Jag skulle vilja säga att jag kunde inte sagt det bättre själv, men när det är jag som säger de så vet jag inte om jag kan säga så mycket annat än....
After Work i Göteborg med Sköna vänner, det, Margaritas och Räker , det e Gött!!

Det va hemskt..... Men det kunde gått värre.
En katastrof som denna kommer sällan ensam.
Den drabbar sällan bara en person.
Den tar med sig anhöriga, släkt och vänner. Ibland med lite tur, även fiender.
Vi kommer aldrig att glömma dagen då jordskalvet inte bara lyckades fånga Halmstads pensionärer som varit döva i åratal uppmärksamhet.
Den fick dom till och med att vrida upp volymen på det enda programinslaget som Sveriges Radio P1 har under sin 24 timmars sändningstid, just Nyheter.

Den kom. Den försvann. Den kunde med lite flyt från vår sida tagit Sveriges sydligaste län reservdanmark/Skåne.
Men denna gången visste jordbävningen va den va ute efter. Och inte ens den ville ha Skåne.
Så resultatet av de oväsen som chockerat oss alla Sverige över blev hela........... En plaststol.

Krävs det två killar att få tänt en grill så krävs det minst en som sitter och tittar på. Det kan vara detta som gör svenska sommar till det normalsvensken längtar mest efter på hela året.
Ostabilt väder, grillar som inte funkar och korvar som blev alldeles för dyra eftersom man är på tok för lat för att masa ner sitt insuttna arsle till en riktig butik.
Speciellt när man i själva verket sitter på en hård jävla bergsknall som man normalt sätt bara vill ifrån.
Men är det sommar så är det och då ska det njutas vare sig korvarna är rena rånet eller berget av någon anledning är just hårt som sten.
Men de med svenska sommaren är att de finns dom dagarna, de få, då vädret inte är så jävla pjåkigt ändå.
Då man känner att de är detta man längtat efter och kan känna sig nöjd över att man vet att alla ens polare just prickat in den veckan med en resa till Rhodos.

Allt kändes rätt, fel, overkligt, kul, tråkigt, upp och ner.
John stod plötsligt framför oss.
Vi hade inte sett varandra sedan vi lämnade landet för 235 dagar sedan och säkert ett par dagar innan det.
Tårarna hade runnit längs våra föräldrars kinder när vi begav oss ut på vårt livs äventyr.
Att med en väska på ryggen ta oss tusentals mil genom Bl.a. Kina, Vietnam, Kambodja, Thailand, Malaysia, Borneo, Singapore, Bali, Australien, Nya Zeeland, runda jordklotet och fortsätta med Fiji, Hawaii och avsluta med en kust till kust resa genom inte bara de flesta av USA's fetaste städer, utan även hela landet United States.

Väskan hade varit nästan tom när vi åkte.
Nu va den istället fullproppad av allt från hängmatta, flaggor från varje land, handgjord gitarr, Ralph Lauren Skjortor och Marc Jacobs Kavaj till märkesbrillor, diorparfyme och en longboard fastspänd på ena sidan av väskan köpt i staden Surfers Paradise längs med Australiens östkust.
Förutom alla prylar hade vi nu även ett stort handbagage laddat med upplevelser, sjuka berättelser, minnen, bilder och saker som bara jag och min trogne vän kan dela.
Förutom de jag glätt många trogna läsare med i min tidigare blogg.

Det kändes konstigt att lyfta av den tunga backpackväskan från rullbandet på Landvetter, den som hade varit mitt hem de senaste 8 månaderna.
Nu va det slut.
Jag va hemma nu och de enda som hade förändrats va att jag va en Mormor mindre, en rondell va ombyggd och bensinpriset hade gått upp.
Skulle jag klara det här?
Jag visste att familjen beräknade
min hemkomst fört 3 dagar senare, jag kramade om John. Sa, kul att se dej.
Jag la in väskan i bilen, satte mig i skinnsätet och sa till mig själv.
Nu Jävlar, nu kör vi !!!