I natt har jag inte sovit en blund. Vridit och vänt på mig med klarvaken blick. Mellan dröm och verklighet har jag väl vandrat men sovit tror jag inte att jag lyckats med alls.
Vet inte varför. Kanske oro inför torsdagens besked. Svar som kanske redan finns i deras datorer men som vi måste vänta på. Svar som kan vända upp och ner på vår tillvaro. Igen. Svar som kanske får oss att dra en lättnande suck och kunna fortsätta tänka på framtiden med hopp och glädje. Svar som på något sätt är sköna att få, så man kan gå vidare därifrån. Så man vet var man står och hur man går vidare.
Ovissheten är värst. Väntan tärande.
Exakt för fem år sedan kunde jag inte heller sova. Då av oro för min egna alldeles första sövning. Inför den rutinoperation som kom att ändra mitt liv och identitet för alltid. Vet inte längre om det var till det sämre eller bättre. Om det var en förberedelse inför Mejas stora kamp. Så att jag skulle klara av att bära den. Men den vände upp och ner på mitt liv redan då och sedan dess kämpar jag. Men jag har oxå blivit en person som vet vad som är viktigt i livet och som vet att man ska njuta de dagar man kan.
För fem år sen förstörde en läkare min buk genom att perforera både livmoder och tunntarm, med efterföljande bukhinneinflammation och akut bukoperation under den kommande natten. Sedan var det IVA. Chock, posttraumatisk stress, enorma smärtor, depression, panikångest, smärtklinik, you name it, följde därefter. Jobbar fortfarande med sviterna efter det. Nu med en diagnos, FAPS, functional abdominal pain syndrome, och en kamp mot Patientförsäkringen LÖF om att få rätt.
Sjukskriven i två år. Sa upp mig som hälsoskyddsinspektör i Stockholm pga medicinska skäl (enligt inrådan från företagsläkaren). Utförsäkrad från försäkringskassan. Arbetsförmedlingen hann jag aldrig komma till innan Meja blev sjuk. När jag ska ta tag i mitt liv och min framtid får tiden utvisa. Nu är det Meja som är viktig.
Men det är klart att det är psykiskt tärande att inte veta vad man ska göra med sitt liv. Vem vill liksom anställa en fyrbarnsmorsa som kanske kan jobba 50% men aldrig vet när smärtorna kommer? Var finns det jobb man kan göra lite då och då, helst hemifrån och ändå få en dräglig lön? Det finns inte mycket stöd att få tyvärr. Ändå var jag fullt frisk, arbetade 100 % och tog hand om fyra barn innan en läkare tog sönder mig. Läkare som ska laga inte ha sönder. Och nu står jag och får slåss för att klara mig i framtiden.
En dag om året är jag riktigt bitter och det är den 10 mars.
