De två senaste dagarna har det äntligen känts bra att lämna Meja på dagis!

Det har varit jobbigt att lämna en ensam tjej som bara står rakt upp & ner och tittar efter en när man går och vinkar. Jag vet att så fort jag är utom synhåll börjar hon att leka, men det har känts lite trögt med kompisar, blygheten och hennes ovana att vara på dagis, åter hitta sin plats i gruppen. Sin nya plats.

Men igår hände något. Alla tjejer kom rusande fram och hälsade på Meja och drog med henne i leken, innan jag hann lämna utegården. Och idag väntade Steffi in medan Meja satte på sig utebyxor. Då skickade Meja hem mig, ”du kan gå nu mamma!”. Ett par minuter senare kommer tjejerna ut, hand i hand och mitt hjärta jublade! <3 Skönt att hon får känna sig trygg med kompisarna igen innan sommarlovet, så hösten och 6-års förhoppningsvis blir lite lättare.

Idag hämtade jag henne på skolgården, där de lär känna omgivningarna lite. Stora tjejen!

Det gäller att hålla tungan rätt i min när man gungar, hahaha!