Jag vet inte om ni såg uppdrag gransknings reportage om Grums igår. Det var i alla fall ett riktigt sorgligt stycke verklighet. För er som inte såg det så bjuder jag på en snabbrepris. Det finns ingenting att göra i Grums. Ungdomarna har ingenting, ett kulturhus till trots, att fylla sina dagar med. De som vågar ta steget flyttar till Karlstad eller ännu större städer i landet. De som blir kvar och inte har turen att få jobb på pappersbruket eller engagerar sig i någon idrott (hockeyn ska inte underskattas här) riskerar att hamna i trubbel med alkohol och droger. Det finns mycket problem med droger i Grums.
Det beskrivs praktiskt taget som ett laglöst land med en polisstation som är öppen en dag i veckan. Råkar du ut för brott här kan du räkna med 30 minuters väntetid tills lagens långa arm kommer till din undsättning. Trots att det bara bor 10 000 personer här har unga människor dött till följd av droger och självmord. Det är helt enkelt ingen smickrande bild som målas upp av Grums. Jag gjorde en omedelbar koppling till det porträtt som målas upp av Falkenberg i ’Farväl Falkenberg’. Har ni inte sett den så gör det. Det är en orgie i tristess men det är en beskrivning av det Sverige som ständigt glöms bort. Den landsbygd som enligt politiker ska komma till liv, håller i själva verket på att dö en plågsam död.
Uppdrag granskning håller inte helt oväntat politikerna ansvariga. Det är den genomgående röda tråden. Vad gör politikerna åt problemen i Grums? Det är en tydlig vinkel. Jag som själv växt upp i Värmland funderar snarare på att om inte också den enskilda värmlänningen har ett visst ansvar. Jag kommer till varför.
Någonting väldigt motsägelsefullt uppenbarar sig nämligen under reportaget. Uppdrag granskning intervjuar några äldre invånare på gatan som har en helt annan bild än de ungdomar som vittnar om tristessen i Grums. Det pratas om att man har allt man behöver i Grums och en person säger att det till och med är för stort för henne. Att det är ’så mycket folk på helgerna’. Har du varit på IKEA barkaby en söndag? Jag tror faktiskt inte riktigt att du vet vad du pratar om.
En annan verkar inte alls förstå vilka drogproblem som finns här. Eller så vill han inte förstå. ’Det där’ är något som man bara hört ’skvallervägen’ men egentligen inte sett med egna ögon. Inte en enda av de vuxna, äldre personerna nämner att det är tufft att vara ung i Grums. Ingen säger något om den totala avsaknad av framtid och möjligheter som erbjuds unga människor här. Istället så verkar de representera turistbyrån i en reklamfilm med ett enda budskap; ’Det är inget fel på Grums’.
Jag kan inte låta bli att undra hur man i ett så litet ställe som Grums kan vara så blind för en tydlig utveckling – åt helvete. Var finns den sociala omfamningen i Grums? En grannsamverkan där man håller koll på varandras ungar istället för hus? Varför är Grumsbon så blind, eller varför vill de inte se? Och varför beter de sig så hjälplöst?
Jag är ingen Stockholmare som sitter här och öser mer skit över en landsbygd som redan ligger. Jag är en värmlänning i exil. Uppväxt i lilla Charlottenberg med några tusen invånare så vet jag exakt hur det är att vara ung i Värmland. Och det är inget roligt, på några plan.
Det finns saker som är bra med Värmland. Det måste sägas. Du behöver inte vara särskilt rädd för att vara ute med hunden runt midnatt. Det farligaste som finns i Charlottenberg är inlåst i sin bur på Charlottenbergs Zoo. Det är lugnt och vackert, vinter som sommar. Du får med dig en bra grund hemifrån. Vettiga baskunskaper om livet. Det finns massor av värme här. Omtanke om varandra. Här har man vänner som man har hela livet. Den ytliga slit-och-slängmentaliteten när det gäller vänskap finns inte i Värmland. Det finns istället hänsyn och respekt på en helt annan nivå. Människor du litar på i Charlottenberg kan du verkligen lita på.
‘
För att du ska få uppleva de fina sakerna socialt sett, för att få vara med i en mindre by eller stad i Värmland så måste du bara gå med på en enda sak. Det är att rätta dig in i ledet och vara som alla andra. Inte hålla på och göra dig märkvärdig. Är du på en arbetsplats där man gjort saker på samma sätt i 20 år så vill de gärna fortsätta med det. Du blir totalt nedröstad för det mesta om du kommer med någon som helst modern input. Det är liksom ingen idé att försöka förändra någonting. ’Det är inte det att det är en dålig idé. Det är bara det att vi inte gör det på det sättet här’. Samma gäller med din livsstil.
Medan det ska mycket till för att folk ska titta snett på en i Stockholm, så krävs det ingenting för att du ska bli uttittad i Grums. Skvallret här går så fort så att den det skvallras om inte hinner komma hem och stänga dörren förrän alla fått ett telefonsamtal. Försök också att kläcka en lite smått kreativ och nytänkande affärsidé runt ett fikabord i Grums så ska du se vad du får för respons. Här kan man bli utskrattad för mindre. Tro mig. Jag kan heller inte föreställa mig att jobba på en arbetsplats i Värmland i 45 yrkesverksamma år, där en majoritet av mina arbetskamrater är ett gäng nötter som dagligen får mig att känna mig konstig och annorlunda. När det i min världsbild är de som inte är med i matchen.
Den typiske värmlänningen vill leva på ett traditionellt sätt. Och det är i sig inget problem, om det inte hade varit för att det kväver den som vill lite mer. Man blir nedröstad och i vissa fall också mobbad om man är oliktänkande. Man bor inte kvar i Grums, Kil eller Charlottenberg om man har visioner. Där bor man kvar om man vill vara säker på att livet rullar vidare på exakt samma sätt som det alltid har gjort. Och att samhället ser ut på det sättet i Värmland är inte politikernas fel. Alla vuxna människor i Grums har två händer och ett sinne som man kan välja ska vara öppet, eller stängt. Här har de vuxna, som inspirerar och leder de unga, bestämt sig för att det inte finns, och inte heller ska finnas något annat än det som Grums har att erbjuda. Om du vill ha något mer än det, så får du väl ge dig ut i världen och leta efter det.
Hur ska politikerna kunna förändra en landsbygd som inte vill förändras?
Jag hade också dött I Grums. Om inte annat själsligt.
Fotnot: Det finns fantastiska människor i värmland. Min familj, mina vänner där, mina fosterföräldrar, Carin Hedengård och många fler. Ni ska inte, och jag tror heller inte att ni gör det, känna er träffade av det här blogginlägget.
Dela denna artikel
Hjälp till att sprida ordet
