Edit
För 24 timmar sedan var jag i så hög smärta att jag skrek rätt in i lustgasmasken genom varenda värk och grät. Värken var så hemska. Det var så täta och höll i sig så länge. Nedre delen utav magen och nedre delen utav ryggen dödade mig. Smärtan strålade ner hela vägen förbi mina ben. Jag var i chocktillstånd igår i och med att min kropp förberedde mig på att föda tre månader tidigare. Varenda värk lämnade mig med värsta psykosen. Jag såg framför mig hur djuriska vi människor är och ba”Vi föder som djuren. Vi är inte märkvärdigare än djuren.” Jag blev så SKUM. Hela världen gick i slowmotion och jag kunde bara andas inuti lustgasmasken. Mamma försökte få mig att fokusera på hålen i taket med att räkna smärtan från tjugo. Jag klämde hennes hand samtidigt som det kändes som världen gick i slowmotion. Slukades in i psykoser för att överleva smärtan. Och jag grät hysteriskt. Det gjorde inte bara ont fysiskt utan så psykiskt.
Jag skrek hur rädd jag var och att krama om Shiwan och bli pussad fyllde mig med kärlek. Jag var lättad när jag äntligen hade öppnats och kejsarsnitt rekommenderades. Jag var så rädd att jag skulle dö. Att hon skulle dö. Men så lättad att jag inte skulle behöva krysta utan mer bedövning än lustgas. Jag var för slut för det. Min mage skrek utav hunger och jag fick inte äta varpå jag svarade helt borta ”Men vanliga människor klarar att inte äta mycket. Jag är ingen vanlig människa för jag måste äta väldigt mycket”. Plötsligt låg jag på operationsbordet. Omringades utav läkare som spände fast mina ben och drog ett stort, blått, tunnt täcke över mig. Jag grät av att jag inte hade lustgas, min underbara barnmorska där som kliade mig i håret eller mamma eller Shiwan. Tittade så rädd in i läkarens ögon och han förklarade att jag snart skulle somna. Jag var mest rädd över att jag skulle känna hur de skar i mig och att jag inte egentligen sov. Jag har legat i sängen så länge nu. Det gör ont i magen när jag vrider på mig. Men inte ont efter att ha upplevt värkarna. Jag känner mig hård och stel där typ så känns skönare at få morfin genom att trycka på knappen och försvinna lite. Det har fått mig att slumra från och till. Och helt plötsligt vaknade jag klarvaken så jag behövde för att sova mer.
Det känns så skönt att jag har slutat röka. Allt känns så nytt. Jag känner mig så svag, men samridigt så stark. Pratade mycket med Shiwans älskade familj och att föda 3 månader tidigare har gått i släkten också. Jag bara tänker på Aaliyah så mycket nu. Det känns som en dröm. Det känns så orealistisk. Allt känns som en illusion. Som att ingenting är på riktigt. Att min älskade lilla dotter ligger i kuvös känns så skrämmande och overkligt. Att jag ligger här och inte ens känner av hur jag kissar i en slang som samlas i en påse känns så skumt.
Mona, Najma och Shiwan kom förbi tidigare. Det kändes skönt att träffa dem. De fick mig att skratta, hämtade milkshake och mat och fick mig att tänka på annat. Shiwan visade Aaliyah för Najma och Mona satt ute och gjorde mig sällskap. Hade varit inne hos Aaliyah innan de kom och klappade över hennes lilla rygg, hår och hand försiktigt. Jag blir så stel i handen pga att råka stöta till slangarna men hon märker att jag är där genom att visa att hon känner min närhet med att klämma mitt finger hårt. Älskade Aaliyah är stark. Och jag hoppas att hon fortsätter att vara det. Det måste hon göra.
Jag har lite hjärtklappningar nu. Men Najma och Mona hämtade med sin dator så jag kanske borde passa på att sätta på en film typ. Problemet är att datorn ligger på en stol i rummet och jag har inte riktigt stått upp utan mer fått hjälp med att sitta upp av läkarna och blev så yr bara utav det. Så jag får be någon läkare komma in och hjälpa mig. Hoppas ni sover gott och fortsätter att be för vår lilla starka Aaliyah. Vårt liv har förändrats så mycket nu. Vi har en helt ny tid framför oss som väntar..
