Maria Blom om nya filmen Fishy och det faktum att hon är en av våra få kvinnliga regissörer. – Finest.se
– Jävla kärleksskit. Jag hatar det. Det ska ju vara enkelt.
Micka (My Bodell) är en cool, oberoende singeltjej som satsar på sin mediekarriär. Tills hon en dag råkar hamna i förorten Fisksätra (därav namnet Fishy), där hon träffar – och blir kär i – sin ohippa granne Danne.
Danne (Daniel Gustavsson) bor tillsammans med sin flickvän Jonna (Paula McManus) sedan flera år tillbaka. Han jobbar som vaktmästare och har inga stora mål eller visioner med livet, annat än att leva det precis som det ser ut just nu. Med andra ord, komma hem från jobbet, byta om till träningsoverall och knäcka en bärs framför tv:n. Men så flyttar Micka in i lägenheten bredvid och allt vänds upp och ner.
forts. på nästa sida…
Fishy var egentligen Maria Bloms övningsfilm innan hon gav sig på Masjälvar som slog igenom med dunder och brak 2004 och när inspelningarna av Fishy var klara fanns funderingar om att den skulle gå på tv. Men strul med musikrättigheter gjorde att produktionen fick ligga på is, tills nu. Imorgon, fredag, går Fishy upp på landets biografer.
– Den här filmen gjorde vi ju före Masjävlar men när jag väl hade gjort Masjävlar bestämde jag mig för att DET skulle bli min debutfilm, inte Fishy. Vi hade ju spelat in Fishy digitalt och det fanns många filmer just då som hade ett liknande format. Så jag tänkte att ”Den här ska inte upp på någon duk och nej, min debut ska vara riktig film, inte digital” Fishy ligger skönare i tiden nu än vad den gjorde då.
Det var ju ett ganska bra beslut måste man säga, såhär i efterhand!
– Ja det kan man ju säga
Fishy utspelar sig i Marias dåvarande lilla etta på plats ute i Stockholmsförorten Fisksätra och såväl inspiration till filmens handling som till karaktärerna hämtade Maria ur sin närmiljö.
– Jag träffade ofta på folk ute på loftgången utanför lägenheten och där möts man ju ganska nära. Jag började hitta på historien runt den här platsen där jag också träffade på människor som inte hade så stark tro på sig själva och sin kapacitet, precis som Danne i filmen.
forts. på nästa sida…
Många scener i filmen är såå talande. Som när Dannes tjej kommer hem och blir förbannad för att han har ställt soporna i hallen. Hur gör du för att träffa så rätt?
– Det där med soporna skulle kunna vara jag ha ha! Nä, men jag plockar mycket grejor från mig själv, mina vänner och sådant jag hör talas om. Ibland träffar jag folk som pratar på ett så roligt sätt att jag måste plocka deras ordval och så vidare.
Dina rollkaraktärer är aldrig superstereotypa så som många karaktärer är på film. Du lyckas alltid med att skildra det komplexa hos dem på ett väldigt bra sätt. Hur tänker du när du formar karaktärerna?
– Jag försöker att hitta motsatser i dem. Till exempel så skrev jag om en flygvärdinna en gång (den gången också, liksom i filmen Nina Frisk) som hela tiden gick omkring och fes. Man ska bli överraskad av dem, deras orval och beslut.
Men hur lyckas du med det?
– När jag sitter och skriver och har fått in en feeling så börjar karaktärerna att prata av sig själva. De öppnar eget så att säga och det bästa av allt är när man har suttit och skrivit en hel dag, ser texten dagen efter och tänker ”men gud, det där var ju jättekul”
Ser du dig själv i dina karaktärer?
– Det finns nog alltid något från en själv i karaktärerna, vare sig det är gamla gubbar, tanter eller något annat.
forts. på nästa sida…
Kan du alltid skriva?
– När man har det som yrke och är tvungen att skriva är det ju inte lika roligt som att skriva bara när man känner för det. Många kan skriva men det här är ett yrke med krassa arbetstider och ofta tidspress som kräver att man är väldigt diciplinerad. Det kan vara väldigt plågsamt när jag har skrivit något som jag inte alls tycker är kul. Men så när skådisen läser det så blir det oftast skitkul ändå.
Det finns ju väldigt få kvinnliga, svenska regissörer. Är det svårt att vara kvinna i den branschen?
– Jag upplever det inte som svårt. Men för att kunna jobba som regissör måste man ha ett stort, svällande ego, gudskomplex, vara ganska självcentrerad och ha dålig självild. Och jag tror faktiskt att det är fler män än kvinnor som har dålig självinsikt. Därför tror jag också att det är fler män än kvinnor som kan jobba som regissörer. Man måste våga breda ut sig och kan inte analysera allt man gör för mycket för då fungerar det inte.
Hur kom det sig att det blev regissör från början då?
– Det kom ganska naturligt. I mellan -och lågstadiet drev jag små teaterprojekt och har alltid gillat att ha den drivande rollen, att göra saker på mitt sätt. Det blir ganska intressant när man ska arbeta i grupp. Om jag inte får vara den som är drivande kan jag lika gärna sätta mig i ett hörn och klistra frimärken, det är allt eller inget.
Hur ser framtiden ut för dig nu?
– Just nu jobbar jag vid Uppsala Stadsteater och regisserar en pjäs som heter Blåmärken. Den har premiär den 15 november och handlar om mamma-papparollen. En superpappa – finns det? En pjäs som brottas med föräldraskapet.
Imorgon, fredag, går ju Fishy upp på biodukarna runt om i landet. Varför ska man gå och se filmen?
– För att bli lite varm i kroppen och knoppen!
Dela denna artikel
Hjälp till att sprida ordet
