Efter vårt missfall som jag berätta om tidigare så tog det kanske ett halvår innan vi faktiskt kom på tanken att vi ville ha barn. Vi ville bilda familj och vi pratade om det i några veckor. Det är ändå ett stort beslut. Men vi hade en plan. Planer brukar ju inte gå som planerat men vi hade en plan.
Jag har aldrig kunnat gått på p-piller för att jag får blodproppar. Har fått den en gång och då får man inte ta något som innehåller östrogen. Så för oss var det bara att koppla av och vänta på att det hände.
En månad gick, två månader gick, tre månader gick inget hände. För vissa är det jätte enkelt dom blir gravida direkt som min mamma ex. Hon har blivit gravid med både mini piller och spiral. Så jag började med ägglossningstester. För vi kanske bara missade rätt dag hela tiden. En månad gick, två månader gick, inget hände.
Någonstans där började jag tänka ”det är fel på mig” och där började det nog att bli jobbigt. Både jag och Patrick väntade på plusset som aldrig kom. Man räknar dagar. Jag kunde ta fem grav test på en vecka. Utfall att det kanske faktiskt var fel. Ändå hade vi en sån längtan. Gick vi in i en butik och såg något som ”åh det där vill vi ha till vår bebis” då köpte vi det. Jag hade en bebis kartong med mini saker som jag älskade att ta upp och kolla på det.
Jag bokade tid hos min gyn inne i stan. En liten privat klinik. Vi gick dit och hon kollade på mig. Uppmärksammade inget speciellt utan jag hade för många ägg så det blev trångt så det kunde vara så att jag kanske inte släppte ut ägg varje månad. Men annars tyckte hon att jag borde ha svårt för att inte bli gravid igentligen. Jaha men varför fungerar jag inte för då? VAD ÄR FELET??!!!
Alla ni som vill bli gravida, bli inte stressade. Jag vet hur stressad man blir och det sätter sig på psyket men försök att bara koppla av. Jag önska jag kunde det men jag blev nästan hysterisk och va ni än gör? Läs inte på familjeliv. Dom är inte läkare så läs inte.
Iallafall tyckte vår läkare att vi skulle försöka ytterligare i några månader. Men hon berömde oss för att vi tagit tag i det så tidigt för då har vi chans till en bättre hjälp. Så är ni oroliga, för jag vet hur alla tankar snurrar i huvudet så kontakta en klinik och gå dit, det finns så otroligt mycket hjälp att få det kan handla om att bara behöva skölja äggledaren. Jag försökte alla hemma knep som jag läste. Drack bisolvon (host medicin), började äta folsyra, ligga med benen upp mot taket, aa allt. Tror att allt är skrock nu men då trodde man ju på allt.
Anledningen till varför vi kände att vi ville kolla med en läkare så tidigt var just för att man tänker ”shit det är något fel” eller för att vi lästa om par som inte fick hjälp på 8 år och då får man ju lite panik. Det var ju vår högsta önskan.
Vi försökte ett halvår till och det blev outhärdligt. Jag tappade humöret. Jag vet att jag tyckte världen var så orättvis. Varför får folk barn som svälts till döds när vi kan ge vårt barn allt? Sen andra dagen blev jag arg för att man bara inte kunde åka och köpa en bebis?Jag vet jag blev lite psykiskt men jag mådde faktiskt jätte dåligt. Så jag vet exakt hur man känner. Patrick tyckte det var jobbigt också, den eviga väntan. Varje månad på 30 dagar. Vänta på nästa mens nästa ägglossning.
Efter ett halvår bokade vi tid oss läkaren igen och utredning började direkt. Samma dag fick vi lämna prover. Lite smått nervösa. Tänk om vi bara inte kan få barn? Ska vi leva utan barn? Hela livet? Aa det var mycket tankar. Vissa dagar var det jobbigt att bara se någon gå med en barnvagn, eller när man såg någon hålla i sin lilla bebis och pussa på den. Det kändes som ett hugg. Jag vill också, varför får inte vi? Jag minns att jag till och med bad till Gud? Att jag kunde göra vad som helst.
Efter två veckor var vi tillbaka och dom hade sett felet. Läkaren på den kliniken fick det att låta som om att vi kommer inte kunna få barn, det finns en minimal chans till att ivf kanske skulle fungera.
Förstå att gå ifrån ett sånt besked? Jag och Patrick satt tysta hemma hela dagen tror jag. Det blev jätte konstig stämning. Vi blev nog bara så chockerade. Aha vad gör man nu då. Jag ville lätta lite på stämningen och sa att vi får leva våra liv då, flytta utomlands, göra allt vi bara vill, annars kan vi ju alltid adoptera. Jag vill fortfarande adoptera för jag tycker det är otroligt fint men för Patrick var det något som aldrig skulle ske. ”Jag vill inte ha någon annans barn, jag vill ha vårat, vårt kött och blod.”
Jag ringde mamma och grät och hon pushade oss att det kommer visst gå, vi behöver bara andas nu och ta det lungt.
Vi fick hem brev om ytterligare en undersökning och att vi nu stod i kö till ivf. Jag blev ju super glad, även fast det kanske inte skulle fungera så skulle vi få försöka.
Nu tänker många ni är ju bara 20 och 22 år gamla? Ja men det kändes helt rätt eller känns helt rätt. Ibland har man bara en känsla och pusselbitarna sätts på plats. Det var vår högsta dröm.
Läkartiden va efter Månad hos en på Karolinska. Världens trevligaste och bästa läkare. Han förklarade exakt för oss vad felet var och det fanns en stor chans till att vi visst skulle få barn. Han tyckte det var jätte roligt att vi var så unga så vi satt och prata ett tag. Sen säger han men ni har väl utnyttjat vård garantin? Att man inom tre månader ska få hjälp dvs. Att börja på ivf behandling. Nej vad var det? Så han hjälpte oss, vi ringde och fick tid i Uppsala den 20 oktober.
Ivf innebär att man gör provrörsbefruktning. Man plockar ut ägg ifrån kvinnan, spermier ifrån mannen. Stoppar in spermier i ägget och sen tillbaka in i kvinnan. Nu blev det väldigt kortfattat men ni kan googla på det så kan ni läsa om hela behandlingen.
Då kom verkligen hoppet upp och sen har jag ju planerat vårt bröllop så har lyckats tänka på annat.
I juli försvann min mens. I tre veckor var den försenad och alla test visade negativt. Man vill ju så gärna vara gravid och Googla om kvinnor som inte fick plus på Stickan men ändå var gravida? Det måste ju vara så? Åkte till min gyn läkare som gjorde ultraljud. ”Jag ser något du är troligtvis gravid men du måste bara kissa på Stickan också” Gud vad jag sken upp då. Gjorde kiss test och det var negativt. ”Då är du inte gravid” ”men kan jag inte vara det utan att få ett plus?” Hon bara skakade på huvudet. Tror jag ringde vårdguiden 15 ggr och frågade om jag inte kunde få ett negativt test men ändå vara gravid. En vecka gick, två veckor innan Spanien kom mensen.
Vi lugnade ner oss. Njöt av semestern. Tänkte på annat. Fixade i lägenheten vi precis flyttat till.
Sen i slutet av september började jag känna mig konstig. Kunde inte sova på nätterna. Jätte skumt. Berätta för Patrick som trodde att det berodde på att jag är uppe i varv hela tiden. Ne något var fel, hade bara en känsla.
Tog ett gravtest för hade ju ändå ett lager i medicin skåpet. Det var inte två streck eller var det kanske två? Eller inbillar jag mig? Syrran kollade också och något svagt var det eller? Berätta för Patrick som såklart inte ville att vi skulle bli ledsna så vi antar att det inte är något.
Två dagar går, jag kan fortfarande inte sova. Patrick möter mig efter jobbet och vi sitter på tunnelbanan. ”Jag måste vara gravid. Jag ska ta ett till test sen. ”Nej gumman. Du är inte, det är bara onödigt och vi blir besvikna.” Jag blev nästan arg på honom för att han inte trodde.
Vi kom hem och Patrick åkte till gymmet. En nära vän ringer och jag gjorde testet ändå. För säkerhets skull. Går runt i lägenheten och pratar och sen kollar jag på testet POSITIVT. Jag trodde inte det var sant, skrek och grät och sprang runt. Ringde mamma och skrek och då kom jag på Patrick. Ringer hans mobil som han lämnat hemma VAFAN! Ringer till hans kompis och får prata med Patrick och gråter av lycka.
Jag minns den dagen som igår. Vi gick ut och åt för att fira och vi båda kunde knappt sova för att vi var så glada och pirriga. Äntligen. Vilken lycka det var. För oss vad det ett mirakel. Något som vi aldrig trodde skulle hända men det hände. Obeskrivligt.
Så tips till alla GE ALDRIG UPP HOPPET!
Jag önskar inget par ofrivillig barnlöshet. Kunde jag trolla skulle alla som ville ha barn få barn. Varje gång någon säger att dom försöker skaffa barn blir jag varm om hjärtat.
Det är så underbart att kunna skriva av mig om allt. För just då var allt så hemligt. Vi ville ju inte berätta för så många och ibland var det tufft att inte ha någon att prata med. Jag och Patrick hade ju varandra men ibland hade det vart skönt att få bara prata av sig med någon som inte kände en.
Nu väntar vi iallafall vårt mirakel och är överlyckliga. Trots att jag mår som jag gör så är det värt ALLT. Den dagen vi vill ha syskon till vårat barn kanske vi kommer få göra ivf men nu vet ju vi att ingenting är omöjligt iallafall. Man ska alltid tro på allt.
