Jag är med i en grupp för föräldrar som förlorat ett eller flera barn men har i ärlighetens namn varit jätte dålig på att läsa andra föräldrars berättelser då det fått mig att må som ett lass skit rent utsagt…
Jag har idag läst… Och läst… Och läst…

Jag finner inga ord för den smärta som rusar igenom mig när jag stannar till och känner efter… Många föräldrar vars historier jag läst har gått igenom så mycket mer än mig (nej jag menar inte att man kan jämföra smärta eller sorg men jag har iaf levande barn) haft så många fler eller tyngre eller snabbare eller helt enkelt bara hemska förluster och jag slits itu av självömkan och förakt.

Ibland känns det som INGEN annan lidit så mycket som jag, gått igenom så mycket eller snarare uthärdat så mycket som jag har gjort med mina två “missbildade” barn. Fylls av vrede och hat gentemot USÖ och dess personal. Ler när jag kommer ihåg den vackra och löjligt lilla luciakronan personalen på Akademiska i Uppsala gjorde till min dotter. Tänker att de som “bara” fått missfall inte lidit hälften så mycket som jag gjort då jag bär ärren från dotterns förlossning med mig jämt, som en påminnelse av vad jag förlorat. Två sekunder senare skäms jag över mina själviska tankar när jag vet att det finns så många som inte har det jag har, 4 st vackra och galna och jobbiga och helt underbara skitungar, och kommer aldrig ens att få uppleva känslan av att bära ett barn.
Hur kan det vara möjligt att vissa måste uthärda förlust på förlust när det finns människor här i världen som använder abort som preventivmedel?!
Mitt hjärta blöder inte bara för att jag saknar min prinsessa extra mycket idag utan även för alla dom som inte ens fick chansen att hålla i sin prins eller prinsessa. För dom som kämpat i flera år att bli med barn bara för att förlora det igen. För dom som kämpat ännu längre utan någon framgång. För dom som inte har någon som förstår deras smärta och sorg. För dom som inte vågar prata om sina förluster för att folk runt omkring dom inte kan förstå vad dom pratar om. För dom som har bilder på sina barn som måste hållas undangömda för “samhället” anser att det är groteska och motbjudande. För mina barn som aldrig får lära känna sin syster. För alla ignoranta och trångsynta människor som inte accepterar att man sörjer på olika sätt. För er som läser detta och inte ens kan föreställa er att det faktiskt finns dom som har eller har haft det jobbigare än er.