Nu vet jag hur det känns att vara mamma till ett spädbarn på natten igen. Hade typ nästan förträngt att man får gå upp hundra gånger och hålla andan varenda gång man lägger sig ner igen. Hoppas av hela sitt hjärta att det ska vara tyst och att man ska få sova. Det är som ögonen blöder av trötthet. När jag var höggravid med Adriano kommer jag ihåg hur jag fick VÄRSTA energin i slutet utav graviditeten. Låg och vred och vände på mig. Kunde inte sova. Kroppen förberedde en på att förlora sömn och vara okej med det. Men denna gång födde jag fyra månader för tidigt. Kroppen hann inte förberedda mig på det sättet. Jag blir tröttare hemma av att bli väckt än vad jag blev på sjukhuset för jag sover så gott hemma. Åh jag blir tröttare bara av att skriva om hur trött jag är på natten. Tack och lov att jag inte är ensamstående. Vilka superhjältar ensamstående mammor är!
Shiwan är så delaktig i Aaliyah. Det underlättar såå. För det är mycket mer med två barn än ett. Adriano och Aaliyah har väckt varandra dessa tre nätter i rad eller vaknat direkt före eller efter varandra. Och sedan slår det mig att vi har TVÅ BARN. Även om jag är medveten om att jag har två barn känns det ändå så sjukt att tänka att jag är tvåbarnsmamma. Familjen känns så mycket mer komplett med två barn. Och två hundar såklart. Älskar att vi är tre tjejer och tre killar. Jag, Aaliyah och Gucci. Shiwan, Adriano och Junior.
Jag var så trött igår så jag inte orkade riktigt skriva om hur GLAD jag verkligen är att vi är utskrivna från sjukhuset. Efter fem månader är vi äntligen fria! Tänk att vara på sjukhuset varenda dag i fem månader. Tjugotvå veckor på sjukhuset. Höra maskiner pipa flera timmar om dagen. Endast få umgås med sitt barn runt om personal, slangar och begränsningar. Vi har fått se så mycket under dessa långa månader. Det har utan tvekan varit den svåraste perioden någonsin i hela mitt tjugotreåriga liv. Men med den här svåra smärtan blev jag så mycket visare. Jag blev så mycket starkare. Och vår familj klarade den här prövningen tillsammans. Vi har blivit starkare än någonsin utav att se vilken stark dotter vi fått äran att vara föräldrar till.
Jag ser fram emot att ni äntligen får avsluta kapitlet med oss på sjukhuset och få följa med till nästa. Så många utav er skrev att hela mardrömmen som vi fått gå igenom på sjukhuset snart blir ett minne som vi äntligen kan lägga bakom oss. Och nu är det så. Jag måste eller jag vill skriva världens finaste tack brev till neonatal och kirurg avdelning. Minns när jag precis kom dit då jag fick se alla tavlor med bilder på prematur bebisar och text som skulle ge hopp åt föräldrar som nu befann sig i mörkret de till slut fått lämna. Och man fick se bilder på hur stora och fina bebisarna blivit som ett ljus i mörkret med att det kanske börjar väldigt sorgligt men att det kanske slutar väldigt lyckligt. Men det är lätt att förlora hoppet när man får se sin bebis sluta andas och bli blå flera gånger om dagen. Så jag ska sätta alla känslor i en text och förhoppningsvis träffa så säkert att andra föräldrar aldrig behöva tvivla så som jag gjorde där i mörkret.
