September 2011

Jag och Katja hade konstant kontakt veckan hon flyttat – samtal och sms mer eller mindre dygnet runt. Jag tror faktiskt vi på något sätt kommunicerade 10 gånger i timmen dygnet runt, såvida vi inte pratade timmar i streck med undantag av någon enstaka gång här och där, eller – när hon “försvann”.

Hon tillbringade sin första kväll hemma i Göteborg på gården vid Ale. Hon skulle bo och arbeta där, men den var inte vad hon hade väntat sig – det var ofräscht, råttor, skitigt, trasigt, slitet och hon var dessutom mörkrädd. Vi pratade i telefon nästan hela natten. Hon var rädd, ledsen och kände sig ensam. Jag var dessvärre inte ensam om att bry mig om henne. Enligt det jag senare hittade på Facebook var Markus lika orolig om hennes “välbefinnande” och erbjöd sig självklart hälsa på henne i stugan, företrädelsevis nattetid, men vid just det här tillfället tror jag hans och min agenda skiljde sig något åt eftersom jag kände nåt men hade inte utrönt vad. Markus var, enligt vad som gick att utläsa, kåt – varken mer eller mindre. Katja i sin tur hade sin alldeles egna lilla agenda. Någonstans där tror jag mig i efterhand även ha fått förklaringen till “timmarna hon försvann”, men det ska jag låta vara osagt.

Efter ett par nätter i huset i Ale flyttade Katja hem till sin mammas hus istället. Jag trodde henne villkorslöst när hon berättade om det dåliga boendet, hur illa gården var skött, hur dumma i huvudet ägarna var, att hon blivit lurad i löneförhandling, överlag – att allt var fel och hon blivit totallurad. Jag hade ingen anledning att ifrågasätta någonting av det hon berättade. Inte då.

Det var Katjas första helg i tillbaka i Göteborg. Det var utekväll med hennes “byte-slash-fynd” och kommande “välgörare” Markus, och några av hans vänner. Vet inte hur många gånger under kvällen hon ringde mig. 30 – 40 kanske. Kan lika gärna varit 50.

– Markus undrar vem jag pratar med hela tiden.
– Haha, vad säger du då då?
– ”Grannen”.
– Haha… vad gör ni då?
– Vi är på Park Lane. Markus bjuder alla på massa drinkar som vanligt. Han har råd! Bara hålla sig nära så får man hela kvällen gratis! Perfekt!
– Ok. Jo jag fattar påsen. Loser cruiser… Köpa det man inte kan få.
– Jag är rätt packad!! skrattade hon, och fortsatte
– Markus försöker få hem Fredrika genom att supa ner henne, så han kan skicka hem henne i en taxi och vi ska kunna bli ensamma.
– Går det bra då?
– Hon är skitfull och ska åka hem nu tydligen. Fast det är nåt strul. Han skickade precis ett sms “Passa dig för Fredrika”. Jag står utanför. Vi ska gå ut till parken utanför här nu har vi bestämt, han vill väl mysa lite. Annars kan vi åka till dom, i deras gästrum säger han, men det vet jag inte om jag törs. Hon kanske inte sover, eller så vaknar hon.

Sista gången för kvällen hon ringde var klockan närmare 6 på morgonen. Tydligen hade det mesta havererat. Markus hade blivit skitfull, precis som hon själv. Det framgick inte riktigt vad som hade hänt och inte, men det lät mellan raderna som “grovhångel i parken bakom stället dom varit på”. Enligt det jag senare skulle komma att hitta var det väl en lite väl subtil beskrivning av det faktikt intäffade. Hur som helst – han hade bjudit henne på rejält med sprit, jag förstod fenomenet att “supa ner sitt byte”, och baserat på bilden jag sett av honom facebook var det inte svårt att förstå det var något han mer eller mindre var tvingad till.

Långt senare upptäckte jag att Katja inte bara varit blixtsnabb på att be Markus om ursäkt för kvällens haveri. Jag  kom även fram till slutledningen att a) sprit tenderade framkalla Ms Hyde snarare än ”sudda ut omdömet” som för folk i gemen, samt b) att hon uppebarligen behövde samma sprit för att öht genomföra någonting med honom, eller var det killar i allmänhet? Jag skulle få reda på mer i den frågan senare. Mycket mer än jag önskade.

Sista gången Katja ringde den natten satt hon i en taxi på väg hem till sin mamma och skrek otrevligheter åt taxichauffören. Inte mina egna mer syrliga och sarkastiska ”otrevligheter”, i hennes fanns en regelrätt aggressivitet. Det var en märklig hatisk ton mot taxichaffisen som uppenbart, inte minst baserat på hennes språk och ordval, gick räkna ut var invandrare. Målgruppen för hatet var uppenbart invandrare, och män i synnerhet, och i kombination en virtuell dödsfälla. Jag försökte säga att hon skulle ta det lugnt, ”han gör säkert så gott han kan”. Jag försökte få samtalet vara hela vägen hem för henne, och jag var  orolig att hon skulle bli avslängd på motorvägen, eller värre.

Det var en helt ny sida hos henne.