Jag tror jag är utmattad. Välkomnade tillbaka ilskan igår. Jag blir arg här hemma. Det är tusen gånger jobbigare än vad det någonsin ha varit nu när Adriano skriker. Jag får panik när han inte lyssnar och trotsar. Det är riktigt svårt och jag höjer rösten tillbaka för att hans skrik och trots stressar ihjäl mig. Jag skäms alltid två minuter efter och får skuldkänslor. För att jag inte har tålamod nu. Det känns som han drar i mig så mycket mer här hemma samtidigt som tanken på Aaliyah skrapar hela tiden i bakhuvudet och drar i mig med att hon behöver mig. Det känns som hur mycket jag än försöker är det som omöjligt att tillfredsställa båda. Och jag får sån grov ångest att jag inte kan vara på två platser samtidigt. Att jag har svårt att ge Adriano all uppmärksamhet och energi för även om jag är här har jag inte orken att vara helt närvarande. 

Det är svårt att vara en rolig mamma nu. Och jag får skuldkänslor för att jag är så trött. Ledsen. Och arg.  Jag har varit så stressad över allt med Aaliyah och allt hemma att mitt mjölk har minskat så mycket. Jag blir stressad att äta och dricka bra. Men hur hinner jag ens äta? Vi har bara typ ätit och druckit från maskinen på sjukhuset. Vi hinner inte och jag har typ ändå ingen aptit. Jag skäms över att ens känna mig arg, men å andra sidan har det varit sååååå mycket på senaste att jag har rätt till dessa känslor. Jag fick panikångest innan jag skulle ta ut Aaliyah. Så mycket jag har längtat, men jag kunde helt plötsligt inte andas och var tvungen att springa ut och ringa ett samtal för att lugna ner mig. Jag tror jag blev nervös av att ta ut henne igen skulle kunna göra henne sjukare igen. Så jag var tvungen att gå ut tio minuter, men när jag väl fick henne uppe på bröstet igen mådde jag så bra. 

All panikångest försvann för jag hade saknat att ha henne över mig så mycket. Jag andades in hennes goda docka lukt och hade min hand över hennes mjuka, lurviga, rygg. Åh min lilla velvet Monkey vad mamma saknat att hålla dig. Hon sov så gott ovanpå mig att jag lyckades slumra till med en stund. Jag får såååå ont i min nacke av att ligga så stelt där för jag är så van vid att ligga på sidan, men det går ju inte med hon på mig och alla slangar runt omkring. Det blixtrade till i nacken och jag hatar hur den där smärtan förstör den fina, långa, stunden vi får tillsammans med att våldta sig in i mina tankar om hur obekvämt det är och hur ont jag får. Jag ligger där i flera timmar och skäms för att jag har ont för att jag älskar att ha henne över mig. Men det var så fint förutom smärtan i nacken. Dör för den stunden. Känner fred i hela kroppen och kan ta det lugnt med henne. Min fina älskade docka ❤️ Höll på att DÖ utav kissenödighet efter tre timmar så det fick plocka bort min älskling och sätta tillbaka henne. 
  

Och så kommer jag hem och Adriano bara skriker, skriker och skriker och gör bokstavligen allt han inte ska göra och jag mår piss utav det Shiwan skulle åka och köpa ris och laga middag. Så hoppas att jag har bra aptit för att äta. Går ju inte att få ihop vardagen utan mat.. Fan vad allt känns svårt just nu. Allt är så stressigt just nu. Åhh.