November 2014

– Vahetere…

Jag hade plockat upp Katja vid stallet och skulle köra henne hem till sig.

Katja började som så ofta en mening med ett göteborgskt “– Vahetere…” och en åtföljande paus. Det betydde vanligen att hon var ute efter någonting. Jag besvarade med att endast ge henne en blick för att bekräfta jag lyssnade, och vänta på att hon skulle fortsätta.

– Jo, jag tänkte så här. Det är rea nu på Granngården, och Supermarine behöver verkligen två vintertäcken.
– Jaha?
– Ja hon kommer frysa jättemycket annars.
– Nä? Stackarn!
– Hon tänkte fråga dig om du kunde köpa åt henne. Så får jag betala dig sen.
– Ja men det är väl klart Spuermarine ska ha rejält på sig det lilla hjärtat? Vad kostar dom?
– Det är 30-50% rea så några tusen kanske.
– Ja men det kan vi väl ordna. Klart inte Supermarine ska frysa, lilla vännen.
– Alltså, om jag kan betala av sen, för jag har verkligen inte råd just nu.
– Hur tänkte du då?

Vi hade hunnit längs vägen från stallet och ridhuset till korsningen mot landsvägen.

– Ja alltså… vahetere… jag kan betala av? 300kr per gång? Första på en gång?

Vi stod stilla innan landsvägen. Katja hade tagit av sig säkerhetsbältet. Nu smekte hon mitt ben och gav mig en klurig blick innan hon la sig ner över mittkonsolen i bilen och fortsatte med ett mumlande otydligt “- Håll upp mitt hår”.

– Sådär! Nöjd? Det var första avbetalningen! Hinner du till Granngården i morgon? fortsatte hon nu en stund senare. Vi stod kvar parkerade i kanten av korsningen.

Det var varken första eller sista gången. Men i mitt huvud vi var ett par, och nånstans var det helt självklart att jag skulle hjälpa den jag älskade och avgudade med ett täcke till hennes egen häst. En häst jag för övrigt också älskade. En häst jag köpte morötter och godis till och gav bakom ryggen på Katja, eller som jag kunde klappa, kela med och prata med i stallet eller i hagen utan att Katja nånsin fick reda på hur mycket. Jag tror jag och Supermarine haft den där ”anknytningen” sedan hösten 2011 när ”hon” skickade sms till mig från Katjas telefon och undrade om ”Jag träffade andra tjejer” och påtalade att ”hennes mamma skulle bli ledsen då”.

Jag var utom alla tvivel övertygad om att hela avbetalningskonceptet Katja så ofta föreslog var på skoj, en jargong, lek i vardagen i en relation. I efterhand är jag inte så övertygad varken om att så var fallet, eller att det ens var någonting som bara hände med mig. Kanske främst för att Katja höll minutiös räkning.

Dessutom hävdade ju stenhårt för alla i sin omgivning att ”vi inte var tillsammans”. Det fick mig att fundera på om det här var en generell ”valuta” för henne.