Dags att ta upp lite möjligen känsliga ämnen igen. Många säger att jag är hård, andra att jag är orättvis och oförstående. So be it. Men jag anser överlag att människor är lata, det ligger i vår natur. Jag anser också att det är väldigt enkelt att ta på sig en offerkofta och ge upp samt börja använda sin sjukdom som ursäkt för att slippa göra jobbiga och utmanande saker. Enkla vägen ut… ”Jag kan inte, jag är sjuk”. Says who?
Tänkte prata lite om inställning, pannben och positivitet. Positivitet blir lätt sågat/ses ned på/är udda och sticker ut i Addisonvärlden har jag märkt. Man får skäll för man säger att man kan göra saker som man inte bör kunna göra (återigen, says who). Jag får skit för att jag håller en positiv ton. Skit för att jag säger att alla kan träna. Men ALLA KAN TRÄNA! Vad träning sen är för dig, dig eller dig kan variera något enormt. Vissa kanske bara klarar en kort promenad, andra kanske kan stå i 2 timmar och lyfta skrot på gymmet, andra kanske kan springa flera km, andra gör yoga. Huvudsaken är att man gör någonting för kroppen mår bevisat bättre av träning och rörelse och jag tror inte man löser någonting av att sitta still på soffan med offerkoftan på och säga ”jag är sjuk, jag kan inte”. Ger man sig fan på något tror jag allt man kan komma framåt. Sen är alla individuella som jag sagt och alla får sätta sina egna mål, små som stora.
Skulle även vilja passa på att klargöra en sak. Bara för att jag är positiv och fötts med en rejäl skopa envishet betyder det absolut inte att jag alltid mår bra. Tvärtom. Jag väljer dock att kämpa, inte lägga mig ned och ge upp även när det är tufft. Jag har också dåliga dagar, jag gnäller också ibland, jag drar mig också för att gå iväg och träna och vill hellre ligga kvar i TV-soffan och jag både gråter och skriker också vid tillfällen när det är jobbigt. Det betyder heller inte att jag har haft det lättare än någon annan på något vis att komma igång med träningen efter diagnos. Många vill ta ifrån mig mitt kämpande genom att säga att det har varit lätt för mig för att jag hade tränat förut. Backa bandet och tänk till lite nu… min kropp var knappast van vid träning och vältränad när jag drog igång träning igen efter min diagnos. Jag slogs ut totalt, gick ned över 10kg, fick en Addisonkris med alla symtom det innebär och dog nästan. Sen helt plötsligt ska kroppen upp i vikt, hantera medicinering och ställas om medan den återhämtar sig. Hur skulle min resa tillbaka från det varit lätt menar ni? Jag kreverade nästan efter bara en promenad i början. Men det går! Man får bara inte ge upp och man måste vara beredd att kämpa lite för sin hälsa och sitt välmående samt det jag själv är sämst på… ha lite tålamod. Det kommer vända! Vägen tillbaka är lång, jag är inte i mål än men jag kommer komma dit. In time.
Hur motiverar man sig då i denna enorma uppförsbacke? Ett bra citat från en av mina poleinstruktörer som jag fått höra många gånger när jag veknar på träningarna och tycker jag inte kan är ”bestäm dig”. Det har jag burit med mig ofta efter diagnosen och i min träning. Så mycket makt i att bestämma sig… tror du att du kan, så kan du. Pannben! Jag är övertygad om att det är nyckeln till det mesta i alla fall för mig då jag lätt tappar tron på mig själv när det går dåligt. Men tror du inte på dig själv så kommer du heller inte lyckas ta dig någonstans här i världen så det är bara att bli lite förbannad, skaka av sig det dåliga självförtroendet, bita ihop och ta sig framåt. Så småningom kommer framstegen jag lovar.
Slutligen vill jag prata lite om ansvar. Vem har i slutändan ansvar för din hälsa? DU och ingen annan än du själv. Läkarna kan vara hur pålästa och hur proffsiga som helst men det är ändå bara du som kan förklara hur din kropp känns och reagerar. Bara du känner din kropp till fullo och gör du inte det är det dags att börja göra det. Vem bättre än du som lever i din kropp dag ut och dag in vet hur den brukar eller inte brukar bete sig? Skriv symtomdagbok, vad var bra idag samt vad var dåligt idag. Vad tror du det berodde på? Vilka symtom har du per dag, hur mycket doserar du per dag, hur mycket tränar du om dagen, var du stressad idag osv osv… Ändra det som verkar vara boven och se om det ger någon skillnad. Var din egen utredare på det du kan. Hur hanterar du stress? Mediterar du? Tar en promenad i skogen? Boxar ut aggressioner på en sandsäck? Du måste hitta DINA lösningar då alla är individuella. EGET ANSVAR, du kommer aldrig ifrån det. Man vill ju veta om man mår dåligt p.g.a. sjukdomen eller något annat och kunna utesluta sin livsstil som orsak. Du vill också vara så stark i dig själv som möjligt för att klara av eventuella kriser så bra som möjligt om du åker på t.ex. en influensa. Ännu viktigare för oss Addisonare med andra ord med bra mat och sömn samt träning. Äter man bara skräpmat, godis och dricker läsk, sover endast 6h om natten, sitter vid datorn på jobbet och sen framför TV’n hemma så kommer man må dåligt. Det behöver man inte ha Addison för att bli påverkad av. Man kan inte lägga över allt på sjukdomen tyvärr. Även om det säkerligen är bekvämt…
Så jag säger, ja… den här sjukdomen är ett klurigt pussel att leva med och det är inget jag önskar någon. MEN, du kan göra något för att förbättra dina förutsättningar och du kan göra en god insats för din hälsa. Alldeles själv, utan läkare. Time to shape up!
/Kehlan
