Känns som en jobbig dag idag känslomässigt. Har ångest, vill bara krypa ur mitt egna skinn och rymma. Finns så mycket jag vet, som jag tvingar mig själv att blunda för. Som jag förnekar, men jag vet sanningen. Och jag bär på den. Den tynger mig. Så mycket skit finns där. Fast jag får inte ut det. Går bara omkring med högljudda tankar, som förgiftar mig för stunden, men som försöker hjälpa mig i längden. Det bara det att min kropp är som paralyserad. Jag kan inte gå. Hur mycket jag än vill. Jag försöker inte. För jag är för rädd att ramla djupare. Jag stannar hos min ångest, ilska och smärta. För det känns som allt jag vet. Jag hör hemma. Men min själ gör allt den kan för att döva mina tankar och få mig inse att mitt psyke är det enda som står i vägen för min kropp att röra sig framåt. Men hur gör man när man föds trasig? Med ångest som ger panik i en mörk plats och lämnar dig där? Där monster finns på riktigt. Du känner dig som fängslad i ett slott av omringade destruktiva väggar samtidigt som en drake skjuter eld och bränner dig gång på gång för du inte ska lämna. Jag kan inte lämna min ångest. Jag kommer aldrig kunna skaka av den. Bara kunna hantera den bättre vissa dagar och drunkna i den i andra. Så nu ligger jag i sängen med Jamie på ena sidan sovandes och Aaliyah ståendes på andra i spjällis. Satt på lugn, skön musik som är mer uppåt än neråt. Känner fläkten försöka ge mig frisk luft. Här ligger jag tills jag orkar resa mig, istället för att stressa mig djupare ner i skiten. Ångesten må försöka döda mig inombords varenda gång jag måste skita i mig själv och ta hand om skrikande barn, men jag kommer orka, för jag älskar dem och jag är tusen miljoner gånger starkare än vad jag tror. Breathe. It’s just a bad day not a bad life. Det kommer bli bättre med timmarna.