Intervju: Marcus Birro inför Let’s Dance – Finest.se
Du skriver i din blogg att vi borde vägra Idol som ”är plast. Det är fejk. Det är tragiskt.” Samt: ”Det är så läskigt tillrättalagt att en frikyrkopastor sitter och önskar att någon ska skrika KUK eller FITTA”. De som inte är insatta skulle nog klassa Idol och Let’s Dance som snarlika produktioner. Hur skiljer de sig för dig?
– Idol är Sveriges snyggaste teveproduktion. Det är väldigt vackert. Men det är i min värld väldigt själlöst. I stort sett alla musiker och artister jag älskar att lyssna på skulle inte tagit sig vidare från första sångprovet. Det är en produkt man vill ha, som man kan slipa så att den passar in i radiohits-mallen. Det är lite sorgligt. Lets Dance innehåller ändå människor som är som dem är, med skavanker, erfarenheter, sorger, och glädjeämnen. På det sättet skiljer det sig.
Är du kung på dansgolvet när du går på fest?
– 1992 dominerade jag dansgolven rätt friskt. Svartklubbarna låg som ett pärlband från Domkyrkan, via Vasastan, Linnegatan och Majorna i Göteborg. Det var en magisk tid. Nu för tiden går jag inte på fester längre.
Du skriver även i din blogg att du dansar som en ”krockskadad apa” i jämförelse med Stefan Sauk…vilka ser du som dina största konkurrenter?
– Sauk har ju dansat i sin teaterutbildning så han kan mer än de flesta så här i början. Jag ser inte de andra som konkurrenter. Mitt enda mål är att ha så roligt som möjligt och kanske inte åka ut som första man.
Hur mycket har ni hunnit öva än så länge?
– Det är olika, men jag och Helena tränar ungefär tio timmar i veckan.
Jag har inbillat mig att du är en lite svår och kreddig person, hur går det ihop med något så kommersiellt som Let’s dance?
– Det där är nog mer dina fördomar. Jag har aldrig försökt sträva efter att vara på ett visst sätt eller så. Jag har aldrig varit särskilt svår. Mina böcker är till exempel inte alls djupa eller svåra. Jag har uppträtt på gymnasieskolor i massor av år och jag tror inte du kan hitta en enda elev som uppfattar mig som svår. Sedan har jag stunder i livet när livet känns svårt och rätt svart. Men så är det väl för alla? Jag har också alltid varit tydlig med att mitt skrivande är viktigt för mig. Jag tar mitt arbete på allvar. Det gör väl alla? De flesta jag känner tar sina arbeten på allvar. Men jag kan samtidigt skoja om att jag tar mitt arbete på allvar. Det är delvis vad min soloföreställning LIVE handlar om. Lets Dance handlar för mig om att våga testa något helt nytt och dessutom få en glittrande, spännande tid mitt i mörka vintern…
Vad tycker du om din danspartpartner?
– Helena är en fantastisk varm, rolig, närvarande och duktig människa. Hon har en ängels tålamod med mig och mina defekter. Hon är en hjälte.
Vilka är dina största farhågor inför ditt framträdande i Let’s Dance?
– Jag har inga farhågor alls. Jag tycker bara det ska bli väldigt roligt.
Varför började du dricka?
– Därför att jag var trött på att känna mig utanför, butter, svår och eländig. Spriten blev en biljett till himmelriket. Jag kände mig hemma direkt. Det var som att få facit till hela världen. Jag blev sedd, snygg och älskad. Jag vågade prata med tjejer, de vågade prata med mig. Bartendern struntade i om min hundring kom från socialbidrag, svartjobb eller annat. Jag fick min öl och ett leende. Jag har alkoholen att tacka för mycket i mitt liv. Men jag kunde inte sluta. De sista sex åren var bara hemska. Då hade spriten tagit över mitt liv. Det enda som betydde något var att dricka. Då hade jag ett val. Att sluta dricka eller dricka och dö. Jag valde att sluta dricka.
Dina vackra ord, ditt poetiska uttryck, var kommer det från?
– Tack så mycket. Jag hoppas och vill gärna tro att jag har en talang för att skriva. Efter elva utgivna böcker är det ändå ett hantverk som jag behärskar till viss del.
– Sedan tycker jag mycket om att läsa mycket böcker, alla sorters böcker, både så kallad tung litteratur och deckare. Både Marcel Proust och Stephen King. Jag älskar språket eftersom språk är makt och tröst. Det är vad språket betyder för mig, makt och tröst.
Tror du på Gud?
– Ja, jag tror på Gud.
Det vilar ett svårmod över dina texter, men jag får intryck av att du ser ljust på framtiden. När kom vändningen?
– Det är en helt riktig iakttagelse. Mitt skrivande har nog alltid varit ”dovare” än vad jag själv varit. Jag vet inte varför. Jag tror många kan känna igen sig i att det är lättare att skriva om man är sorgsen än när man är glad. Men min nya roman, Att leva och dö som Joe Strummer, är en glad och rolig bok. Min första. Den kommer hösten 2010.
Så klyschan att poeter skapar genom sitt lidande…stämmer den? Och nu när du mår bättre, hur påverkar det din produktivitet?
– Jag blev inte riktigt bra på att skriva förrän jag blev nykter 2005. När jag slutade leva i misär blommade mitt skrivande ut. Lidandet, svårmodet har vissa av oss med oss ändå. Vi behöver inte göra det dubbelt värre genom att också söka upp eländet.
Jag anar genom dina senare texter att du tycker att vi, gemene man, är för hårda mot vår omgivning? Hur kan vi bättra oss?
– Jag tror varje medborgare får gå till sig själv och tänka, hur kan jag göra för att lära mig tacksamhet? Dessutom tycker jag det är trist när välkända mediala mobbare erbjuds mediala plattformar av olika slag när deras största bedrift är att de är elaka mot människor. Vilken idiot som helst klarar av att mobba, förtrycka eller vara elak. Det krävs däremot ett stort mod och ett stort hjärta för att våga vara snäll.
Vad mer är du aktuell med utöver Let’s Dance?
– Romanen som kommer i höst. Att leva och dö som Joe Strummer heter den. Och så tävlar jag i På Spåret, SVT, under vintern och våren 2010. Plus att jag sänder Karlavagnen i Sveriges Radio P4.
Vilka är dina tre bästa egenskaper som människa?
– Tacksam. Diciplinerad. Nykter.
Kommer du utnyttja dem för att vinna Let’s Dance?
– Jag ska göra ett gott försök.
Foto: Sid 1 och 3: Andreas Lundberg/TV4, sid 2 och 5: www.macusbirro.se, sid 4: Karina Ljungdahl och Ivan Da Silva/Finest.se
Dela denna artikel
Hjälp till att sprida ordet
