Att det ska vara så svårt. Det är orättvist. Ibland undrar jag vad det är som gör det så svårt… Varje gång jag är hos Gustav så slappnar jag av, känner mig lugn och harmonisk och sover oerhört gott. Men så fort jag kommer hem igen, till trygga Göteborg till mina underbara föräldrar, till mitt flickrum, så kan jag inte sova. Tusen tankar flyger genom hjärnan och hur mycket jag än försöker så går det inte.
Jag blir vansinnig. VILL sova, jag är inte den som har svårt för det vanligtvis. Varför är det såhär? Kan ni förstå att jag somnar klockan 21 med Gustav bredvid mig, om inte tidigare, och här hemma somnar jag knappast innan 12. Det frustrerar mig, jag behöver min sömn eftersom jag är oerhört beroende av den, har jag inte sovit ordentligt så rubbas allt. Fy.
Jag försöker verkligen, läser böcker, lägger undan mobilen, andas djupa andetag, försöker göra avslappningsövningar… jag försöker med allt – samtidigt som jag inte försöker. För ibland är det just att ”försöka” somna som gör att man inte kan. Varför ska det vara så svårt då? Vet att jag är trygg här hemma, men samtidigt är det tusen tankar som rör sig inom mig varje gång jag kommer hem till Göteborg igen, det är inte negativa tankar, utan bara för mycket för att jag ska kunna slappna av. Det känns som att när jag är med G kan jag slappna av, släppa alla måsten och bara få vara, trots att plugg och liknande hänger över mig även då så känns det inte lika jobbigt som när jag är hemma i mitt flickrum ensam i min säng. Allt jag önskar är att få ha han som betyder allt bredvid mig, få känna hur hans andetag känns i min nacke, få känna hur hans arm drar mig närmare honom och få somna tryggt tillsammans, för det är så vi alltid sover, och alltid kommer att sova, tryggt och nära. Jag saknar honom. Så mycket att det värker ända in i de minsta cellerna i min 19-åriga kropp.
Jag blir tokig, vill bara få sova, ibland önskar jag att det fanns en uppfinning som kunde teleportera mig till honom på nätterna. Det hade varit bra.
