Finns det? Jag tror det. Det känns på något sätt som om hela livet är en förberedelse för något annat. Att alla händelser och prövningar genom livet på något märkligt sätt leder till att vi blir bättre människor.
Jag tror på livet efter döden. Och jag tror att vi förbereder oss på något större och vackrare.Jag tror att händelserna i mitt liv förberett mig för att kunna klara av den situation jag är i nu.
Att historien med min egen rutin-gynoperation som ledde till bukhinneinflammation och akut bukoperation till följd i slutänden gjorde att jag nu väl känner till sjukhusmiljön.
Min PTSS (posttarumatisk stress syndrom) med sjukhusrädsla och panikångest ledde till kurators- och psykologkontakt som genom KBT (kognitiv beteendeterapi) hjälpte mig att hjälpa mig själv i jobbiga situationer.
Mina nya antideppiller (sedan bara en månad!) funkar och hjälper nog en stor del till i det här.
Jag vet att jag mår bättre av att blogga, det gjorde jag sist med trollmorinka.blogspot.com. Jag vet att jag mår bra av att måla. Sen att det nu gäller mitt barn, och inte mitt eget sorgliga jag, gör att jag är stark som en tigrinna!

Och att Meja själv velat raka sitt hår sedan hon var 2 år och ville ha samma frisyr som sin pappa var kanske även det en förberedelse för vad som komma skall. ❤

Kanske till och med att vi en gång flyttade till underbara Hölö var meningen, där hela orten ställer upp. Ni är många som backar upp, hjälper till och stöttar. Folk man bara hälsar på i backen till dagis och skola vill veta vad de kan göra för att hjälpa. Jag tror också att Meja kommer känna sig så hemma när hon sen kommer tillbaka oavsett hur hon ser ut, alla väntar på henne och alla förbereds och lär sig om hennes sjukdom. För detta kommer vi vara er evigt tacksamma!

lånade mejas färger och hade lite egenvård medan hon sov Tumören kommer inte att segra! Utan det ska färgerna och ljuset! Tillsammans ska vi kämpa!