Jahapp, då var det dags igen. Alla runt mig har varit förkylda de senaste veckorna men jag tänkte att jag skulle klara mig. Icke! Tror det kan bero på all stress förra veckan (mycket övertid och stress på jobbet) plus att jag var bortrest i helgen och inte hann vila som jag brukar på helgerna vid behov.
Vaknade med ont i halsen i måndags och blev snabbt riktigt, riktigt dyngförkyld. Ingen feber dock så tänkte försöka med att inte dosera upp så länge jag inte kände mig riktigt dålig. Det gjorde jag dock snabbt… Klarade mig bra tills igår utan extra kortison trots allt men då var en dipp på gång. Det kom plötsligt efter duschen, hjärtklappning, utmattning, skakningar i händer och hela kroppen, ångest, kraftig migränliknande huvudvärk. Svalde snabbt både alvedon och extra kortison, vilade 30min och sen var det bara att göra sig iordning för sängen och sova bort skiten. Gick bra dock, ingen kris och dagen har gått bra idag. T.o.m. varit inne på kontoret och jobbat hela dagen minus en lite segstartad morgon. Dipp avstyrd, seger! Jobbat hemma i princip hela veckan annars minus de dagar jag haft möten eller annat som jag behövt åka in till kontoret för men jag sjukskrev mig aldrig. Så jobbat på om än från soffan och sängen. Har lite lyxigt med jobbet på det sättet samtidigt som det då är svårt att släppa eftersom det är så lätt att jobba hemifrån. Good and bad. Ibland skulle man nog bara behöva vila men samtidigt är det skönt att slippa hamna efter och få en backlog. Svår balans där och svårt att veta hur mycket förkylningen påverkar Addison och inte… man får känna efter, vara noga med allt och akta sig för att inte pressa sig för hårt (det sista är min sämsta gren).
Har alltså inte kunnat dra igång med någon träning ännu efter Göteborgsbesöket utan får skjuta på allt till nästa vecka, även kosten har heeelt gått åt skogen nu som sjuk. Nya tag nästa vecka som sagt! Har beställt hem gummiband på posten så jag är redo för att börja rehaba kroppen. Också mentalt börjat acceptera att jag inte får stretcha heller ej gå på de här sköna triggerpunkts/idrottsmassagerna jag brukar ta när musklerna blir spända.
Varför inte undrar ni då? Jo.. jag har sprungit på behandlingar då musklerna krampat ihop och spänt sig för att lossa på detta och det har stundvis blivit bättre såklart och varit superskönt när det släppt, men spänningarna envisas alltid med att komma tillbaka om jag inte går på behandling hela tiden och regelbundet (till slut säger åtminstone plånboken stopp). Jag har ju trott att det här berott på att jag inte haft kortisol i kroppen då det här skedde innan min diagnos, men det har börjat komma tillbaka nu igen även efter diagnos.
Fick förklarat det ganska logiska för mig här i helgen. När man är överrörlig och muskeln jobbar i ytterläge hela tiden och man är på skaderiskgränsen konstant för att man rör sig fel och för mycket så spänner musklerna sig för att skydda kroppen från skador. Med andra ord kan jag gå på hur många behandlingar som helst men löser jag inte överrörligheten kommer det bara komma tillbaka, det är ett skydd. Släpper jag på dessa spänningar dessutom kanske jag skadar mig istället…. Musklerna kan inte slappna av förrän jag rör mig rätt. Kroppen är smart ska man inte glömma och gör inte saker utan anledning. Gäller att hitta anledningen bara. Så no stretch, no massage, TRÄNING! Och när det gäller träningen, inga fria vikter som sagt tidigare… guuuuummiband till gummibandsmänniskan. Polen får jag dock fortsätta med så länge jag skippar stretchen. Tur det då abstinensen skulle göra det svårt att låta bli annars! Nästa diskussion längre fram blir hur jag ska träna vighet då jag inte får stretcha… Gissar att det kommer luta åt mer dynamisk stretch, foamrollers och andra verktyg där, ska bli spännande!
I’ll keep you posted hur det går!
/Kehlan
