Kl 06.15 när min alarmklocka ringde i morse låg dimman tung över Stockholm och min hals förnimmade de första tecknen på en förkylning. Då förstår jag att jag är valbakis. Alltid utan alkoholkonsumtion. Det är så här det känns att ha druckit en cocktail politiskt bakslag blandat med 6 centiliter framgång för radikalnationalism.

I luften fanns fortfarande en tidig höstvärme som tröstade åminnelsen av valnattens kalldusch: Sverige får sitt första öppet främlingsfientliga parti riksdagen och de rödgröna misslyckades med att vinna medborgarnas förtroende att styra Sverige.

Kl 23.44 kvällen innan i hemmets trygghet lyssnade jag till Mona Sahlin hålla tal inför socialdemokraternas valvaka. Mitt hjärta grät, men inga tårar kom. Sahlins ord gick direkt till mitt hjärta: det här valet har ingen vinnare.

Kl 20.07 i kväll lyssnar jag på SD:s partiordförandens, Jimmie Åkessons, näpna uppsyn berätta för KG Bergström i SVT1:s Agenda special varför partiet skördat stora framgångar. Då inser jag hur vi ska lyckas med ett demokratiskt arbete med att mota rasismens framgångar i grind.

Nyckelorden är öppenhet, ärlighet och pålästhet.

Framförallt tror jag att SD inte får frysas ute från det viktiga demokratiska utskottsarbetet i riksdagen. SD får inte utskottsplatser av egen kraft, därför måste riksdagens övriga sju partier komma överens om att ge dem denna plats. Jag tycker att de borde få det. Det är viktigt att Sverigedemokraterna deltar fullt ut i riksdagens arbete med framtagande av betänkande, yttranden, utlåtanden, reservationer, m.m.. Genom detta transparenta parlamentariska arbete kan Sverigedemokraternas politiska värderingar fullt synliggöras för att fullt beskådas av alla medborgare.

Vi får inte fortsätta gå i fällan att ge SD martyrskapet som är deras navelsträng till politiskt existensberättigande. I djupet av Sverigedemokraternas hjärta finns det en mycket liten pojke som är mycket missnöjd med hur han har blivit behandlad av samhället. Denna pojke får inte fortsätta isoleras, utan måste lyssnas till och omhuldas med delaktighet i det politiska samtalet. För bara genom öppenhet kan vi upplösa främlingsfientlighetens krampaktiga tag om 5,7 procent av röstberättigade svenskar.

...kunde man beskåda på omslaget av Metro idag:

I går kväll läste jag i tidningarna att centerpartisten Fredrick Federley slagits ner av flera gärningsmän. Jag blev bestört inte bara för att Fredrick är en kompis utan för att politiskt våld är ett av vårt samhälles fulaste sidor.

Politiskt motiverat våld är ett av de starkaste hoten mot vår demokrati. Om  inte våra folkvalda representanter kan leva fria liv och uttrycka sina åsikter fritt fungerar inte demokratin. Då går vi mot ett samhälle där politiker undviker att säga vad de tänker och där politiker lever en mer undanskymd tillvaro.

Att vara politiker i Sverige är inte som i många andra delar av världen, direkt förenat med dödshot mot dig och din familj. Jag har arbetat i Guatemala med unga politiker som beskriver en vardag där de är medvetna om att de riskerar sina liv och i förlängningen kan de också drabba deras familjer. Det är ohyggligt skrämmande tillvaro där demokratin liksom existerar med nöd och näppe.

Jag vill inte att Sverige utvecklas mot ett land där politiker inte kan leva utan livvakter och inte heller kan uttrycka sina tankar utan att mötas av hot mot liv och säkerhet.

Ett öppet samhälle är grunden för en fungerande demokrati.

Okej, jag förstår. Det är inte alltid lätt som journalist att hålla koll på alla vändor i viktiga frågor som till exempel... jag kan faktiskt inte komma på något nu som journalister inte bör ha koll inom ramen för sin yrkesutövning.

Men P3 väljer att bjuda in en statsvetare för att berätta för väljarna vilket parti som har bäst politik för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Vi får lära oss att:

"Feministiskt initiativ är det parti som har denna fråga som en av sina absolut viktigaste."

Okej, innebär detta att det är inskrivet i deras valmanifest? Eller hur kvalificerar statsvetaren frågan som viktigast för FI? För både FI och Miljöpartiet har kvinnofrid som prioriterad fråga i valmanifesten. Eller räcker det med att heta något med feminism i partinamnet för att få trovärdighet i frågan? Vi kanske aldrig får veta svaret. Men FI tillägnas till och med en länk av i artikeln för den som mot förmodan tror att partiet är ett enfrågeparti. Jag skulle aldrig tro att statsvetaren var jävig.

Men det intressanta kommer i slutet, för där får vi veta att det nämligen är moderaterna som är tuffast mot mäns våld mot kvinnor:

"Här är moderaterna det parti som har den tuffaste hållningen gentemot brottslingar, vilket inkluderar de som begår våld mot kvinnor."

Det finns inte mycket i det som som statsvetaren Jenny Madestam svarar den villrådiga väljaren som stämmer eller som gör anspråk eller någon ansats om att berätta var partierna står i frågan om mäns våld mot kvinnor.

Det finns en enormt stor skillnad mellan partierna i synen på våld mot kvinnor - en sak är att förkasta och "bry sig om våldsutsatta kvinnor och barn", men det finns en milsvid skillnad i hur partierna vill tackla samhällsproblemet. Miljöpartiet har ett utvecklat program för kvinnofrid som utgår ifrån ett könsmaktsperspektiv som är den avgjort viktigaste faktorn i att bekämpa våld mot kvinnor, för utan förståelsen om varför kvinnor slås av män kan vi heller inte bekämpa det. Men vad vet jag, detta kanske är för tråkigt att förklara när svaren på mediers sidor ska vara korta och snärtiga.

Jag är lagom trött på i princip alla medier i denna valrörelse som tar sig friheten att berätta för väljarna "sanningshalten" i politikernas vallöften och påståenden om sina politiska motståndare. Något som kunde ha blivit så bra, som en lathund för väljaren att orientera sig med i valrörelsejungeln, faller bara platt när man ser att journalisternas tolkningar av "sanningen" är precis lika vinklad som politikernas.

Mitt tips till väljarna, ta de där sanningsbarometrarna med en nypa salt och ta er friheten att tänka själva.

SVT satsar stort på programmet Elfte timmen, ett wannabeprogram till det oöverträffade amerikanska politikersatirsprogrammet The Daily Show med John Stewart.

Jag är den första som längtat efter en svensk version av The Daily Show. Det finns ingenting som är så roligt som smart ironiserande över politikers retorik och politik

Jag kollade på programmet alldeles nyss och likheterna i ambitionerna att likna The Daily Show är mer än uppenbara, dekoren i studion ser likadan ut och de journalistiska greppen är liknande. Men det finns en stor skillnad, The Daily Show är smart, vasst och framförallt fruktansvärt roligt - Elfte timmen är inget av det nämnda.

Första programmet inleddes med att ta upp det aktuella ämnet: Lars Ohlys omnämnande av bröstpump i SVT:s partiledarutfrågning. Skämten som omgärdade ämnet hade ingen vinkel, inga nyanser och eftersmak av intelligent och spetsig ironisering av politikers, ibland, konstiga uttalanden. Det var bara rätt och slätt roligt att dra till närmsta apotek och fråga om de sålde mer bröstpumpar. Roligt? Inte riktigt.

För att göra saken värre andas alla inslagen av en obesvärad grabbighet. Bröstpumpen behandlades likt en man som helt plötsligt har en blodig tampong i handen - vad göra? "Det är nog bäst att peka på den och börja skratta, då börjar nog alla andra också skratta."

Roligast var nog uppräkningen av antalet gånger som Ohly backade från tidigare politik. Det måste man kunna bjuda på som politiker när man kör en sådan taktik, och om skämtet görs med finess - då blir det roligt.

Så jag blev förvånad och besviken över hur onyanserade skämten om politiker och politiken var. Det fanns lite djup, lite finess och inte minst det ingav ingen eftertanke.

Bättre kan ni, SVT.

Smakprov från the Daily Show: