Samir Badran har Diagnosen som inte syns – Finest.se
Jag fick reda på att jag hade adhd när jag var runt 18-19 år.
Då var hela min skolgång redan förstörd, och då menar jag allt med skolan.
Min skoltid såg ut såhär:
Jag fick byta skola.
Jag gick om ett år.
Jag kom försent till lektionerna.
Jag gjorde inga läxor i tid.
Jag var rastlös på lektionerna.
Jag gick inte på lektionerna.
Jag fick ha samtal med föräldrar, lärare och rektorer.
Jag spelade poker på lektionstid.
Jag drog från skolan för att spela wow.
Jag drog hem ifrån skolan för att köra cs.
Jag drog ifrån skolan för att dra hem och softa.
Jag sa att jag var sjuk för att jag inte orkade.
osv osv osv osv…
Mina lärare tog mig som den jobbiga, störiga och killen i klassen som pratade för mycket. Har varit så under alla år.
Jag togs som den som hade stora problem. Om dom bara visste hur jävla tråkiga dom var att lyssna på hade dom förstått att jag inte kunde sitta still. OINTRESSANT!
De andra eleverna kunde sitta tysta och vara lugna och det gjorde mig irriterad.
Jag ville egentligen vara som dom men jag kunde likom inte vara tråkig och tyst, det var inte jag.
Så istället hängde jag med dom ”tuffa grabbarna/tjejerna” som var som jag – Som sket i skolan.
Sista 6 veckorna i skolan plugga jag dock upp massa betyg, för jag tror det funkar så med många som har adhd att man vill göra allt när det väl gäller, helst i sista sekunden.
Dock gör jag ofta grejer halvklart.
När jag sen kom in på International Bar Management (ky-utbildning) – högskola, så tänkte jag att jag ville kolla upp om det var något ”fel” på mig – och under FÖRSTA dagen på mötet så fick jag tabletter mot adhdn. Jag han knappt innan för dörren på kliniken förens läkarna tryckte ner tabletter i min hals haha.
Jag hade tydligen GROV adhd och fick behandlas med både Concerta och Ritalin.
När jag började äta medicinen märkte jag stor förändring och jag kunde äntligen börja koncentrera mig….
Men vad hände istället liksom?
Jag blev världens jävla tråkigaste människan ever. Satt som en pajas i ett hörn och tänkte bara, tänkte på ALLT.
Hela min personlighet förändrades…. VILKET INTE ÄR BRA!
Bara för att kunna plugga lixom som är det tråkigaste som finns så ska jag bli världens tråkigaste människa på köpet.
Vad är det för bra med det?
Jag fortsatte ändå med tabletterna under 2 års tid, lite för mina föräldrars skull eftersom jag nog inte varit ett änglabarn riktigt för dom.
Men sen så började jag må dåligt istället av medicinen och slutade eftersom jag inte tog dom regelbundet.
Idag jobbar jag med TV, sociala medier och marknadsföring och det går HUR BRA SOM HELST.
Slipper sitta still och det händer grejer hela tiden. Och produktionsteamen älskar att jag har adhd och vill aldrig att jag ändrar på mig. Till skillnad från mina lärare förstår dom mig.
Tack gode gud, ADHD FOR THE WIN.
Jag skulle ALDRIG, ALDRIG ALDRIG vilja leva utan min adhd, då hade jag inte varit där jag är idag.
Dela denna artikel
Hjälp till att sprida ordet
