Jag läste häromdagen någon som förklarade sin övervunna cancerkamp som en liten skavande sten i skon. Inte så stor att den gör ont men ändå ligger den där lilla stenen och känns hela tiden.

Man påminns om sin cancertid varje dag. På ett eller annat sätt går tankarna dit då och då. Det går inte att undvika.

Så är det för mig med. En ständig följeslagare. En oro att leva med. En framtid som är oviss. Men även en historia som man inte kan sudda ut.

Som idag, när en ambulans kör med blåljus på motsatt sida av vägen. Då far tankarna iväg på sina okontrollerbara kringelikrokvägar. Den gången Meja åkte ambulanshelikopter eller en av de gånger vi fick åka blåljus till ALB. De otaliga gånger hon fick näsblod som aldrig ville sluta rinna. Trombocyter som behövdes fyllas på om och om igen. Blodtransfusioner och antibiotikakurer.

Man påminns om vad man varit med om och som man än idag har svårt att ta in och förstå. Och att veta att det varje dag kommer in nya oskyldiga barn i den hemska verkligheten, nya familjer i barncancervärlden, en värld åtskild från den vanliga.

Och jag undrar om man någonsin kommer att återgå till den normala parallella världen eller om stenen i skon för alltid kommer skava.