When you’re single but also in a relationship

Detta är nog mitt längsta inlägg ever. Och inte för att jag ens är skyldig någon en förklaring. Men jag har ett par kompisar som ju undra det faktum att jag ändrat min status på fejjan. Och i och med att samtliga läser min blogg och jag inte riktigt velat prata om det, så skriver jag upp det här, när jag ändå känner ett visst behov att skriva av mig.

” Smärtan har alltid varit en del av mig. Tidigt fick jag lära mig att förlita mig på ingen annan än mig själv. Trots det är jag en öppen, varm och kärleksfull person som för det mesta sprider glädje runtomkring mig. Och trots min något enorma öppenhet så är jag nästintill omöjligt att komma in på djupet. När livet ställt till det och plågat en, så har jag kämpat och krigat i tysthet. På egen hand. Således är det väldigt få saker människor som tror sig vara nära mig känner om mig.

Denna gång när livet ställde till det så visade det sig vara något jag omöjligt kunde vinna på egen hand. När människor jag trodde var mina vänner, människor som jag alltid har ställt upp för, vände mig ryggen när jag för en gångsskull behövde dom. När hela min värld, mitt liv höll på att rasa samman mitt framför näsan på mig och jag inte ens kunde göra ett skit åt saken. Precis då, från ingenstans kom du in i mitt liv. Även om jag utåt sett fortfarande var pratglad, fnittrig och mitt vanliga jag. Så höll jag innerst inne på att sakta men säkert gå under, jag var självmordsbenägen och livslusten försvann. Medan andra hade tillgång till min glada jag, fick du ta del av den hemska sanningen. Du fick ta emot allting – mitt gnäll, min ilska, mina mörka tankar, min smärta, mina humörsvängningar och mina häftiga utbrott. Jag försökte driva dig så långt bort ifrån mig som möjligt. Men du stannande kvar, stadigt stod du vid min sida igenom det hela. Under behandlingen, depressionen, biverkningar. När jag inte kunde gå och istället halkade mig fram räckte du mig handen och hjälpte mig fram när vi var ute. När det var som värst kunde jag inte alls komma ut, jag kröp mig fram i lägenheten. Jag minns vad du sa till mig ” du må ha gett upp om dig själv och du får bli hur arg du vill på mig men jag kommer aldrig att ge upp om dig”. Du har haft en enorm tålamod, ringt mig varje dag, torkat mina tårar, gett mig all stöd jag behövde. När jag inte orkade kämpa längre, blev du min styrka, när jag inte längre kunde gå bar du mig, när smärtan blev för mycket för mig att bära och jag ville avsluta mitt liv, gav du mig anledningar till att leva.

I 7 månader har du varit min bästa vän med allt vad det innebär. Det har varit 7 månader av oändligt mycket kärlek. Jag älskar dig något oerhört och är så tacksam över att ha dig i mitt liv. Tack för allt du gett och ger mig, din kärlek, din tålamod, din omtanke, din tid, ditt stöd. Och nu när vi är ett par och planerar att bygga upp ett liv tillsammans. Så lovar jag dig inte gröna skogar. För även om vi knappt bråkar på grund av att vi har en så stark och transparent kommunikation där vi diskuterar fram till lösningar. Så vet jag att vi en vacker dag lär komma att rycka ihop. När den dagen kommer så vill jag at du kommer ihåg varför vi blev ett par. Nej jag lovar dig inte ett perfekt förhållande, men det jag däremot kan lova dig är att så länge du gör din del så kommer jag att ge dig mitt allt och göra det som krävs av mig för att få det att funka. Samt vara en så bra flickvän till dig som möjligt. Men framförallt en lika bra och fantastisk medmänniska som du ju är mot mig”.

Texten ovanför skrevs av mig och publicerades på fejjan den 23 maj. En dag efter det att vi blev ett par, efter 7 månader av ren vänskap. Knappt en månad har gått och jag har uppdaterat min status till singel. Ett beslut vi absolut inte alls är överrens om.

När ens väg korsas tillsammans med en person som utseendemässigt inte motsvarar det man söker hos en eventuellt framtid partner. Men att man ändå väljer att inleda en vänskap där omständigheterna leder till att man bygger ett stark band. Som i sin tur leder till att man börjar se personen bakom det ytliga, som ju för övrigt har alla dom egenskaperna man gärna vill ha hos en partner. Personen blir ens bästa vän, en relation där man har en otrolig transparent, öppen och stark kommunikation. Där man hellre diskuterar fram lösningar, istället för att bråka. Och så börjar man förälska sig i personen som redan varit förälska i en innan denna ens fått träffa en. Och bara kort därefter börjar alltid rasera. Synen man haft på ens kommunikation visar nu sig vara en illusion?? Då alldeles för mycket saker nu sett dagsljus.

Jaa det är exakt det som hände. Så detaljskadad som jag är har jag såklart märkt av flertalet utav dessa saker under vår vänskap. Vilket jag givetvis tagit fram men fick aldrig logiska svar och eftersom jag numera inte orkar med onödiga diskussioner med folk så har jag kunnat släppa det. Men i egenskap av flickvän så kan jag inte det och därmed ställde krav att alla kort skulle läggas på bordet. Vid två tillfällen har jag varit vansinnigt arg och krävt vettiga svar. Trots att min magkänsla sa något annat LOVADE han mig att han hade tagit upp allt. Vilket såklart inte var hela sanningen. Droppen har varit det jag fick reda på efter helgen han och barnen spenderade hos mig. Allt detta har gjort att känslorna som jag hade fått, sakta men säkert började att avstå. Och dom allra sista försvann dagen jag var på den senaste eventet. Alltså att passa en bebis som inte ens är ens eget mot sin vilja? Mitt i natten när man vill sova för att dennas mamma befinner sig i en kyrka kl 00:11 (?) och man inte har en aning när människan ens kommer tillbaka? I min värld är det helt oacceptabelt. Att tillåta att ens exfru kör på en på det sättet tyder på brist på respekt på ens egenvärde. Då kan man inte påstå sig älska någon annan när man uppenbarligen inte älskar sig själv tillräckligt. Man kan liksom inte ge någon annan något man själv inte har. Och för mig är det inte bara oacceptabelt, men även oattraktiv och rent utsagt avtändande. Där och då dog känslorna jag hade kvar. Det är en sak att vara för snäll och rent utsagt en toffel. Det sistnämnda verkar vara fallet här.

Och eftersom man bör känna till bakgrunden för att förstå någons beteende, så har jag ju åkt dit vid två tillfällen och sa att han skulle ta upp allting som jag borde känna till. Därför att jag så gärna ville förstå situationen, hur det blev så och för att jag inte ville gå runt och ha en bild som kanske inte riktigt stämmer. Men alltså jag blir inte klok, hela situationen är ett stort jäkla skämt. Jag må vara den mest snällaste, hjälpsammaste och givmildaste person som jag känner till. Men även jag har mina gränser. Och jag är allergisk mot sånt här vidrigt beteende och översittar beteende. Jag är heller inte den där som ska svälja och vara tyst. Och jag skulle under inga omständigheter tillåta eller acceptera sånt trams. Det enda Jag kan se av vår framtid är: en tillvaro fyllt av konflikter med en man som är för feg för att sätta ner foten. Och med tanke på att det finns barn inblandade här därav varför jag valt att kliva av. Ingen barn ska behöva ha det så och det är absolut inget jag vill utsätta min tös för. Dessutom har jag varken några känslor eller tillit kvar. Hans liv är helt enkelt för rörigt för mig och det är inget jag vill vara en del utav. I allt denna röra har vi en trip inbokad. Något vi både såg fram emot förut men jag tyckte att det inte riktigt var läge med tanke på hur det ser ut mellan oss. Men men….

1 kommentar

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.