Återigen fastnar den där taggen, den enda bland alla rosor, i mitt hjärta. Återigen känner jag att jag måste försvara mig för att få bort den, istället för att bara låta den förtvina och kvävas av all underbar rosendoft…
Jag vet inte hur många gånger jag förklarat mina val till att börja blogga om den här situationen så det tänker jag inte göra igen. Men att mina barn tar skada av att jag bloggar, det tror jag inte på. Då hade jag inte gjort det. Mina barn och familj vet mer än någon annan hur denna situation påverkat, än påverkar oss och förmodligen för all framtid kommer att påverka oss. De vet ALLT om vad som hänt och vad som kan hända. Både positiva och negativa saker. De ser betydligt mer än vad ni ser och får läsa om vad som händer, vad jag tänker och hur jag mår! Att de sedan någon gång när de blir äldre får en möjlighet att läsa om hur jag känt och vad vi gått genom tror jag bara är bra! De kommer få en förståelse för varför jag plötsligt gråter eller våra ögon är blanka, de kommer förstå att det inte är fel med jobbiga tankar och att det inte är fel att dela dem, våga prata om dem istället för att stänga dem inne. Det kommer att stärka dem är min tro och förhoppning!
Vad gäller barnens exponering i bloggen är det väldigt mycket jag valt att inte skriva om av respekt för mina barn och min man. Det är mycket jag hade velat få ur mig, få diskutera med andra och förhoppningsvis kunna hjälpa andra i liknande situation, t.ex. gällande syskons reaktioner i en livskris.
De är även medvetna om att när jag fotar kan det komma i bloggen, så de säger till om de inte vill ha med något! Vilket jag självklart respekterar!
Dagens barn och ungdom växer upp i ett samhälle med internet och sociala media som FB, instagram mm. Alla dagens barn och ungdomar exponeras och kommer att lära sig tacklas med det. Om det är bra eller dåligt vill jag inte gå in på men det är dagens sanning!
