Jag är helt slut. Fysiskt och psykiskt. Jag är så utmattad av allt blod. Fick åka till sjukhuset idag för precis när jag tror blödningen håller på ta slut kommer allt tillbaka rinnandes ner. Jag vet inte hur MÅNGA gånger jag blivit undersökt det här året. Det är förnedrande att sära på benen gång på gång helt blodig i en gynstol för att inte få ett svar. Känns som jag bara åker dit frivilligt för att bli knullad emot min vilja utav fittinstrumenter. 

Personalen på östra var så snälla,  bebis mådde bra, blev inlagd och sov där i två timmar,  men det är psykiskt och fysiskt påfrestande att blöda såhär! Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte MÅ såhär. Jag förknippar blod med dåliga nyheter. Jag är så förvirrad. Min livmoder är helt överkänslig och varenda gång jag blir undersökt blöder jag bara ännu mer. Nu måste jag ta tabletter fram tills onsdag för att stoppa blödningen igen. Och detta tär verkligen på mig. 

Mamma har Adriano under natten och jag fick världens utbrott på min man nyss för att han var inne på Facebook. Slängde av mig ringen och fick flipp för jag är så utmattad. Han har städat, tvättat alla kläder, lagat mat, kollat på serie med mig, men jag känner mig ändå så fucking ensam mitt uppe i all fucking blodbad. Jag känner mig så äcklig och det känns som jag kommer få svar på att jag har svåra cellförändringar i livmodern om flera veckor. Att jag blöder såhär pga det.

Jag har ju spytt så ofta i flera år. Så jag är livrädd över att jag gått med svåra cellförändringar i flera år och att det utvecklats till cancer i livmodern och spridit sig. Åhhh jag är sååå slut psykiskt och fysiskt. Behövde skriva av mig. Ska sätta på lugnande meditation musik och försöka sova nu.