Skrivspärr. Jag HATAR att vilja skriva så mycket, men när jag väl börjar så skriver jag och raderar. Jag har tänkt mycket på att jag på senaste bara skriver om mina älskade barn. Jag har typ slutat skriva så mycket utav det jag egentligen tänker och känner. Det känns KONSTIGT att ni har slutat med era läsarfrågor. Ni tänker säkert att jag går igenom en fucked up period. Men när har jag inte gjort det egentligen? Jag är bara på en svårare nivå nu. Men jag hanterar det. Jag har alltid funkat bäst i kaos för det har alltid gjort mig starkare. För även när det är lugnt och lyckligt omkring mig så är det krig inuti mig. Jag vill inte ni ska SKÄMMAS och rygga tillbaka för att ni tänker på att jag har det jobbigt som det är. Det känns som ni typ tänker ”Vad fan är mina små kärleksproblem i jämförelse till Alexandras problem?” Det hjälper mig att tänka på annat. Och tro mig, jag behöver tänka på annat. Jag behöver skriva om annat ibland. Jag är fortfarande samma kvinna. Bara starkare. Djupare. Och visare.

Det gör ONT att ÄLSKA. Förminska inte era känslor för att det finns andra som har det värre. Kärlek är det finaste som finns, men även det svåraste som finns. För du väljer inte vem du ska älska, ditt hjärta bara börjar automatiskt att banka för någon. Du lever inte längre bara för dig själv. Den där personen som du fastnar för går från att vara en främling intill att helt plötsligt bli någon du kan DÖ för. När det väl går bra har du aldrig i hela ditt liv känt dig mer levande, men när det väl går dåligt har du aldrig i hela ditt liv känt dig mer döende. Det är fucked up att inte kunna kontrollera vad ens hjärta får känna och inte känna. Du kan bokstavligen känna känslan av hur ditt hjärta smälter bara av att se på personen du håller kär. Men du kan också känna hur ditt hjärta sprättas upp och hur alla vassa delar hugger dig där det gör som mest ont.

För när du verkligen älskar någon växer ditt hjärta större än vad du någonsin trodde att den kunde bli. Du börjar att bry dig mer om någon annan än vad du bryr dig om dig själv. Kärleken kan vara farlig på det sättet att du är villig att offra allt du är. Du ger så mycket av dig själv. Your mind, soul, body and heart. Oftast till någon som inte är värd dig. Som får dig att känna dig så ensam fastän ni är två. Det är ganska lätt att släppa in någon när känslorna är där och det är nytt, men så svårt att släppa taget när det är gammalt. Jag har alltid varit ganska skadad kärleksmässigt. Fjärilar i min mage och pirr under min hud har alltid fått mig att spy. För man tappar sin stolthet när man känner för mycket. Det är inte skönt när det gör ont. När du gång på gång låter den där speciella någon såra dig; ju mer fucked up kommer du att bli som människa. Men det är som människor är ganska satanistiska utav sig med tanke på att vi verkar älska smärtan. För vi accepterar den.

Problemet är när man märker att det gått för långt och ändå låter personen man älskar korsa ens gränser på rätt och fel så blir man en svagare person. Och man börjar att HATA sig själv för det. För man LÅTER sin karaktär sjunka på någon annans bekostnad. Och det är pinsamt, men För vad? För du älskar personen och helt plötsligt inte KAN leva utan personen? Trots att du levde så lyckligt innan personen ens kom in i din värld. Det är inte det att du INTE kan gå vidare. Det är det att alla hårda ord har smält sig fast i din hjärna. Det har fastnat inuti dig och påverkat dig så hårt att du blivit liten för att göra någon du älskar stor. Du har gått från att vara in control till att helt plötsligt tappa kontrollen för du ger ditt hjärta och därav får den som tar emot den kontrollen. Jag har ALDRIG varit med NÅGON lika länge som jag vart med min man. Och han är verkligen mannen jag inte kan leva med, men som jag också har gjort till mannen jag inte kan leva utan. Jag hade sluppit så mycket huvudvärk om jag bara gick min egna väg. Men med ringen på fingret och ett löfte om för alltid sa vi ja. Han har gett mig det finaste någonsin. En familj som jag älskar genom allt. Men det är inte LÄTT att hålla ihop idag. När du tackar ja till kärlek tackar du ja till någon som påverkar dig på gott och ont.

Och jag hatar kärleken för det att man blir SVAG på någons bekostnad. Fula ord fastnar djupare än vad man kan ana. Det fräter sönder en. Och det farliga med ord är att de gnager på dig, biter dig, äter upp dig och lämnar en så liten smula kvar av den du var kvar. Som får dig hata dig själv för du älskat. Som får ditt hjärta att bli kallare och din själ mörkare. Kärlek är så nära till hat. Och hat så nära till kärlek. Det är lätt att falla och lätt att falla ur. Och jag tror att anledningen till att jag skriver så mycket om mina älskade barn är för det är riktig kärlek det där.

Spelar ingen roll hur mycket min lilla son Adriano sårar mig ibland. Jag kommer ALDRIG i hela mitt liv att älska honom mindre. Och Aaliyah, det spelar ingen roll hur svag hon kan få mig att känna ibland. Jag kommer ALDRIG att sluta kämpa för henne. Jag har aldrig i hela mitt liv älskat så mycket som jag älskar mina barn. Jag lever, dör för dem och kommer att fortsätta göra allt för dem. Och det finaste med den kärleken är att min karaktär, stolthet och heder kommer aldrig att förminskas för att de fick mitt hjärta. Mina känslor kommer aldrig att svalna för dem. Jag kommer älska dem genom allt tills mitt hjärta slutar slå. Men ALL KÄRLEK gör ont. Och det kommer ALLTID att göra ont när du verkligen älskar. Handlar bara om att kriga för personen som gör att smärtan är värd det.