Våldtäkterna ökar..

Konstigt nog känner jag dag för dag att jag börjar må lite bättre med min psykiska ohälsa. Denna ångest, känslan att vilja gråta varje dag, varje kväll har dämpats. Att ha börjat komma ut mer, ta tag i träningen, mina powerwalks och känna att jag faktiskt lever. Mina vänners stöd, min nya bekantskap som bor i ett annat land, all denna tro på att jag är stark, att jag fixar detta. Jag måste finna min inre styrka, och jag tror att jag har gjort det. Äntligen har jag gjort det.

För första gången på flera år, ställer jag mig naken framför spegeln. Jag får ögonkontakt med mig själv, jag rodnar och ler. Men blir sen väldigt sorgsen, jag iakttar min kropp och kommer ihåg, att någon faktiskt har gått över gränsen med min kropp, min alldeles egna kropp. Den kropp som jag bestämmer över. Jag har inte känt mig bekväm att bada offentligt, ja då menar jag på badhus och badstränder. Knappt att jag har kunnat sitta i bikiniöverdel och solat på sommaren,nej det har känts som att allt blir ett övergrepp på nytt, jag är liksom där igen, när någon tar på min kropp mot min vilja. Där jag vill skrika, men blir tystad av en hård hand över min mun, och då jag har täckt över mig med en tröja eller ett linne. Jag skyller på att jag blir rastlös av att ligga och sola men det är mer historik bakom de orden, än vad ni egentligen har fått veta.

Men nu, försöker jag varje dag att känna mig bekväm naken, i underkläder. Jobba på det som alltid har varit som ett fängelse för mig. Jag duger som jag är, men efter våldtäkterna så har jag inte känt mig som det. Känt mig äcklig, ful och konstig. Det har liksom känts att hans fingeravtryck och händer har varit synliga på min kropp med ord som varit ditskrivna med en tusch som inte går att tvätta bort.

”Äckel. Hora. Luder. Madrass. Ditt fel. Skyll dig själv. Du vill ju, sluta säg nej.”

Jag kan inte glömma våldtäkterna som jag var med om förr, dock skedde de bara ”två” stycken i en tidigare relationen (det var typ den andra killen som jag hade sex med) året var 2013, strax efter då mamma hade dött. Han kunde inte acceptera eller förstå ett nej, och att jag var ledsen, deprimerad efter mammas bortgång, att sexlusten försvann vid detta tillfället var då inte accepterat. hans argument var att jag inte älskade honom, var otrogen eller var lesbisk.

Jag kanske heller aldrig kan glömma eller gå vidare. Jag är ju liksom alltid där, om inte i alla dessa minnen jag har så finns de ändå där i mina marddrömmar. Detta är något jag måste lära mig att leva med resten av mitt liv fastän varje dag känns bättre och bättre. Men våldtäkter bör inte existera överhuvudtaget, våldtäkter bör inte ske varken i hemmen eller på fester, på väg hem eller till från fester, eller på väg hem från krogen heller. Ett nej är alltid ett nej, och en kvinna bör kunna gå ut naken utan att någon frigriper sig på henne. Tror ni att vi kvinnor flyger på en naken man om han springer runt ute på gatorna? Knappast.

Men bara för att jag har varit med om detta, betyder det inte att jag hatar sex. Många skulle väl isolera sig, aldrig träffa någon, all sexlust skulle väl försvinna och tilliten till män skulle försvinna för gott. För mig tog det väl ungefär 2-3 år innan jag kunde njuta av sex igen, vara helt avslappnad och ha kul under akten. Men även om psyket är läkt så behöver det ju inte betyda att den glömt helt och hållet, visst är det min kropp och jag känner den bäst utav alla, men nej jag kan inte svara på om den är läkt till 100% eller ej men till 90% är den då utan tvivel återhämtad.

Men det är just därför vill jag dela med mig utav detta, för de finns kanske någon därute som var med om en våldtäkt i helgen som är för rädd, för rädd för att kunna gå ut med de, berätta för någon. Jag säger bara en sak, gör det. Med en gång, det finns ALLTID någon som lyssnar och det är inte ditt fel.

För bara några dagar sen, publicerades den här artikeln. Nu strax innan jul, kom det liksom fram. Allt utspelar sig i Malmö och det här skrämmer mig så fruktansvärt mycket. Artikeln lyder;

”33 överfallsvåldtäkter har anmälts i Malmö bara i år. Åtta av våldtäkterna gäller barn. Ännu har inga klarats upp. Nu tar polisen till desperata åtgärder för att lösa brotten.
Överfallsvåldtäkterna har blivit fler under 2016. 33 stycken utomhusvåldtäkter har hittills anmälts i Malmö i år. Åtta av dem har gällt barn under 15 år.

Här i ett skogsparti i Pildammsparken våldtogs en 12-åring den 21 oktober. Polisen letar nu efter samband mellan olika våldtäktsfall för att komma åt förövaren. Bild: Patrick Persson
I november tillsatte polisen en särskild grupp för att utreda våldtäkterna. Gruppens fokus har varit våldtäkten som skedde nära Husie idrottsplats där en 14-årig flicka våldtogs i ett närliggande buskage i juli. Och överfallet i Pildammsparken i oktober då en 12-årig flicka våldtogs i ett av parkens skogspartier. I båda fallen har polisen säkrat DNA.

Polisens specialgrupp arbetar nu med ett tiotal ärenden som de tror kan ha koppling till de båda fallen.
– Det finns flera gemensamma beröringspunkter mellan utredningarna, säger kriminalinspektör Peter Hansson, som leder den särskilda gruppen.
Även om polisen inte tror att samma man ligger bakom alla våldtäkter, kan en del av fallen kopplas ihop. I värsta fall kan det handla om en serievåldtäktsman.
I polisens grupp arbetar 14 personer. Det är utredare, analytiker och förhörsledare som försökt kartlägga och hitta gemensamma nämnare i de olika utredningarna.
Men arbetet har gått trögt.

Förutom signalement på den misstänkte våldtäktsmannen gick polisen även ut med en bild på förövarens cykel. Polisens bild.

Förra veckan gick polisen därför ut med en beskrivning, dels av en cykel som man tror kan ha använts vid överfallet i Husie, och dels ett signalement på den misstänkte våldtäktsmannen.
– Vi behöver komma vidare i utredningen, och nu när det gått så här långt, kände vi att vi kan gå ut med ett signalement utan att riskera att eventuella vittnen påverkas, säger Peter Hansson.
Polisens signalement är utförligt. Enligt polisen ska mannen vara “19-26 år gammal, 165-170 cm lång”, och ha “stora öron, hängande ögonlock, stor näsa, skäggstubb, ljusbrun hy och mörkt krulligt hår”. Mannen ska inte ha talat svenska.
– Det här visar att polisen är desperat och har fastnat i utredningen, säger Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet.
Han är kritisk till att polisen går ut med den här typen av signalement.
– Det här med att att han ska ha “stor näsa”, “mörkt krulligt hår” och “inte tala svenska”, är en oerhörd stereotyp bild. Risken är att det kommer ge obehagliga spänningar i samhället, säger han.”