Kolla tvätttid, gå med sopor och fixa disk. Verkligen en höjdare till morgon va? Inte riktigt. Att jag dessutom går omkring med en omänskligt helvetisk träningsvärk gör det hela inte bättre. Så nu ropar diskmaskinen på mig sen får jag väl duscha av mig den här skiten och börja om!

Jag höjer mitt huvud och blickar ut genom fönstret. Promenerande människor passerar medan ljudet av färdmedel ekar mellan höghusen. Här möts konservatism med modernt. Ensam med tankarna reser jag mig från den slitna fåtöljen, går ut genom dörren och tänder en cigarett innan mina ben börjar vandra. Längs bondegatan, uppför Folkungagatan sedan har jag upphört att existera. Kvar finns bara melodierna som spelas från min telefon som vilar bekvämt i mina slitna jeans. Tänk att bakom varje fönster utspelas en scen, alltid så olika från fönster till fönster. 

 

Jag fortsätter min vandring utan att vara medveten om vart jag är på väg. Inte för att det spelar någon roll då jag inte har någon tid att anpassa mig till. Frihet i ett fängslat tillstånd. En sval bris smeker mitt hår medan jag andas in längtan efter något annat, något annat än just det här. Platsen jag befinner mig på bär på så många historier. Varje gata visar tysta minnen medan jag letar efter svar. 

 

Jag har inte längre något försvar, ingen mask att dölja mig bakom. Välkommen min vän, här är jag i mitt mest sårbara och nakna tillstånd. Än slickar jag mina sår men jag är inte längre fast bland suddiga fragment av något jag en gång kallade minnen. Mitt liv är inte längre ett undantag, jag är född till att vara en tänkare. Mina ord är mitt enda vapen i min kamp mot mig själv. Men för henne är jag maktlös. Hennes blick. Hennes leende. Hennes sätt att få mig fullkomligt ur balans. Totalt fast i dialogen vi hade sent på natten efter alldeles för mycket alkohol.

 

När jag höjer blicken har jag plötsligt hamnat vid tågstationen utan att veta hur länge jag varit borta eller hur långt jag har gått. Jag köper min biljett och lutar mig tillbaka vid en fönsterplats. Bara sekunder senare börjar jag långsamt rulla mot en ny destination. Väl framme tar jag tag om min portfölj och börjar åter igen spatsera, fortfarande med melankoli i öronen och tankar som aldrig tar slut. Frågor som aldrig blir besvarade. Men den här gången är allt annorlunda. 

 

Varför bryr jag mig ens om framtiden? Och varför ägnar jag för mycket tid åt att tänka "tänk om..." när jag innerst inne ändå vet att jag aldrig kommer få något ogjort. Trots att jag aldrig varit så svag som nu har jag samtidigt aldrig varit så stark. Mycket tack vare henne. Men för första gången slåss jag för mig själv, även om det är just mig själv jag även kämpar emot. Jag är den jag är och det är helt ok att vara jag just nu. För det enda som spelar roll är här och nu. Och just nu är jag det bästa jag som jag kan vara!

Jag vet inte om det är tack vare sömnen, träningen eller bara den här dagen, men min motivation är verkligen på topp idag! Efter en fullspäckad morgon och förmiddag har jag hunnit med det viktigaste för dagen. Några telefonsamtal behöver ringas annars är jag så gott som klar. Så jag tog mig en väldigt lång busstur och med ljuva akustiska harmonier såg jag hur höghus efter höghus, gata efter gata, passerade medan jag fortsatte med att filosofera om allt och ingenting. 

Nu, en stillsam lunch senare, har jag slagit mig ned vid ett fönster för att låta inspirationen flöda. Här ska det skrivas tills tangenterna glöder! När vi ändå har skrivandet på tal, vad vill ni läsa mer om? Maila, twittra eller kommentera. Eller om ni vill fråga något, KLICKA HÄR.

Duschad och klar, portföljen är packad och snart bär det av mot nya äventyr. Några få ärenden och telefonmöten står på agendan. Det känns så obeskrivligt skönt att för första gången på en längre tid vara utvilad, fräsch och peppad! Av någon anledning känner jag mig lite som en tonåring igen! Skate-punken dunkar högt ur högtalarna. Jag känner mig äntligen levande igen!

God morgon på er! Jag lyckades somna så fort jag kröp ner under täcket igår. 06.00 ringde alarmet och det var länge sedan jag var så pigg på morgonen. En snabb frukost senare var jag på väg till gymmet. I och med att jag har en del ärenden att uträtta så behövde jag infinna mig bland tunga vikter och löpband tidigt denna onsdag. Nu väntar en snabb dusch sen är det dags att möta dagen!

Alla har vi dagar då livet motarbetar i allt. Sedan finns det dagar där allt bara flyter på. Somliga dagar allt bara likgiltigt men rätt ok ändå. Sedan finns det dagar då man tänker alldeles för mycket på alldeles för många saker. Saker man egentligen inte ens kan rå på. Oföränderliga ting man aldrig kommer kunna förutspå, påverka eller ha någon form av kunskap om. En sådan dag när man går ner på djupet och filosoferar utan att egentligen komma fram till någon form av slitgiltigt svar. Idag är en sådan dag för mig. Jag har verkligen tänkt på allt och ingenting. Vart är jag på väg? Vad vill jag göra? Var det verkligen såhär jag hade tänkt mig livet? Nej inte riktigt. Så hur i heliga Buddhas namn hamnade jag här?

Frågor som dessa passerar ofta mitt redan grubblande sinne. Som liten var det aldrig någon som berättade för mig hur hårt och kämpigt livet faktiskt är som vuxen. Hur smärtsamt det faktiskt är att växa upp. En erfarenhet jag än går igenom, antar jag. I mina tonår levde jag för dagen och utkämpade ett inre krig, ironiskt nog mot mig själv. Men trots all tonårsångest, dekadenta nätter, konstant berusad av förälskelser, hög på livet och ständigt på jakt efter ett syfte med livet, var allting så obeskrivligt simpelt. Så om du som läser det här än är välsignad av ungdomens glans, låt mig berätta ett och annat. Jag menar inte att förstöra dina drömmar och ambitioner, bara ge dig lite hjälp på traven så du sedan, när tiden är kommen, vet hur du ska kunna slåss med problematik och komplikationer i vuxen ålder.

Sköt dig i skolan, tro mig, det kommer säkerligen hjälpa dig när du ska ut i arbetslivet. Jag själv har bara haft en förbannad tur när jag sökte jobb. Men jag vet också hur det är att vara arbetslös under en längre tid. Så ta vara dina dagar medan du än är en yngling. Om du tycker att skolan är jobbig... Vänta du bara! Ett liv under konstant deadline är i så fall din värsta mardröm. Å andra sidan är jag lite av en massochist när det kommer till vissa situationer och föredrar därför att hellre försöka överträffa mig själv än att jobba med något som går mer på rutin. Och snälla, ångra aldrig någonting. Tro mig, du kommer ta lärdom av det när du blir lite äldre!

Jag personligen ångrar ingenting av vad jag gjort under mina år, även om jag skäms för en del, men jag ångrar det inte! För allt ajg gjort, sett, hört och erfarat har gjort mig till den jag är och lett mig in på den väg jag nu har hamnat på. Så jag antar att jag är menad att vara en grubblare istället för en krigare. I'm a lover, not a fighter! Jag har egentligen ingen aning om vart jag vill komma med det här. Jag tror mest bara att jag behövde dela med mig av några av dom många tankar som konstant härjar runt i mitt brydda huvud. Så nu tycker jag vi alla går ut, eller sätter oss under käksfläkten, och tänder en sista 7 cigaretter medan himlen svartnar denna grå vårafton i maj månad, och ser om vi hittar våra tankar tillsammans.

På riktigt nu också! Igår var första gången jag satte min fot på gymmet på över två månader. Min kropp är inte var den en gång var men inom en snar framtid är jag fit for fight igen! Så sakta men säkert börjar det ta sig. Dock är jag helt jävla slut både i huvud och kropp. Men far åt helvete vad skönt det känns att vara tillbaka!