”Hjärna eller hjärta?”
Hej kära ni,
Hjärna eller hjärta – vilket styr er mest? Jag tänker ofta på det, hur våra tankar ibland kan sätta käppar i hjulet för det vi verkligen vill göra. Om inte hjärnan hade så många ”vad händer om”, så många rädslor och hinder, hade vi kanske vågat ta oss längre, flyga högre. Det är en fascinerande tanke, men också en sorglig sådan. Hur många drömmar har vi låtit stanna just där – som drömmar – bara för att vi varit rädda för vad som kunde gå fel?
Mörkret är värst. De där tunga tankarna som smyger sig på när dagen är slut och allt är tyst. Jag undrar ofta varför jag tillåter det att vara så. Varför ger jag det mörka så mycket utrymme när jag vet att ljuset finns där också, redo att ta plats om jag bara tillåter det? Jag försöker påminna mig själv om att jag har makten att välja. Att mörkret inte behöver få bestämma. Men det är en kamp, en pågående resa.
Tänk om jag vetat då, vad jag vet nu. Det är en tanke som kan göra en galen om man inte passar sig. Men kanske är det också en påminnelse om att vi alltid lär oss, alltid utvecklas. Att vi bär med oss de där lärdomarna för att kunna skapa något bättre framåt. Och ändå – vissa stunder önskar jag att tiden kunde stå still. Att jag kunde få frysa de där fina ögonblicken och stanna kvar i dem för alltid. Men kanske är det just för att de är så flyktiga som de är så vackra.
Så idag försöker jag välja hjärtat lite mer. Lyssna mindre på alla tvivel och mer på den där känslan som säger att jag ska våga. För tänk om vi faktiskt kan ta oss hur långt som helst – om vi bara låter oss själva försöka.
Kram,
Catarina
”När sveket gör ont”
Hej fina ni,
Hur svårt är det inte att inse när någon sårar oss, gång på gång? Jag vet inte varför det är så, men ibland håller vi fast vid något – eller någon – trots att det gör ont. Kanske för att vi hoppas att det ska bli bättre. Kanske för att vi inte vill se sanningen. Jag vet bara att det är svårt att acceptera att någon man bryr sig om kan svika en, om och om igen.
Det är som att hjärtat vägrar inse det hjärnan redan vet. Hur många gånger har jag inte tänkt ”det var nog sista gången”, bara för att hitta mig själv på samma plats igen, lika sårad som förut? Man vill ju tro det bästa om människor, och kanske är det just den tron som ibland håller oss fast i situationer vi borde lämna.
Men här är en sak jag försöker lära mig: att svek säger mer om den som sviker än om den som blir sviken. Det är aldrig ditt fel om någon inte kan behandla dig med respekt, kärlek eller ärlighet. Det är lätt att börja ifrågasätta sig själv, att undra vad man gjorde fel eller varför man inte är ”tillräcklig”. Men sanningen är att det aldrig handlar om dig – det handlar om deras val.
Så vad gör man då? Jag tror att svaret är att börja sätta gränser, även när det är svårt. Att välja sig själv, även när det känns som det mest smärtsamma man kan göra. För i slutändan är det vi själva som måste skydda våra hjärtan.
Till dig som känner igen dig i detta – jag vet att det inte är lätt. Men du förtjänar så mycket mer än svek. Våga släppa taget, våga välja dig själv.
Kram,
Catarina
”Det är för mycket nu, men jag kommer igen”
Hej fina ni,
Ibland känns det som att världen bara rasar över en, eller hur? Just nu är det för mycket. Mina tankar snurrar, listan på saker som måste göras växer, och jag känner att jag knappt hinner andas. Jag vet att jag inte är ensam om den känslan – vi har alla varit där. De dagar när allt bara känns som för mycket.
Det är lätt att känna sig överväldigad och tappa bort sig själv i kaoset. Jag har gjort det så många gånger. Men jag har också lärt mig att jag alltid hittar tillbaka. Det kanske inte sker direkt, och det är inte alltid vackert, men jag kommer igen. Det gör vi alla.
En sak som hjälper mig när allt känns för tungt är att ta ett steg tillbaka och påminna mig själv om vad som faktiskt är viktigast. Ofta springer vi runt och försöker lösa allt på en gång, men ibland behöver vi bara fokusera på en sak i taget. Och det är okej att säga ”nej” till saker som tar mer än de ger.
Jag vill också påminna er om att det är okej att känna så här. Att vara människa är att gå igenom toppar och dalar. Vi behöver inte alltid vara starka, positiva och perfekta. Det är i de där ögonblicken av kaos som vi hittar styrkan att börja om, att resa oss igen.
Så till dig som kanske också känner att det är för mycket just nu – du är inte ensam. Vi tar oss igenom detta, tillsammans. Och jag lovar, det blir bättre. Jag kommer igen, och det kommer du också.
Stor kram,
Catarina
Läs även: Cbyclaudia – Del 1
”Att våga släppa taget”
Hej fina ni,
Hur vet man när det är dags att släppa taget om något? Jag har tänkt mycket på det på sistone. Det kan vara allt från en relation, ett jobb, en dröm som inte längre känns rätt – eller bara en gammal vana som inte gör gott längre. Men oavsett vad det är, så är det aldrig enkelt. Vi håller ofta fast vid saker för att de känns trygga, även om de samtidigt gör oss olyckliga.
För mig har det alltid varit svårt att släppa taget. Jag är en person som vill kämpa, försöka en gång till, ge allt jag har. Men jag har också insett att ibland måste man släppa taget för att kunna växa. Att hålla fast vid det som tynger en kan vara som att hålla andan för länge – till slut måste man andas ut för att kunna fortsätta.
Häromdagen gjorde jag något jag länge varit rädd för. Jag satte mig ner och skrev en lista över allt i mitt liv som jag vet att jag borde släppa. Det var tufft att se det svart på vitt, men också befriande. Vissa saker på listan var små – som att sluta stressa över saker jag inte kan kontrollera. Andra var större, som att våga säga nej till relationer som inte längre känns bra.
Och vet ni vad jag kom fram till? Att släppa taget handlar inte om att ge upp. Det handlar om att ge sig själv en chans att börja om. Att skapa utrymme för det som faktiskt kan göra en lycklig.
Så om du bär på något du vet att du borde släppa, våga ta det där steget. Det är läskigt, men också nödvändigt. För ibland är det först när vi släpper taget som vi verkligen kan ta emot det nya.
Stor kram,
Catarina