Krönika: Tallrikar i parketten – Finest.se
Jag och min syrra kom att tala om relationer i fredags. Ämnet vi rörde oss mest inom var att bråka med sin partner. Hon berättade om en tjejkompis till henne som påstår att hon aldrig bråkar med sin pojkvän. Nu talar vi inte om ett nyförälskat par vars ögon möttes under vårsolen när den började titta fram för några veckor sedan. Nej, vi har här att göra med två människor som levt tillsammans i två och ett halvt år. Och som tydligen aldrig bråkar.
Nu ska man väl akta sig för att lägga värderingar i ordet ”aldrig” i just det här sammanhanget, men vi utgår ifrån att de bråkar ytterst sällan -att det är mycket ovanlig. Och att de är nöjda med att ha det så. Då blir jag lite misstänksam. Mellanmjölk är väl all well and good när det gäller mycket annat men i ett förhållande kan det faktiskt inte göra annat än att föröda.
Jag ska berätta om ett förhållande jag hade för ett par år sedan. Jag var tillsammans med en kille som var precis som jag. Alltså, läskigt lik. Bestämd i sina åsikter, envis som synden och lättretad när han inte fick som han ville. Ni kanske kan tänka er själva hur det gick till när vi bråkade. Det var som två åskmoln som möttes och vägrade väja för det andra. Det flög tallrikar i parketten, smälldes i dörrar och skreks så att katten sprang och gömde sig. Detta hände inte en gång -det var mer regel än undantag att någonting gick sönder och vi båda blev hesa i halsen.
Givetvis var inte det här några roliga stunder. Men! Vet ni hur vi betedde oss när vi var sams? Jo, då var allt guld och gröna skogar. Vi älskade att få vara tillsammans, varenda sekund, och fick ingenting vettigt gjort för att vi bara inte kunde hålla händerna borta från varandra. Detta, kombinerat med de galna bråken, tyder på en passion som inte liknar någonting annat. Vilket ju är någonting mycket bra, såklart.
Detta är ett fall som står ganska långt ut på en extrem kant, jag vet. Men det tar också fram en princip som jag tycker är vettig; Ju mer bråk, desto mer gnista. Den delen av gnistan som gör att man bråkar, matar den delen som gör att man vill söka en lösning, få bli sams och ha det bra igen.
Och jag kan se det framför mig, hur de har det -det där paret som aldrig bråkar. De tycker om varandra sådär lagom mycket, och allt är bra och duger alldeles utmärkt tills någonting bättre och mer spännande dyker upp. Det skulle inte förvåna mig om det håller ett par år till, men bristen på glöd kommer förr eller äta upp alla anledningar som finns att vara tillsammans. Det faktum att hon har snygg rumpa och han luktar gott ryker väl först, tätt följt av bra sex. Trygghet och invanda hjulspår blir det sista som håller dem samman och sen går det åt helvete med allt.
Så som jag uppfattade hade den här personen också sagt det med stolthet i rösten; ”Vi bråkar minsanna aldrig”. Jaha, nähä, vad ska man svara på en sådan sak? Grattis? Eller?
Dela denna artikel
Hjälp till att sprida ordet
