Recension: Backstreet Boys
Pojkband. Vad är mer 90-tal än det? Förutom magtröjor, buffaloskor, Spice Girls-kort och spela kula på skolgården förstås. Vi tidiga 90-talister och sena 80-talister växte inte upp med sångerskor iklädda galna outfits (läs: Lady Gaga) eller rappare som prisade kärlek, sex och pengar (läs: …Tja, vilka aktuella rappare som helst). Vi växte upp med ett antal killar med pottfrilla och barnsligt utseende. Five, Hanson, ’N Sync, Westlife, Boyzone. Och sedan fanns de stora pojkbandsgudarna. Pojkbandsgudarna som på något sätt utgjorde grunden för vad de andra pojkbanden senare skapade.
Backstreet Boys.
Jag vet inte hur många affischer jag hade på Backstreet Boys i mitt rum som liten, men jag kan lova att minst hälften var sönderkyssta av mig och min syster. Min drömkille var Nick Carter, hennes Brian Littrell. Såg det är inte särskilt konstigt att jag var nervös inför fredagens konsert med mina barndomsidoler och första stora kärlek.
Klockan var strax efter åtta och jag sa till min kompis Petra att jag hoppades att de skulle entra scenen halv nio. Hovets stolar är inte de mest bekväma att sitta och vänta på. När klockan blev 20.41 förstod jag att de inte skulle börja förrän klockan nio (vilka världsartister går på scenen annat än hel och halvslag?), och bestämde mig därför för att springa på toaletten innan. Jag stod i kö någon minut, när jag plötsligt hörde musik sättas på inne på arenan och tusentals människor skrek i kör. Det gjorde även vi fem tjejer som var inne på toaletten. Fast våra skrik var mer förskräckta än förtjusta. Några struntade i att utföra sina behov och skyndade sig tillbaka till sina platser. Jag hade bara en tanke i huvudet. Kissa hårt och spring tillbaka. Sagt och gjort. Jag hann precis till min plats när killarna dök upp på scenen och sjöng ”Backstreet’s back, alright!” och jag log som ett litet barn på julafton. För att Backsteet var tillbaka, det rådde det inga som helst tvivel om.
Under den dryga en och en halvtimmen som showen pågick kände jag mig hela tiden som ett barn igen. Jag stod upp och sjöng med till de gamla låtarna jag kände igen, och satte mig ner igen så fort de framförde låtar från nya skivan. Hela konserten fullkomligt utstrålade 90-tal. Allt från de energiska dansrörelserna till Brians lila glansväst. Det enda som inte var 90-tal med framträdandet var de lättklädda, dansande tjejerna som åmade sig på scenen. De enda lättklädda tjejerna på 90-talet var väl systrarna Graaf om jag inte missminner mig.
Minns ni robotvideon till ”Larger than life”, förresten? Jag vet inte hur det sett ut under tidigare år och framträdanden, men jag tyckte det var riktigt häftigt att se Backsteet Boys iklädda någon slags robotutstyrsel när de framförde just denna låt på konserten. Helt klart en av kvällens höjdpunkter. Många timmar spenderade på gymmet för att orka dansa med en hel plåtverkstad på kroppen kan jag tänka mig.
Kvällens bästa: Min favoritlåt ”Shape of my heart”, såklart. Filmade hela låten, tyvärr förstördes den lite av min groteska sångröst. Men filmen blev helt okej ändå. Näst bäst var helt klart ”I want it that way”. Publiken var i extas och inte en jävel kunde ha varit tyst under låten. Hovet dånade.
Kvällens sämsta: Alla låtar från nya skivan. Tyvärr, men pojkband och detta årtionde hör inte ihop. Backstreet Boys har gjort sitt. Gör gärna solokarriärer, men ett så respektabelt pojkband som de en gång var kommer de aldrig bli igen.
Summering: En bra, häftig och nostalgisk konsert och jag är tacksam för att ha fått uppleva det bästa årtiondet någonsin igen. Mitt älskade 90-tal.
Dela denna artikel
Hjälp till att sprida ordet
