Att Skönhetsblondinen besitter superförmågan att styra sina tankar (sin ADHD till trots?); endast fokuserar på den positiva sidan av saker (oavsett allvarlighetsgrad av baksidan) och fullkomligt utger sig för att sakna självinsikt är sannolikt ingen nyhet. Inte ens eremiten nedgrävd i Saharas öken lär ha undsluppit denna vetskap.

Hennes ord om skilsmässan är ett synnerligen aktuellt ämne varpå hon endast ser de positiva delarna av uppbrottet. Hurra för henne att hon lyckas hålla modet uppe under en – för de flesta – jobbig period (i alla fall tills hon subtilt menade att äktenskapet gav henne PMS…) Emellertid är slutet på en parrelation alltid ett misslyckande, i och med att syftet är att hålla ihop. Om man sedan är positivt inställd så är ju det toppen, men det är inte ett desto mindre misslyckande ändå.

Hur ska man lära sig något till nästa gång om man inte tar tid att reflektera över varför resultatet blev som det blev?

Hennes positiva (såklart!) syn på separationen och medföljande uppdelning av barnen är pricket över i:et; huvudet på spiken etc. vad gäller hennes oförmåga till reflektion.

”Det är mysigt att umgås med barnen själv. När man är två jämt blir det lätt att de vuxna pratar om vuxensaker.
Nu är det ju jag som pratar med Gillis och Sally bara och jag får ta del av deras värld på ett helt nytt sätt. Det är riktigt ljuvligt”

Bara för att man är gift, i ett förhållande eller befinner sig i någon annan form av parkonstellation så försummas väl knappast pratet med barnen? Innebär umgänge med barnen alltid tvåsamhet från föräldrarnas sida? Finns det ingen tid där den ena föräldern är ensam med barnen medan den andre roar sig på annat håll, och vice versa?

Om hon först nu efter separationen inser att barnen ser världen på ett annat sätt och pockar på uppmärksamhet, så var det nog fanken på tiden att hela skilsmässogrejen trätt i kraft (om så endast beslutet).