Ni vet ju att det är jag som varit mest med Meja när hon varit sjuk, bott på sjukhuset, gått på läkarbesök, gett mediciner mm. Jag som hållit hand och hållt om vid alla nålstick och provtagningar. Det var det enda som funkade hos oss i vår situation eftersom Nicke precis hade startat sitt AB när hon insjuknade.

Men nu, när vi varit hemma en tid, är det helt och hållet pappa som gäller!

Bara han som får vara med vid nålsättningen och provtagningar (jag får bara ta nålborttagningen och läkarbesöken ;)). Så när ASIH kommer på måndag kvällar och ska sätta nål, bullar Nicke och Meja upp med kuddar och fixar det galant. Själv håller jag mig gömd i köket…

Men de enstaka gånger han inte är hemma, som idag, blir det hysterisk panik från Mejas sida! Hon vägrar! Hon åmar sig, skriker och gråter. Tills jag håller i, bönar, ber och mutar! Och skäms. Som mamma. Varför gör hon så mot mig? Jag vet att hon hatar de gånger jag hållt fast henne. Varit tvungen att hålla fast för att rädda hennes liv. Och nu måste hon bryta sig loss. Hon måste få reagera. Men det är ju så jobbigt! hon måste ju sätta nålen, ta prover, koppla på tpn även om Nicke inte är hemma. Men jag känner mig som värsta boven i stan. Som om jag misshandlar henne istället för att vara hennes trygga famn.

Usch! Nu är nålen i alla fall på plats.

Och vara borta på måndagar är big No No för Nicke fr.o.m. nu!