Det där med amning är ett ganska stort samtalsämne märker jag. Många frågar tänker du amma?
I början tvekade jag inte det minsta, jag ska helamma mitt barn. Jag var helt inne i det och det verkade så himla lätt. Men det är aldrig någon som har sagt till mig hur svårt det faktiskt kan bli. Nu efter att ha läst och pratat med närstående så förstår jag hur svårt och ont det kan göra.
Jag har gått och klurat lite på det där. Ingen har sagt eller varit på mig om amningen, vare sig min mamma, svärmor eller bm, alla säger att det är upp till mig och att det kan gå jätte bra eller så går det inte alls. Det är ändå dom jag lyssnar mest på haha. Man tar till sig mer när dom säger saker än andra, har faktiskt ingen aning om varför?
Den enda som verkligen vill att jag ska amma är Patrick. Senast igår fick jag höra ”men du tänker väl amma”, jag tycker att det är så himla kul att retas med honom så jag brukar alltid svara ”ser jag ut som en matmaskin?”. Anledningen till varför han så gärna vill att jag ska amma är väl för att han hört att det ska vara så bra för barnet osv. Men enligt studier idag är det ju ingen skillnad?
Så det jag är inställd på är att jag kommer försöka amma så mycket det går, förhoppningsvis kommer jag kunna amma för det är ju ingenting man kan ta för givet heller. Men jag kommer också ge ersättning eller ha det till hands. Vi får se vad som kommer fungera för oss/mig/vårat barn. Jag tycker varken det är fel eller rätt med att hel amma eller bara ge ersättning. Man får ta det som det kommer.
Har ni några egna erfarenheter ni vill dela med er utav?
