Idag gick jag till psykologen för att prata om mina tankar. Alla pratar om den enorma kärleken till sitt barn men om man känner annorlunda då? Om man kollar på sitt barn och kan känna irritation och en tröttsamhet? Om man bara tänker ”men sov då, snälla sov”. Är man en sämre mamma för det? Är det helt onormalt?
Nej det är det inte. Det var så skönt att få prata av sig idag. Någon som pratat med fler hundra mammor och kunde svara på mina frågor. Tog även med mig Alicia för jag oroar mig ibland för våran kontakt, om hon känner av hur jag tänker ibland. Så som jag känner är tydligen jätte vanligt, bara det att folk inte vågar prata om det. Om du sitter i en mammagrupp med tio personer, alla sitter och pratar om hur just deras barn är finast, hur mycket dom älskar det lilla pyret och allt är så himlans bra, skulle då den som inte känner så, som inte alls känner att allt är perfekt, inte alls känner den där starka kärleken, skulle den personen våga säga ut det högt framför alla? Det är säkert flera i mammagruppen som känner så men dom vill inte verka konstiga, eller helt ifrån vettet som ens tänker så, att man inte känner den kärleken. Så för att inte verka konstiga är det bättre att hålla sina innersta tankar för sig själv.
Det är ingen som vill vara annorlunda och hur ofta läser man om kvinnan som inte älskar sitt barn? Snarare att man bara läser om att det var en obeskrivlig kärlek som kom vid första ögonkastet.
För mig gjorde den inte det, inte alls. För mig kändes det jätte konstigt, skit skumt. Jag blev snarare chockad. Men min beskyddar instinkt kom på en gång. Ingen fick göra henne illa, jag kollade på alla som höll i henne och jag blev till och med nervös när Patrick höll i henne. Men den där obeskrivliga kärleken kände jag inte. Jag kollade på henne och undra vem hon var? Är hon verkligen min? Vågar jag ta på henne?
Men för varje dag som går lär jag känna min lilla dotter mer och för varje dag som går känner jag ett starkare band till henne. Vissa dagar kan jag kolla på henne och känna en enorm kärlek, en sån kärlek att jag kan ligga i timmar och bara titta på henne. Sen kommer det andra dagar som jag har svårt att känna samma känslor.
Hon iakttog oss idag och var förundrad över hur Alicia är fäst vid mig och hur lugn hon var. Det är hon, lilla A skriker inte, hon gnyr, så när vår morföräldrar har passat henne är dom förvånade över hur tyst hon är, ungen skriker ju aldrig? Men för mig är gnyet skrik, det högsta skrik som finns, när hon börjar gny tar jag genast upp henne. Så jag kan inte säga det att det beror på att hon är ett skrikigt barn och suger musten ur mig. Snarare tvärtom att jag hinner göra allt om dagarna. Annars hade jag ju aldrig hunnit blogga. Hon är verkligen inte jobbig, jag kan göra vad jag vill på dagarna och vi är oftast ute på små äventyr. Så det beror ju inte på att jag känner mig instängd och inte kan ta mig ut. För jag gör allt jag vill och tar med Alicia på allt utan problem.
Men till grejen var det att jag har ju faktiskt fäst mig vid henne, för jag håller henne hela tiden nära, jag ser hennes små tecken och jag kan absolut inte låta henne ligga missnöjd. Alicia har även fäst sig vid mig, hon kollar på mig hela tiden, kollar jag på henne och ler så får jag ett stort leende tillbaka, lämnar hon min famn blir hon genast fundersam och spärrar upp ögonen. Men jag har inte sett det där själv, jag ser inte det. Jag ser kontakten hon har med sin pappa, och hur hon är fäst vid honom men inte vid mig.
Så vi pratade om allt, alla mina tankar och hon kollade hur jag skötte Alicia. Jag behövde nog den där bekräftelsen att hon trivdes bra hos mig, att jag gjorde ett bra jobb och att mina tankar är fullkomligt normala.Fick till och med beröm över hur modig jag var som vågade berätta alla mina innersta tankar. Men om det är någonting jag lärt mig så är det att desto mer man håller inom sig, desto sämre mår man.
Jag tyckte iallafall att det kändes så otroligt skönt, som en lättnad, att få prata om allt så jag ska träffa henne igen om två veckor. Det är bara så skönt att veta att man inte är fullkomligt knäpp och jag hoppas om det är fler som känner likadant att man faktiskt tar den hjälpen som man kan få. Idag finns det ju en sån enorm hjälp för alla möjliga saker att få på bvc/mvc.
