Foto: Fredrik Etoall
Hej Louise, du har ju precis släppt skivan looking for Mr God. Om du ska sammanfatta plattan, vad skulle du säga är den röda tråden?
– Varje sång har nog en egen tråd. Jag var lite tveksam till att släppa en platta först, tänkte väl att det inte är någon mening med att ge ut skivor som branschen ser ut. Men sen så träffade jag Sanna och Stefan som fick mig att tänka om. De väckte lusten hos mig. Idag har vi en riktigt bra platta som jag är stolt över.
Looking for Mr God ger ju intrycket av att tro spelar en stor roll i ditt liv?
– Det är samma namn som på en av låtarna på plattan. Nu ska jag inte sitta med pekpinnar och tala om vad andra ska tycka. Det är mer upp till var och en att bestämma var man ska hitta svar på sina frågor.
Alla människor har en egen källa där man tror att man ska få svar. En del i droger. andra i pengar eller konsten. Jag är absolut troende. Men tillhör inte någon speciell religion. Looking for mr god kan också symbolisera kärleken.
Du var ju en av de profiler som lyste starkast i ‘Stjärnorna på slottet’, vad tänkte du först när du fick frågan?
– Då täkte jag ‘aldrig i livet’. Hade inte sett programmet själv. Sen pratade jag med folk och förstod att det var omtyckt. En kollega hade varit med och han sa att det var vansinnigt roligt men också jobbigt.
Det jobbiga var att vara instängd på ett slott i en vecka. Väldigt intensivt med kameran som gick hela tiden. Men det var värt det, helt klart.
Har du sett dig själv? Tycker du att du framställdes på ett rättvist sätt?
– Jag har sett programmen. Det går ju inte att framställa en person helt rättvist på det sättet. Men jag är väldigt nöjd och glad för programmet. Tycker att tv-teamet gjorde ett väldigt bra jobb och speciellt bra var valet av musiken. Det kändes som att musiken fick ta stor plats.
Du lär ju ha känt till alla de som deltog innan du klev in i programmet, var det någon som överraskade dig och inte var som du hade trott?
– Alla är ju väldigt starka personligheter på olika sätt och jag fick en bra relation med alla. Men Christer Lindarw var väl den jag visste minst om. Han överraskade mig faktiskt mest. Vilket möte – en underbar och ödmjuk kille! Alla fick en plats i hjärtat men Christer fick en alldeles speciell plats.
Du blev ju ganska personlig i programmet, hur ser du på det idag?
– Det var nånting som jag funderade mycket på innan jag påbörjade inspelningarna. Ska man prata sjukdom nu igen? Kände väl att jag redan pratat så mycket om det, spelat in flera dokumentärer och föreläst mycket om min sjukdom. De första dagarna så smög alla på tå och vågade inte riktigt heller fråga. Men jag kände att det fanns en nyfikenhet och till slut valde jag att prata om det men med en ny vinkel. Sen tycker jag nog att alla var personliga på sitt sätt. Alla hade nånting i bagaget och en historia att berätta. Det finns ju alltid en annan människa och historia bakom det som man annars får se i media. Det är faktiskt det bästa med programmet. Mötet med alla trevliga människor. Och att få ta del av deras berättelser. Jag kände mig nästan lite renad efteråt och har sparat in flera terapitimmar. (skratt)
Man brukar ju skämtsamt säga att man är till åren när man får frågan om att vara med ‘ Stjärnorna på slottet’, hur märker du av
att du har åldersnoja?
– Jag har nog ingen alls. Jag ser det inte så. Du pratar med en person som har en kronisk sjukdom. Allt sånt där med det yttre blev sekundärt för länge sen.
Du är ju hedersdoktor vid Linköpings universitet, vad innebär en sån titel?
– Det vet jag inte riktigt än. (skratt) Men jag fick vara med om en rolig ceremoni. Och är extra stolt över detta. Det är bättre än en grammis.
Sen älskar jag hattar och fick ju en doktorshatt. Och en ring. Man ingår äktenskap med konsten och vetenskapen, på samma gång. Jag tycker att det är en häftig grej att få
vara med om.
Slutligen, vad ser du mest fram emot under det kommande året?
Att få fortsätta min turné. Är så otroligt sugen på att få komma ut och spela låtarna för publik.
Besök Louise hemsida: hoffsten.com
