FRÅGA: Hur visste du att du var kär? Alltså var går gränsen mellan att vara kär och att gilla någon (anser du)?
Jag tyckte att detta var en fråga som jag skulle vilja skriva ett inlägg om, för, vart går gränsen egentligen? Är den bestämd? Eller ser alla olika på saken? För mig är kärlek något som är ömsesidigt, något som SKA vara ömsesidigt. Kärlek är ingenting man skall ta för givet, inte heller något som man skall slarva bort och leka med. Det tycker i alla fall inte jag.
Hur visste jag att jag var kär? Hmm. Svårt, det kom så naturligt för mig, och väldans snabbt. Gustav och jag hann inte direkt ligga i det där ”gilla” stadiet så värst länge. Vi föll pladask för varandra, bokstavligen. Men jag vet att den där första tiden tillsammans alltid är något speciellt, vi sa till varandra att vi ”gillade” varandra och att vi aldrig känt något liknande. Det låter så klyschigt, men precis så var det, och är det säkert för många fler än oss. Vi hade kvällar där våra munnar inte kunde sluta prata, vi låg och pratade om livet, om viktiga saker som man ville dela med varandra. Vi pratade om och om igen om hur mycket vi tyckte om varandra, och hur sjukt det var att vi båda kände sådan stark dragning till varandra. Där mitt upp i allt fanns också osäkerheten, är vi ett par? Eller är det bara tillfälligt… Gillar han mig på samma sätt som jag gillar honom? SÅ mycket tankar och frågor man inte vågade ställa.
Något som satte spel i mig, var skrattet. Lyckan. Jag hade aldrig någonsin skrattat på det viset tillsammans med någon som jag gjorde med Gustav. Det var så konstigt, att man kunde vika sig av skratt tillsammans med den man tycker om som mest. För mig var det något nytt, något som jag aldrig tänkt på innan. Aldrig har jag skrattat så jag gråtit med någon annan partner, det är något speciellt. Jag tror att mitt upp i allt detta nya så kom kärleken. Gränsen för mig, är när jag kände ”jag vill inte spendera en dag utan Gustav”, det kändes tomt att inte vara med varandra. Jag saknade honom efter 5 minuter ifrån honom, jag kunde sakna honom när han var i köket och jag i vardagsrummet, och vet ni? Så är det fortfarande!!! Det är något med den känslan som gör att min gräns för kärlek sätts där, jag ville aldrig vara utan honom. DET kallar jag kärlek.
Hur vet man att han känner samma sak då? Det är inte något man frågar sådär spontant direkt, speciellt inte när allt är nytt. Jag minns att jag och Gustav var ifrån varandra en del där i början, han var iväg på landslagsläger och matcher, och när vi sågs efter det igen så kände jag mig komplett. KOMPLETT med honom. Våra långa samtal om nätterna och våra skratt tillsammans var som ett kvitto på att han kände samma sak för mig. Jag bara visste det… Är det inte speciellt?
Men för mig spelar allt roll, kyssarna skall matcha varandra, åsikter och värderingar väger stor vikt, kramen skall kännas äkta, skrattet skall finnas där – kärlek har alla sina små byggstenar för att hålla. Rubbas någon så rubbas allt. Mina och Gustavs byggstenar passade perfekt ihop, våra kyssar är de bästa jag vet, vi har oftast samma åsikter och tankar kring saker, Gustavs kramar är de som gör mig tryggast och han får mig alltid att skratta. Att gilla någon betyder att man inte listat ut om byggstenarna matchar än, när man gjort det så vet man om det är kärlek eller ej.
För mig går gränsen när man känner att man inte vill vara utan varandra, den andre ger lika mycket till mig som jag ger den, VI är ett team och vi skulle absolut fungera bra ihop.
Hur visste ni att ni var kära? Skrattar ni med er partner? Kommentera gärna vad ni tycker!
