Erwik: Mitt i bloggsverige, utan blogg – Finest.se
Fyra år senare är jag mitt i bloggsverige utan egen blogg. Det började som en kanal för att berätta min historia. Min version av mitt eget liv. Är det inte så att det är precis så det börjat för många av oss?
Jag tröttnade på ett recenseras av andra och ville ta makten över min egen profilering.
Nu är det jag, Andreas och kanske en framtida hund. För mig är det primärt viktigt vad han tycker och vad jag tycker. Inte vad andra tycker. Å andra sidan är inte mitt liv lika komplicerat idag som för fyra år sen. Det finns helt enkelt inte lika mycket att förklara.
Kärleken är den stora anledningen till att jag slutar blogga. Visst är jag och Andreas ett sånt par som ofta avslutar kvällarna med var sin laptop i sängen. Han lyssnar tålmodigt på mina bekymmer och jag på hans. Vi leder varandra genom livet. Även ett sånt par har behov av att gå offline.
Bloggen har det senaste året känts som en älskare jag smusslat med. Mitt liv har präglats av dåligt samvete åt två håll. Dåligt samvete för mina läsare som fått titta in genom en öppen dörr för att sen få den igenslagen framför näsan. Dåligt samvete för Andreas som fått komma i andra hand till förmån för det som ‘måste’ komma ut på bloggen. Att måste göra saker på jobbet är en sak. MIna måsten utanför finestkontoret har varit alldeles för många för länge. Mitt enda måste privat just nu är att se till att den man som tålmodigt accepterat att komma i andra hand, nu känner att han går först. Mitt största fokus är att få mitt förhållande att gå ihop och det är ingen enkelt matematik 2011. MIn livsfilosofi är att inte göra det alls som jag inte kan göra riktigt bra.
Kommer jag att sakna bloggandet? Garanterat. Visst hade det varit enkelt att säga att bloggen förvandlat mig till ett monster eller att näthatarna tog över och kvävde min kärlek till bloggandet. Eller att jag inte längre har något att säga. Jag har massor att säga. Jag kommer bara att göra det i en annan form. Mitt skäl till att sluta blogga stavas tidsbrist. Jobbet som chefredaktör på finest innebär så mycket kontakt med bloggare att jag inte orkar med en egen blogg. En söndagsfika med Rosanna Charles och gänget känns inte övervägande lockande. Inget ont om Rosanna. Jag har behov av att distansera mig från bloggvärlden när jag inte arbetar. Jag kan inte blogga om jag ska orka jobba med bloggare. Jag har kommit till insikt med detta.
Sammanfattningsvis tar jag med mig minnet av min blogg som något fint. Som gett mig mycket kärlek. Utan bloggen hade jag kanske aldrig fått lära mig att jag är aningen defensiv, kritikkänslig eller att jag ofta vill en sak ena dagen och en annan nästa. Mina bloggläsare har varit min spegelbild och genom detta har jag lärt mig mycket. Under åren har jag fått många mail som jag alltid kommer att spara som ett minne av varför bloggen i det stora hela är något gott. När jag naket bloggade om hur det var att växa upp med en styvfar som slog fick jag många mail från unga som befinner eller har befunnit sig i samma situation. Mina ord gav dem styrka och mina råd vägledning.
När jag bloggade om hur det var att leva med en man som slog fick jag mail från andra homosexuella som kunde identifiera sig med känslan av att samhället inte finns där för ‘såna som oss’. Jag har också fått många mail från unga killar som undrar var man får styrkan till att våga stå upp för den man är. Det gör det hela meningsfullt och jag förstår inte alls de som rycker på axlarna åt bloggandet som något fånigt eller meningslöst. Att blogga är att ha någon som lyssnar. Om man är mottaglig för det så finns det också mycket att lära även som bloggare.
I ett liv som innehåller 80 timmars arbetsvecka, egen talkshow och planerade föreläsningar så måste något bort. Ekvationen går inte ihop.
Det positiva är att jag kommer att ha mycket mer tid till de 140 fantastiska toppbloggare och 1100 medlemsbloggare som finns på finest. En bloggpappa utan blogg. Han som kan det men inte gör det själv. En lärare. Inte konstigare än att en fotbollsspelare blir tränare.
Jag gör helt enkelt en ‘Foppa’. Lämnar bloggen till förmån för kärleken. Men utan tårar.
Don´t cry for me bloggsverige. The truth is i never left you…
Bra just nu:
Känns lite som att slå in en öppen dörr men Solsidan är direkt genialisk. Jag såg mitt första hela avsnitt i söndags och för första gången i mitt liv så är jag hooked på en svensk sit com.
Sura droppar:
Tokhyllade ‘Svinalängorna’ är inte alls så bra som jag hade förväntat mig. Kritikerna må vara stinna av imponans över kombinationen Pernilla August + 2 x Rapace men en bra film är en film du inte kan sluta tänka på.
På vägen till jobbet idag hade filmen redan lämnat mitt medvetande. Vad är det jag har missat?
Dela denna artikel
Hjälp till att sprida ordet
