Efter en massa skit som har hänt, och en massa tänkande så raderade jag alla inlägg på nouw och gick tillbaka hit. Jag måste tänka att det här är mitt år. Jag måste gå vidare, tänka på mig själv just nu. Vad jag vill. Hur jag mår.. Lite kommer väl här i texten, bara för att ni ska få en inblick på lite om vem jag är.

Under den här jobbiga perioden i mitt liv, med all denna ångest, panikångest, självmordstankar – ja den psykiska ohälsan som drabbade mig. Ni minns nog säkert. Så har jag kommit underfund med en sak. Pepp från nära och kära är fint ja förjävla fint, de är så kärleksfulla mot en med söta och fina ord och deras medlidande får en att inse att de faktiskt bryr sig men när en utomstående som aldrig har träffat en, peppar en med ord som inte går att beskriva. En person som dessutom har varit med om betydligt värre saker än en själv. Men där och då vaknar man upp ur sin såkallade psykiska tillstånd, ”koman” och inser hur sjukt stark jag faktiskt är och vad som faktiskt är i görningen med med mig. Vad som egentligen har pågått hela tiden och hur jag faktiskt har mått under en längre tid. Då menar jag flera år. Sen att en utomstående kan banka igång ens hjärta, ens känslor efter ett slags ”hjärtstillestånd” där han med några få ord via en facebookchatt, fick mig att inse hur jag faktiskt vill leva mitt liv.. Hur kan en utomståendes ord, få igång mitt hjärta – få tillbaka viljan inom mig, så att jag vill börja leva igen och liksom tänka på vad som gör mig lycklig, vad jag behöver. vad jag vill.. Kan ni förklara det? Det kan inte jag.

Ja, jag är stark och jag har gått igenom så sjukt mycket men ändå står upp. Och faller jag, så reser jag mig igen. För jag måste. Grejen med mig, det är att om saker har hänt i mitt liv så har jag aldrig tagit itu det, utan jag har mer skjutit de åt sidan. Hur arg och ledsen jag än har blivit, så har allt bara byggts på och lagt sig i rycksäcken. Jag har låtit folk hänga ut mig, nämnt mitt namn överallt, suttit och diskuterat mig öppet i andras bloggar och spridit runt dynga utan att ens ha en blekaste aning om varför jag har gjort vissa saker, ljugit och sårat mig, försökt förstöra mellan mig och vänner. Vissa undrar varför jag är så långsynt och hatisk? Ja, det var ju en bra fråga?

När jag senare har flyttat hem till Piteå igen, och alla känslor och minnen av folk jag har känt tidigare här så rasade min värld. Ingenting betydde. Jag hamnade i ett svart hål, ville bara försvinna ut i natten och ut i skogen som finns häromkring, sätta mig under ett träd och bara försvinna. Många ser det som en depression, vilket oftast kan komma ifatt efter mycket tumult i ens liv som man inte riktigt har tagit itu med, och bearbetat. Men jag sjönk lägre än så.

Alla marddrömmar om misshandeln och våldtäkterna i de tidigare relationerna, fick mig sömnlös under flera nätter och får man dåligt med sömn, blir dagarna dessto värre. Kunde vakna kallsvettig konstant, grät, höll på att få ångestattacker och kunde bara sitta och stirra ut i det tomma sovrummet. Hundarna, speciellt Titti reagerade. Hon kröp oftast närmare mig under täcket, då jag försökte somna om. Ungefär som att säga ”-Jag finns här, var inte orolig, jag skyddar dig” Under en hel månads tid var allt meningslöst och svart, jag orkade inte tvätta eller städa. Inte ens diska, ja visst jag kunde se efter djuren. Det var liksom A och O. Men så fort jag peppade på mig att gå ner och slå igång en 40 tvätt (för det är ju inte så jävla jobbigt ändå) så fastnade jag ståendes i hallen, kände hur en kall ström av ångest sköljdes över mig. Jag sjönk ner på golvet, gungade av och ann och grät. Det gick inte. Bara tanken att möta en granne, skulle vara dödsdommen. Vill inte träffa folk, det ser hur hemskt jag mår. Och hur ful, äcklig och värdelös jag är.

En eftermiddag skrev personen en lång text via facebookchatten, en djup text som fick mig att gråta så det var omöjligt att läsa vad han hade skrivit, och jag kunde inte se vad jag skrev. Men den natten, gick jag ut på min allra första powerwalk på flera månaders tid. Jag började träna. Den gamla Tess kom tillbaka, jag var tillbaka.

Idag mår jag betydligt bättre, jag tränar flera gånger om dagen. Jag tränar både rumpa, rygg, och mage. Sen går jag powerwalks i ungefär 40-60 minuter nästa varje kväll beroende på graderna ute. Blir det inget av de, blir de extra lång träning. Som nu idag har jag tränat i över en timme, det märks för jag svettas som fan så funderar på en dusch. Jag börjar sakna jobb också, och känner att jag blir mer och mer redo för att fara ut och jobba igen. Förr fick jag sån ångest av att bara tänka på jobb, skola eller andra plikter – att panikångesten tryckte ner mig på botten. Det gör det inte idag. För jag har tagit ett beslut som gick all ångest att släppa, där jag nu kan börja tänka på mig själv. Vad jag vill, vad jag behöver och vad jag känner. Mitt mål. mitt liv. MItt år 2017.

Jag är redo att börja att leva igen, jag känner att jag börjar bli mig själv igen, sakta men säkert och det är tack vare en endaste person???? Och grejen är den,jag tror inte att han förstår vad han faktiskt har gjort för mig, och vad det betyder. All denna pepp och inspiration, som han gett. Han liksom fick mig att tänka igenom, vad jag egentligen vill med mitt liv, och att man ibland måste vara självisk och tänka på sitt eget mående istället för andras. Förgör inte dig själv. det finns bara en som du. Det är därför man har haft många ups n downs, mått så fruktansvärt dåligt och liksom tappat sig själv under alla år. Varför man tagit avstånd från människor, brytit med vissa utan en endaste förklaring. Vissa har jag faktiskt färklarat för och de förstår mig, men vissa orkar jag inte kontakta än.

Och du, kom ihåg; Kan du inte kan älska dig själv och den person du blivit, hur kan du då älska en annan?