan tidigare. Livmodern har växt till en storlek något större än en grapefrukt, men jag mår inte dåligt, kanske lite tröttare än vanligt då kroppen inte riktigt vant sig ännu, men annars känner jag inte av det nämnvärt förutom någon slags lyckorus, eufori och en längtan såklart

Planerna har förändrats något.

Jag har inte skrivit på jättelänge och det är massor som har hänt sedan sist.

Flytten till Stockholm blir inte av och Daniel flyttar hit istället.

Han har sin familj här nere och för lite sedan fick vi ett besked som fick oss att tänka om vad det gäller flytten. Vi väntar en liten.

Daniel ska bli pappa för första gången och mina barn ska få ett litet syskon, mysig tanke.

Nästa vecka kommer flyttlasset och det finns så mycket som ska hinnas göras innan dess. Alla hans saker måste ju också få plats.

Vi söker med ljus och lykta efter en större lägenhet och hoppas på att få titta på en av dom i veckan. Blir lite trångt för oss alla i en trea och jag längtar efter ett eget sovrum till mig och Daniel. En dörr som man kan stänga o få lite egentid.

Ska skärpa mig lite med bloggandet också, jag lovar

Glömde ju berätta att vi har även förlovat oss, 16/2 skedde det och det känns så bra med vår nya lilla familj

Ibland när livet verkar flyta på som allra bäst, så kommer
plötsligt tillfällen som får mig att tveka.
Jag tvekar inte pga mina känslor, för dom finns så det både
räcker och blir över.
Ibland ifrågasätter man bara om man gör en person lycklig.
Ja ni vet säkert hur jag menar.
Man tvivlar på sig själv och när alla negativa ting tar över och man
undrar om det finns något som man gör bra.
Något som gör mig unik i hans ögon.

Inom kort kommer jag lämna vänner, familj och bekanta för att flytta
tillbaka till Stockholm.
Det finns flera faktorer bakom mitt beslut.
Dels jobb, min närmsta familj och vänner, men framför allt pga mannen
i mitt liv som jag förlovade mig med den 16/2.
Jag vet till 100% att mitt beslut är rätt och riktigt, men man kan ändå inte
komma ifrån att det blir en separation från allt jag har här.
Det gör ont i mig och ibland känns det inte som om han förstår att jag
kommer sakna och gråta massor.

Jag har inte skrivit på ett tag.
Rovdjursnätverket och familj har tagit det mesta av min tid.
Har känt att mina tankar inför flytt och förändringar behövt landa innan
jag egentligen kunnat få ner allt i ord.
Men det kommer.
Jag har massor som bubblar inuti.
Behöver bara lite tid

Vill ni vara med och hjälpa oss att hjälpa Vargen?
Sätt då in ditt bidrag på:
Nordiska Rovdjursnätverket
Bank: Swedbank
Clearing nr: 8156-2
Kontonummer: 914 615 231-0
IBAN: SE6980000815629146152310
BIC/SWIFT: SWEDSESS
Nordiska Rovdjursnätverket i samarbete med gruppen Bevara och Skydda Vargen

I väntan på tillstånd för att lägga upp den vargbild jag ville, så får min hund Gizmo agera standin