Idag begravdes min vän Micke.

Jag tror det var 2003 vi lärde känna varandra och kom att bli väldigt nära vänner genom åren..

Ännu en vän i jorden före mig , alltid lika sorgligt – men med Micke reagerade jag verkligen starkt… exakt på timmarna nästan 10 år efter han hamnat i rullstolen så valde han att lämna oss. Och jag förstår honom men shocken blev stor Även om jag på riktigt tror att han har det bättre nu.

Jag känner väldigt stor empati för hans pappa Peter som förlorat sina allra närmsta och haft mycket sorg och tradgedier på sin väg. Tyvärr träffades vi först nu på Mickes begravning.

En fin person som gjort allt i sin makt för sin son.

Smärtan hos våra närmsta blir ju på ett sätt också vår egen, och maktlösheten det innebär att bara kunna hjälpa till en viss grad… ja den är jämförelsevis helt oliderlig.

På Begravningen idag var kyrkan fylld med vänner och familj.

En fin ceremoni hölls där det lästes upp några sista ord som Micke ville dela med oss.

Jag tror dessa ord tog oss alla rakt i hjärtat , inte ett öga var torrt, och precis som hans önskan var så kommer jag också minnas honom lycklig och rusig dansandes med sitt charmiga leende och glimten i ögat . Så som han var innan hans öde satte honom i rullstol .

Fri i själen och alltid glad och äventyrslysten.

Är det nåt jag förknippar medMicke så är det resor. Han reste otroligt mycket och han har gett mig många ovärderliga tips när jag begett mig ut på mina egna .

Känner att det är dax igen

Nån ”riktig” resa. Längre bort och med större syften är att bara festa eller chilla på nån strand.

Det får ta och bli en nu i vinter, Kanske är det Micke som pushar på därifrån han nu är för att han vet att det kommer vara bra för mig

Vill gärna tro att det finns en liten del som inte lämnar helt.

Oavsett om någon vakar över oss och sänder oss små tecken eller ej så lämnar de aldrig våra hjärtan.